STOCKHOLM den 4 April Sedan numera den emellan Frankrike och Sardinien afslut ide traktat angående Savoyens och Nizzas afträdande blifviv offentliggjord, och deraf visst sig, att alla de till England gifna löften biifvit brutna, gjordes denna fråga till föremål för en diskussion i underhuset natten emellan den 26 och 27 Mars. Lord John Russcil förklarade i temligen tydliga ordalag, att det goda förstånd, som så länge, ehuru -:med vissa mellanskof, egt rum emellan England och Frankrike, numera yore afbrutet. Ministern förklarade inför parlamentef, att han ej längre hyste något förtroende till franske kejsarens moderation eller fredliga afsigter, samt uttryckte sin öfvertygelse om att sedan införlifvandet väl en gång egt rum, skulle nämnde menark med tiden kunna skrida till ytterligare agressiva åtgärder. Lorden förklarade slutligen inför verldens ögon, att berörde införlifvande måste aflägsna England ifrån Frankrike och nödga det förra att söka sin säkerhet i förbund med andra nationer. Då en minister yttrar sig i en dylik ton, kan man lätt täocka sig det sätt, hvarpå engelska pressen utt-lar sig i frågan. Man finner ock Times vid detta tillfälle icke spara på bitande sarkasmer. Efter att i en föregående artikel hafva förliknat kejsarens omkastningar vid les fourberies de Scapin eller Figaros upptåg, och i afseende på utrikesministerns båda senaste depescher hafva anmärkt; att ehuruväl man ej har rätt att vänta sig lutter sanning i en statshandling, man väl ändå ej tager den i banden med samma känsla som friberre Mänchhausens äfventyr, utreder han i en senare artikel frågan närmare på följande sätt: Macchiavelli har i denna handbok för furstar, som man så ofta citerar, visat att en omtänksam furste hvarken kan eller bör hålla sitt. ord i annat fall än då han kan göra det utan Skada för sig sjelf, eller när de omständigheter, under hvilka han afslöt förbindelsen, ännu fortfaran. — Låtom oss nu vid betraktande af det sammanhang, som förefinnes emellan nuvarande omständigheter och nyss anförda styrelseprincip, undersöka hvilka pligter åligga Napoleon III i fråga om Savoyens och Nizzas införlifvande. Det är utom allt tvifvel att vår store bundsförvandt är en omtänksam furste. Han har gifvit oss tusen exempel på sin omtänksam: het alltsedan vistelsen på Ham, och ifall listighet får anses såsom bevis på omtänksamhet, så har han lemnat ett förträffligt exempel på sistnämnde egenskap i sin senaste afhandling med våra engelska traktatsmånglare. Såsom en omtänksam furste har han derföre naturligtvis icke varit sparsam på ord. Han lofvade Italien att befria detsamma från Alperna ända till Adriatiska hafvet; han tillbakavisade med, högsintbet och nära nog med förtrytelse den förmodan, att det ridderliga bistånd han lemnade sin vän Victor Emanuel vore föranledt af någon hemlig plan. till förstoring. Österrike gaf han ett löfte, som inför vanligt menniskoförstånd innebar en försäkran, att erkehertigarne skulle återinträda i sina besittningar; han hotade påfven med att försätta denne i den ställning, som betecknades af kejsarens farbror, då han sade, att tiarens rättigheter ej vore annat än förödmjukelse och bön; och derpå lofvade han påfven, att Frankrike icke kunde och icke ville, upphöra att vaka öfver hans rättigheter i deras hela omfång. Italienarne lofvade han att ha aktning för deras önskningar; och derpå bar han ömsom tillbakahållit och uppmuntrat Sardinien i denna makts åstundan att antaga de italienska staternas anbud om införlifvande. Senast har han förklarat i hundrade olika former af ord, att han icke ville taga någonting af Savoyen och Nizza; så att han blott ville taga en liten bit deraf för egen räkning; derpå, att han endast ville taga så mycket att Schweiz i alla fall blefve fullt betryggadt; sedan att han ville taga hela Savoyen och hela Nizza, men allt under försäkran att han aldrig ville röra ett tunnland af hertigdömet eller grefskapet utan befolkningarnes uttryckliga medgifvande. Härsha vi nu en massa af löften, som kan göra heder åt den omtänksammaste monark på sin tid. Sjelfva Czeesar Borgia kunde ej ha varit mera frikostig på löften. Om Macchiavelli ännu lefde, huru skulle det icke fröjda den gamle florentinarens hjerta att höra en af våra tids män afgifva så ståtliga löften. Genom en besynnerlig tillfälighet ha emellertid alla de af Macchiavelli uppställda förbehållen inträffat. Omständigheterna, under hvilka förbindelserna ingingos, ha förändrats i samma mån som löftena. Det gifves ej längre något tillfälte att väcka Europas sympatier eller italienska ungdomens pit genom förhoppningar att befria Italien i dess helhet, och lika litet förefinnes någon fara att framkalla en förenad opposition emot hans italienska politik, Man beböfver ej längre befara att Österrike skall hämnas brytandet af de i Villafranca gifna löften, sedan grefve Rechberg förklarat. Österrike icke -vara rustadt till krig. Det finnes ej heller mera någon förhoppning om att påfven skall ge efter för hotelser, eller någon synnerlig fara att hans vrede skall väcka någon verklig oro inom Frankrike. Lika litet är det fara värdt att Europa skall förena sig om att förekomma införlifvandet med Frankrike af någon del af konungariket Sardinien, eller att någon distinktion skulle göras emellan att ta för sig en bit mer eller en bit mindre, Allting har stämt öfverens till att bringa franske kejsaren och alla hans löten precist inom den kategori af regeringskonst, som man finner angifven hos Macchiavelli, samt att göra det klart buru Napoleon III, såsom en omtänksam NANNA yt RNE