Att en sådan håg för en allmän-nyttig verksamhet förefinnes äfven hos de länge misskände judarne, derom vittnar deras verksamhet inom; de kommuner de tillhöra, hvarest de ofta erhålla allmänna uppdrag, hvilka de med nöje mottaga och städse med samvetsgrannt nit söka fullgöra. Det torde nu ej längre erfordras att åberopa de offentliga vitsord som i detta afseende blifvit våra församlingars med lemmar till del från kommunala myndigheter såväl i Sverge som andra länder. En svårare inskränkning i afseende å judarnes borgerliga ställning ligger dock i de två sednare at ofvannämnde undantagsstadgar. Man tillräknar judarne såsom ett allmänt karak terslyte, att de uteslutande egna sig åt en industriel verksamhet, och att de ega en synnerlig förmåga att derutinnan rikta sig. Oafsedt misstaget i det sednare påståendet, som beklagligen tydligast bevittnas af de flesta mosaiska församlingars. dryga fattigvård, oafsedt motsägelsen deri, att betrakta det såsom en olycka för ett samhälle, att ega medlemmar, som genom idoghet, spar samhet och affärsskicklighet förmå samla kapitaler. på samma gång man anser samlade kapitaler vara för ett land och en komrrun till stort gagn, bör man väl icke förbise, att judarne varit snart sagdt uteslutande hänvisade till den industriella verksamheten, derföre att annan nyttig verksamhet i det allmännac tjenst varit dem stängd, likasom den ännu är det. Så hafva många judar blifvit tvingade att ingå på en lefnadsbana, för hvilken de saknat och sakna all håg. Så hatva krafter, hvilka ej fått verka på sitt rätta fält, blifvit fruktlöst förspillda, icke sällan förstörda. Om lagstiftarne kände, hvilka mångfaldiga enskildta lidanden varit förenade med dylika missför. hållaänden; om de betänkte, hvilka förluster de inne burit för samhället; om de kunde läsa mången judisk faders och moders bittra bekymmer, då de skola bestämma lefnadsriktningen för en begåfvad son in på en helt annan väg, än hans håg och förmåga bjuda; om, med ett ord, de räst kände, hvarom de dömt och dömma, så skulle deras beslut blifva annorlunda, då det i sjelfva verket sällan är dikteradi af någon verklig hjertats hårdhet, utan oftast föranledt af bristande kännedom om verkliga förhållandet. Lägg härtill; att just vå detta område möter starkaste lockelsen att, utan inre öfvertygelse, öfvergifva den ärfda trosbekännelsen, för att, såsom en munkristen och indifferentist, öfvergå till den religion, som utgör vilkoret för den eftersträfvade förmånen — så ligger häri en fara för all religion och för den enskildta samvetsfriden; en fara, hvilken en stats lagstiftare böra anse angeläget att undanrödja. I den mosaiska religionen — hvars hufvudstadgar utan svårighet kunna vara den kristne lika bekanta som oss sjelfva — ligga inga bestämmelser, som kunna gifva stöd åt en sådan ensidighet i afseende å verksamhetshåg, som blifvit. judarne tillskrifven; likasom intet enda bud, som icke står i den fullaste harmoni med en stats förnuftiga ändamål. Lika litet ligger en sådan ensidighet, såsom man påstått, i det ärfda lynnet. Om judarne, hvilket vi dock ej kunna medgifra, skulle hafva fått ett sådant karaktersdrag i-arf, så hafva de ganska illa vårdåt det arfvet. Erfarenheten visar nemligen, att, jemfördt med antalet af församlingarnes medlemmar, det antal af mosaiska trosbekännare, som egnat sig åt andra förrättningar än de industriella yrkenas, varit större och icke mindre än inom andra trosbekännelser, framförallt inom de länder, der deras håg och anlag i det afseendet fått fritt utveckla sig: Vare det sagdt utan sjelfberöm, men: såsom ett faktum, hvilket bör. ega vitsord mot misskännandet, att. judarne ibland sig räknat och räkna icke blott vexlare och bankirer, utan ock statsmän, konstnärer, vetenskapsmän och lärda, hvilkas