TT fatbrttr mg Tr RR RR ej mindre än fyra tiondedelar af kustlandets befolkning för närvarande äro backstugusittare, som lefva af tillfällig arbetsförtjenst med huggning och flottning för sågverksegarnes räkning. Denna lösa befolknings fästande vid jordbruksintr sset genom upplåtande af öde odlingslägenheter på hemmanen samt afvittringsoch skiftesverkets påskyndande genom anställande af-ett större antal landwnätare tillstyrkas såsom verksamma korrcktiver i detta hänseende. Rörande skogarnes beskaffenhet ilänet meddelar berättelsen flera uppgifter af intresse. Förf. ger här bekräftelse på skildringarne af den misshushållning med skogen, som i Norrbotten likasom i öfriga delar af Norrland är allmän, och som: haft till följd, att man numera i kusttrakterna och utmed de .törre elf varne endast finner skogsmarker med små och kortväxta träd,. så att all gröfre skog måst sökas på större afstånd från gårdar och byar. Detta är isynnerhet förhållandet i Torneå-dalen, der likväl på ryska sidan skogen är i åtskilliga trakter väl bibehållen, ett förhållande; som bar sin grund deruti, att afvittring och skifte på finska statsverkets bekostnad blifvit der redan för flera år sedan verkställda. Deremot fann förf. på sin vandring genom de stora öde sträckorna, som ligga emellan bufvudfloderna, ymniga. och sparda-skogstillgängar, som kunna blifva lätt tillgängliga och hvilka han derföre tillstyrker böra ställas under allmän och systematisk vård. Skogslandet i lappmarkerna egnar sig till allrastörsta delen ej till odling; dock finnas här och der kringströdda.en stor mängd odlingsbara platser, isynnerhet sådana som lämpa sig till ängsmarker och betesplatser, i följd hvaraf förf. anser boskapsskötseln vara den rätta näringen: för denna region: De otaliga. bäckar och åar, hvilka från fjellen nedföra flodvatten till de större elfvarne,gifva obegränsade tillfällen till anläggning af öfversilningsängar. Bland dylika nämnes särskildt den gräsmark, som ligger emellan Abborträsks och Bokselets hemman inom Arvidsjaurs socken, i. närheten, af .den tillämnade nya vägen till Piteå; med en areal af omkring 6,000 tunnland. Åt befolkningen finner man äfven ett intressant kapitel egnadt. Denna utgöres, som bekant, af tre elementer: svenskar, finnar och lappar, med .den proportion emellan dem, att medan svenskarnes antal utgör 72, är finnarnes något öfver 20 och lapparnes endast obetydligt! mer än: 75procent af länets hela folkmängd: Äfven i lappmarkssocknarne understisa de svenska nybyggärne lapparne i antal endast med några hundrade. Det är likväl ett misstag att, .åsom man sett uppgifvas, antaga, att lapparne i sednare tider mera minskats än ökat sig. Förf, visar nemligen, att medan lapparnes antal i Torne , Luleå och Piteå lappmarker 1799. utgjorde 3,497, det 1858 stigit till 4,642, en tillökning på 60 år af 1,145 personer. Under samma tid hade nybyggarnes antal ökats med 4,975 personer. Intressant är hvad förf. anför om den emellan de båda folken pågående: sammansmältning, hvarigenom en del lappar småningom antaga nybyggarnes lefnadssätt. Så finnas inom Jockmocksoch Gellivara församlingar många nybyggare, hvilka utgått från lappska familjer, och i förstnämnda socken är derföre än i dag lappska språket det som hvardagligen begagnas, äfven af nybyggare, eburu de tillika äro fullt mäktiga det svenska och tala detta språk mera korrekt än allmogen i någon annan svensk provins. Inom Arvidsjaurs socken har svenskan vunnit stort insteg bland lapparne. genom den derstädes af svenska missionssällskapet inrättade friskola, i hvilken tjugo lappska barn årligen intagas. Folkskolorna skildras för öfrigt såsom på intet sätt motsvarande statens uppoffringar för desamma, och förf. lägger stor vigt på nödvändigheten af en förändring härutinnan, ej mindre än stiftandet afnya församlingar för odlingens framåtskridande i de vilda bygderna. Om lapparnes vandringar och lefnadsvanor finner man här äfven åtskilliga, förut ej mera allmänt kända detaljer. Vi tillåta oss att ur denna afdelning af berättelsen återgifva följande, som på ett klart sätt skildrar dessa nomaders ärliga flyttningar mellan östra och vestra kasterna af vår halfö: Det lappska folket indelas i trenne klasser, fjälllappar, skogslappar och fiskarelappar. Den förstnämnda klassen är den talrikaste och mest vidtfarna. De sönderfalla i särskildta, så kallade byalag, rättare stammar, som hafva hvar sina sträckningar, eller flyttningsvägar, efter hvilka de med sina renhjordar, ena året på lika sätt som det andra, framtåga. Dessa byalag eller stammar äro: i Arjeploug: Lockteå eller Arvas, Norr Westerby eller Barturti, Semisjaur och Sör Westerby eller Niarka; i Qvickjock: Turpens och Sirkas, i Gellivara: Norr Kaitum, Sör Kaitum och Sjockjock; i Juckasjärfvi: Calasvuoma, Rautusvuoma, Saarivuoma och Tallma, och i Enontekis: Köngema, Eainivuoma, Rommavuoma och Suoptavara. Dessa fjäll-lappar uppebålla sig i början af sommaren å högsta fjällryggen, och begifva sig derifrån inom. Norge och allt ned till hafvet, hvarifrån de i September. återvända till svenska sidan, och fortsätta vidare med vinterns inbrott sitt flyttningståg in i skogslandet, mången gång ned till kustsocknarne, derifrån de vid Maj månads ingång återtåga till fjällen; för att med sommarens ingång derifr nr för hvarje kommande år hafva enahanda flyttningsfärder. För dessa fjäll-lappars och deras renhjo:dars tillvaro är flyttningståget ned till kustlandet under vintern; oundgängligt, emedan de, i saknad af skog och blottställda för storm och snöyra i fjällen, eljest der -skule omkomma. , Skogslappens hemort är i den nedra delen af lappmarkerna, eller inom skogslandets gebit: Detta land bar från uråldriga tider varit indeladt i vissa, till gränsor bestämda, så kallade lappskatteland, men denna indelning är i närvarande tid endast bibehållen inom en del af Arjeploug, äfvensom i Arvidsjaurs socken. Denna sistnämnda socken i vidd omkring 60 qvadratmil, är fördelad i 36 lap TRA ba nas ämnade krypa in i den svarta kåpan och börja Br oadiden dal AT nn Byns RR SÅ PETAR