man nyligen haft ett lysarde exempel, bland många, i filosofen Rasmus Nielsen, en genialisk man, men måhända icke fri från y!ghet, dessutom förfallen till en viss öfvervigande lusta att verkligen tyrannisera inom akademien och att, talande i orakelspråk, handla med maktspråk.. Vid ett litet svenskt universitet skulle han i denna sin roll ovilkorligen ha lyckats för all sin tid; i Köpenhamn har han blifvit drifven steg för steg från sin position inför en kämpe, som hvarken i Upä:la eller Lund skulle funnits till hands, en lär. :e utom universitetet, nemligen matematikern v d den militära högskolan Steen; hvilken på e gång satt universitetsprofessorn mera myror ; hufvudet, än säkerligen hela dennes eget metafysiskt.-matematiska system gjort honom förut; och det bör derjemte anmärkas, att Steen måhända dock icke hade tagit fatt på denna affär, såframt ej striden dessförinnan blifvit mot professor Nielsen med djerfhet öppnad af — af hvem? af en viss liten förarglig landimätare. Om det är några, som hysa speciel skadeglädje öfver att den något öfversvinglige filosofen sålunda blifvit tvungen att respektera inkast, äro dessa få; men alla äro ense om att polemiken i fråga varit till allmän nytta och att. universitetet icke minst för sin del, allt riktigt betraktadt, haft godt deraf. I allmänhet låter det sig, utan paradox, säga, att det ges vissa saker, hvilka vid ett småstadsuniversitet kunna mer eller mindre förträffligt gå an, men hvilka i en hufvudstad omöjligt kunna doceras. Någon kunde måhända ett ögonb ick i Köp-nhbamn försöka på att från professorskatedern framst Ila liknande satser med t. ex. upsaliensen i uströms om ståndprincipens gudomlighet, en försöket blefve kort; man skulle troligtis icke, som studenterna i Paris vid dylika tillfällen, undertrycka föredraget med hvisslingar och stampningar, men man skulle bestämdt — gå sin väg och det allmänna sunda förnuftet skulle snartfträda inom universitetets anda för att zerbödigst — stänga auditoriets dörr. Detta sammanhänger med hela kapitlet om det ofvan antydda moraliska inflytandet af hufvudstadens oftentliga lif på universitetet. En stor stad med dess oupphörliga mouvement har ovilkorligen detta med sig, att alla dess ins:itutioner måste följa med sin tid helt annorlunda än en institution, undangömd i en vrå, der man i hvarje ögonblick erinras om hvad ens frid tillhörer. Och detta ej endast med afseende på vetenskaplighetens utveckling, utan äfven i många delar, hvaraf allt — vi böra medgifva det — en sådan allmän bildningsanstalt, som ett universitet, alldeles icke lider ondt. Man har dock i våra dagar kommit temligen allmänt till erkännande deraf, att det medborgerliga hfvet har ett giltigt kraf äfven till de lärde, och att en universitetslärare icke på den kosmopolitiska vetenskapens räkning har dispens från attega äfven ett fädernesland. Köpenhamns universitet har tidigt förstått denna sin uppgift att vara icke blott en lärdomens, utan äfven den sanna medborgerlighetens skola, och det skulle för dess rättvisa stolthet vara nog att kunna hänvisa till tvenne sådana män, som Schouw och Clausen, de der med framgång ådagalagt, att en stor, vetenskaplig verksamhet och en omfattande lärdom kunna förträffligt trifvas vid sidan af både ett varmt politiskt sinne och en rastlös politisk bragd; men hvad som härvidlag bevisar ännu långt mera än dessa tvenne lysande föredömen, hvartill åtminstone undantagsvis eller tillstymmelsevis motstycken kunna framhållas äfven från våra svenska universiteters sida (någon torde till exempel vilja nämna Geijer), är att det alldeles allmänt ingått bland det stora danska universitetetets seder att nära ettintresse för fosterlandets alla vigtigare angelägenheter, att icke låta kärleken till boken helt och hållet utesluta delaktigheten i det offentliga lifvet, att icke blott känna, utan äfven verka för nationalitet och frihet. Det har intet ögonblick förmärkts att Köpenhamns universitet såsom lärdomsanstalt förlorat, derföre att det haft blick och hjerta och ord äfven för det politiska framåtskridandet, och det skulle snarast upptagas som en verklig törnärmelse, om någon i Danmark satte detta insinuationsvis i fråga. Det är också just denna inom :Köpenhamns universitet redan såsom gammal vana rådande kollektiva sympati för samhällets verkligheter, denna universitetets allmänna anda, den der finner stugan för, trång, på hvilken vi företrädesvis sätta värde, och vi fästa särskildt) vida mindre betydelse vid t. ex. den omständigheten, att den danska akademiska lärarekåren i den sednare tiden lemnat ett så temligen stort antal medlemmar till rekryteringen af H. K. Majestäts regering. Man kan varal en exemplarisk patriot, till och med ega ett I mera utprägladt sinne för det offenliga lifvet, utan att derföre just vara kallad till praktisk . statsman, framför allt utan att vära, som sådan, vuxen hvilken situation som helst, och vi kunna derföre äfven tillfullo förstå, att en eller annan akademisk ryktbarhet icke i Köpenhamn mer än annorstädes såsom minister uppfyllt eller ens kunnat uppfylla alla de förhoppningar man en gång fordom bildat sig om den inom anspråkslösare politiska dimensioner förträfflige professorn. Detta vare emellertid huru som helst, det är dock temligen visst, att taga vi äfven den bland de danska professorsstatsmännen mest utpekade doktrinär,, Madvig, skall man lätt finna en stor åtskilnad i mycket mellan honom — och tilll exempel en svensk småstadsakademisk doktrinär af den grundliga Hwasserska sorten; man kan ha skäl att klawfra hans envishet och istadighet; men han är dock icke så komplett förstenad som man, under enahanda vilkor för öfrigt, lätteligen blir det vid våra svenska småstadsuniversiteter; hufvudstaden lemnar i allmänhet icke en politisk natur hvila nog, vi ville nästan tillägga: unkenhet nog för att anskjuta i stalaktit. Hvad här blifvit med afseende på friare verldsåsigter och i allmänbet en större rörlighet yttradt om lärarne vid ett hufvudstadsuniversitet, gäller naturligtvis äfven om den studeranda unodomen: men. hör tillkhamma