namn verlden känner; att äfven utur deras ringaktade församlingar utgått tappra krigare, hvilkas bragder äfven de Jänder förtälja, der man eljest icke: tvekar. att bittert förtrycka dem. Ligger det sålunda något egendomligt i det judiska lynnet, så är det snarare dess mångsidighet än ensidighet. I öfrigt äro judarne, såsom erfarenheten tydligt visar, likasom alla andra menniskor, barn af sin tid och:sitt land. Och såsom sitt land erkänna de,;och känna det djupt, det land, der de äro födda och der de hafva sina hem och sin verksamhet. Så har ock, trots allt hvad deremot blifvit påstådt, äfven juden ett fädernesland, som utgör föremålet för hans kärlek, i hvars tillvaro han införlifvat sig, för hvars välfärd han vill verka och till hvars försvar han mer än en gång offrat lifvet. Också haringenstädes, der judarne vunnit medborgerlig jemnlikhet, den upplysta meningen funnit anledning att ångra de skedda niedgifvandena, utan hafva fastmer allestädes de farhågor visat sig ogrundade, hvilka förespeglat stora vådor af hvarje sådan gärd åt rättvisan och den rätt förstådda statsklokheten. I samma mån rättigheterna åt judarne utvidgats hafva ock atvogheten och fördomen gifvit rum för välvilja och erkännande, De svenska judarne hafva ej, vi våga med tillförsigt påstå det, jäfvat hvad som här blifvit underdånigst anfördt om våra trosbekännare i allmänhet; men de hafva dock i Sverge icke någon större erfarenhet att åberopa, derföre, att förhållandena här varit dem allt för ogynnsamma, derföre, att. statens lagar ännu vägra en jude tillträde till befattningar. i hvilka duglighet såsom embetsman, såsom lärare, som tekniker kunnat göra sig gällande... Må man borttaga dessa skrankor, och äfven våra trosförvandter skola åt fosterlandets tjenst hembjuda offret af sina goda krafter och sin varma håg. På en gång bittert förödmjukande och djupt orättvist är förbudet rörande fri bosättning allestädes i landet och rättigheten att besitta fast egendom å landsbygden, Det må erkännas, att ett litet steg blifvit i sednaste tiden af rikets lagstiftande makter taget till ett bättre i detta afseende, då bos: ttningsrätten blifvit utvidgad till alla. rikets städer... Men detta förtager dock ej det upprörande i det preventiva stadgandet, att laglydiga m dborgare skola, likasom misstänkta lagbrytare, vara till sin bostad inskränkta inom vissa: områden af landet, likasom .befarade man, att de annorstädes skulle göra något ondt. Om. en:sådan lagstiftn.ng, foster af fördom och. misstänksamhet å den okunniga hopens sida, kunde urskuldas på en tid, då judarne ännu betraktades såsom ett annat slägte af menniskor, så måste den förefalla, dem bitter och kränkande nu, sedan de, under många årtionden, böra hafva, genom hedrande och gagnelig verksamhet, visat det ogrundade och orimliga i de gamla förestälningssätten.. Välhar den kongliga nåden här oftast, atticke säga alltid, iörsonat lagstiftningens hårdhet och obillighet, och vi befara ej, att denna nåd skall för framtiden blifva mindre; men dessa undantagsstadgar utgöra, dock för hvarje jude, med någon känsla af sitt menniskovärde, en ständig avledning till bedröfvelse, likasom de äro mer än något annat egnade att lossa de band af fosterlandskänsla, hvilka eljest äro så djupt förenade med hans natur. Stormäktigste, allernådigste konung! F Vi hafva här frimodigt och öppet, som det höfyves svenska män och såsom E. K. M:t älskar höra det, framlagt för EB. K. M:t våra bekymmer och våra böner. Så sluta vi vår underdåniga framställning med den förnyade anhållan, det E. K. M:t täcktes i nåder till nästsammanträdande rikets ständer framlägga förslag till upphäfvande af de undantagsbestämmelser inom lagstiftningen, hvilka förmena E. E. M;ts mosaiska undersåter att, med samma rättig