ening, hvilken, ehuru den är sammansatt a: kol och qväfve, likväl eger en utomordent lig likhet med de saltbildande enkla ämnen: chlor. brom och jod. Med de flesta kroppar ingå cyan alldeles likadana föreningar, som desse enkla ämnen. Den bildar t. ex. med väte er stark vätesyra, alldeles lik chlorvätesyran, med syre en lätt sönderdelbar syresyra, motsvarande chlorsyran, med jordarterna och metallerna. salter till vattenhalt, kristallform och en mängd andra fysikaliska egenskaper alldeles lika motsvarande chlorsalter. Med syre och väte bildar åter qväfve en sammansatt kropp, som till sina egenskaper ganska mycket öfverensstämmer med de fasta alkalierna kali och natron, och det lyckades redan Berzelius att framställa en metallisk legering af radikalen till denna sammansatta oxid samt kalium. Af dessa och en mängd andra dylika förhållanden. kunde man genom analogi sluta sig tiil att våra s k. enkla ämnen i sjelfva verket föreföllo såsom enkla blott till följd af de medels ofullständighet, som kemien för det närvarande erbjuder oss till deras sönderdelande. Detta oaktadt betraktas läran om de 60, ej vidare sönderdelbara enkla ämnena ännu utaf de flesta kemister såsom en tros, Jartikel, och alla spekulationer i motsatt riktilning förkättras såsom föga värdiga en sann vetenskapsman. Desto mera anmärkningsvärdt är det, att en i vetenskapens tjenst grånad forskare, Dumas, hvilken vi äro skyldiga tacksamhet för många af de vackraste undersökningar och upptäckter under de sistförflutna trettio åren, nu nyligen uppträdt för att mera fullständigt än förut utvisa det sammanhang, som eger rum emellan våra många enkla ämnen och de sammansatta organiska radikalerna. Härvid tager han isynnerhet i betraktande de enkla ämnenas atomvigter, I hvilka han bemödat sig att genom nya, mödosamma försök med all möjlig noggrannhet 4 fastställa. Genom diskussion af de utaf hoinom sålunda -erhållna atomvigter ledes han 4 till följande slutledning: En sönderdelning af de inom de tre na turrikena förekommande ämnen lär oss att känna vissa grundämnen eller radikaler, som kunna ordnas i naturliga familjer. Dessa familjer,så väl de sönderdelbara organiska som de osönderdelbara oorganiska, visa obestridliga analogier. De oorganiska radikalerna eller de vanligen s. k. enkla ämnena kunna visserligen icke genom de medel, som nu för tiden stå kemisten till buds, sönderdelas, men enligt de analogier, som de hafva med de organiska grundämnena eller radikalerna, ligger det i alla fall inom möjlighetens eller sannolikhetens gräns att äfven de äro sammansattan. Likasom under lifsprocessen en mängd företeelser visa sig, hvilka man icke bittills lyckats underordna den oorganiska natarens lagar, så alstras äfven under densamma en mängd kemiska föreningar, hvilka till deras natur och väsende i allmänhet ansetts skiljaktiga från de, af hvilka den oorganiska materien bildas. Alla organiska ämnen bestå, såsorn -bekant är, af fyra allmänt förekommande enkla elementer, kol, väte, syre och qväfve. Men oaktadt kemisten varit i tillfälle arbeta med en huru stor mängd som helst af dessa elementer och ehuru han på de mest sinnrika och olikartade sätt sökt att förena dem med hvarandra, så hafva likväl bans bemödanden att af kol, väte, syre och qväfve sammansätta någon organisk förening länge varit alldeles fåfänga. De processer, hvilka föregingo inom kemistens Jlaboratorium, kunde tvärtom betraktas såsom motsatta till de, hvilka föregingo inom organismen. Det tycktes som om kemisten blott egde i sin makt att förstöra hvad organismen alstrat, som om lifsverksamheten äfven i kemiskt afseende skulle stå utom den rent materiella naturens lagar. Lyckade försök i motsatt riktning anställdes visserligen redan för flera tiotal af år tillbaka utaf de berömda tyska kemisterna Wöhler och Liebig, men möjligheten att ifrån rent oorganiska ämnen framställa organiska har först på de sednaste åren blifvit efter många fruktlösa försök på ett fullt tillfredsställande sätt bevisad utaf den franske kemisten Berthelot. Genom att låta tvenne rent oorganiska ämnen, koloxid och kalihydrat, under en tid af trenne veckor och en temperatur af något öfver 100 inverka på hvarandra, lyckades det denne kemist! att framställa en organisk förening, myrsyradt kali. Af myrsyradt kali erhölls genom destillation med svafvelsyra myrsyra, hvilken åter, då den förenades med baryt och underkastades en torr destillation, gaf en mängd kolväten o. s v, Genom andra dylika, mer eller mindre invecklade förfaranden framställdes ifrån rent oorganiska ämnen alkoholarter, ättiksyra, propionsyra 0. 8. Vv. Berthelots undersökningar hafva således visat att det ligger inom den vetenskapliga möjlighetens områda att utaf de för oss öfverallt i huru stor mängd som helst tillgängliga enkla ämnena kol, väte, syre, och qväfve sammansätta de för vårt dagliga lif mest vigtiga substanser. Man kan derföre lätt inse huru betydande hans undersökningar möjligen kunna blifva i en framtid. Men äfven om vi måste medgifva att en stor skilnad eger rum emellan -det praktiskt utförbara och det vetenskapligt möjliga, och om det också för mången kan synas föga sannolikt att en sådan syntetisk sammansättning af organiska ämnen utaf deras oorganiska beståndsdelar nägonsin skall kunna blifvd i stort utförbar, så sprides likväl genom dem ett nytt ljus öfver det dunkla område, som ligger emellan den organiska och oorganiska naturen, emellan, den lefvande och lifiösa materien. Ve. tenskapen skall derföre äfven med stolthet inregistrera dem såsom ett stort steg framåt på dess på så många snillrika och vackra upytäckter rika bana. bv PLB ER RH a TR (Forts. följer.)