utom bruset och dånet af de fallande träden. Det är ett plötsligt stillestånd midt under den hetaste drabbningen, då kanondundret och gevärens smattrande upphör för ett ögonblick. och man endast förnimmer de sårades jemmer och de döendes suckar och rosslande. Man hör ett pistolskott, derpå ännu ett — ett tredje — hundrade — tusende! Det är störtregnet, las aguas! Skotten äro regndroppar, — men hvilka droppar! Hvarje så stor som ett hönsägg. De träffa med kraften ai hagel — bedöfvande, bländande. Snart urskiljer man icke mer några droppar; bimlen har öppnat sina slussportar; det är icke mera ett regn, icke en flod, — det är en sjö, ett vattenfall, ett Niagara, som häller ned öfver oss! Den kulle, på hvilken jag står, undergräf ves af vattnet, gifver efter och viker unc mina fötter! Inom tio sekunder är jag åto hålvägen, som blifvit förvandlad till en b sande ström; min häst är försvunnen, jag v. icke hvart. Den enda jag upptäcker är Rowley, liksom jag utan häst och kämpande mit strömmen, som redan når oss till bröstet oci rycker med sig väldiga trädgrenar och hela träd, hvilka hvarje ögonblick hota att i kull oss eller slunga oss mot klippor värja oss dock mot denna öfverhängan Gud allena vet huru, och anstränga alla vår: krafter att kunna kämpa mot den 1 strömmen och uppnå randen af hålv dock, om det äfven skulle lyckas oss, ju-så brant, att vi icke utan bjelp förmådc att klättra uppför den. Och hvarifrån bjelpen väl komma? Af mexikanarne se oc! höra vi intet; de hafva väl alla redan drunk nat eller krossats. De befunno sig högre upp på sluttningen än vi och hafva väl derför med desto större. kraft blifvit bortsköljda af strömmen, som ryckt dem med sig.