ropa, söka att bereda frihetens och jeronlik hetens grundsats, som det fallit på vår lot att representera, det inträde hos dem, som hvilar på en förtjent aktning för vår hållning? och hela vårt bandlingssätt. Vetenskapsakademiens högtidsdag den 31 Mars. ; (Forts. fr. gårdagsbl.) Prof. Nordenskiölds föredrag öfver kernien och geologien var af följande lydelse: Då rännilen banar sig en väg fram genom springorna i våra granitberg, så kunna många hundrade och många tusende år förgå, utan att den lemnar några särdeles märkbara spår efter sig i den fasta bergmassan. I fall dock det omgifvande berget icke utgöres af så godt som oförstörbar granit, utan af kalkhaltiga bergarter, som äro mindre egnade att motstå vattnets mekaniska och isynnerhet kemiska inverkan, så dana sig under seklernas lopp ofta af den i förstone knappt märkbara springan de djupa bergsklyftor och stolta grotthvalf, hvilkas gigantiska former så mångenstädes väcka vår beundran: På bottnen af åtskilliga dylika grottor eller klyftor i England, Tyskland, Belgien o. s. v. anträffas betydliga samlingar af fossila ben och skeletter, hvilka dels tillhört en mängd olika, fredliga eller af roflefvande, numera utdöda djurslag, dels djurarter, som annars uppehålla sig i dessa nejder, dels arter hvilka man numera blott anträffar i mera sydliga och varma länder, men hvilkas geografiska utbredning utan tvifvel i fordna dagar sträckt sig vida högre emot norden. Huru dessa hålor blifvit en gemensam begrafningsa för de mest olikartade djurslag, som nappast under paradisets fromma tid i fred och ro kunnat lefva tillsammans, hade geologen svårt att på ett tillfredsställande sätt förklara. Likasom vid många andra dylika fall sökte han äfven i början gin hjelp uti vågade hypoteser om starka vattenflöden, syndafloder m. m. dylikt, som skulle ifrån skilda kanter till dessa ställen hopspolat lemningar af den djurverld, som föregick vår tidsperiod. Mera naturliga förklaringssätt framkastades visserligen äfven, utan att dock kunna vinna något allmänt erkärnande af geologerna. Man fäste sig isynnerhet dervid, att benen i dessa jättegrafvar icke tycktes ligga i någon ordning, så att t. ex. hufvud, fötter och ryggrad af samma djur skulle anträffats nära hvarandra, såsom nödvändigt fallet borde hafva varit, om djuren dött på de ställen der deras skeletter nu uppgräfvas. Man ansåg just denna ordning bevisa att dessa formationer ej bildat sig småningom, utan att man måste söka orsaken till deras uppkomst uti några våldsamma, från naturens vanliga gång afvikande revolutioner. Vid akademiens sista sammanträde meddelades likväl en. undersökning af prof. Stenstrup i Köpenhamn, hvilken på ett öfvertyfr sätt häfver dessa tvifvel och mera tydigt än hittills varit fallet visar att benbreccierna, långt ifrån att bära vittnesbörd om några naturrevolutioner, tvärtom uppkommit och bildat sig under en naturro, fullt ut jemförlig med den, som nu eger rum. Genom en noggrann undersökning af åtskilligå fyndorter för dylika bensamlingar har denne: utmärkte forskare bevisat, att man kan anse dem hafva uppkommit förnämligast genom trenne olika orsaker. Der djurens stig gått förbi djupare och mera farliga klyftor i bergen, hade då och då något djur af våda nedstörtat. Sand och grus samt af vattnet afsatt kalksinter hade snart betäckt det. Några år derpå hade ett annat nedfallit och blifvit begrafvet på samma ställe, och efter många tusende år hade den stora bensamling. som nu väcker vår häpnad och förundran, bildat sig genom orsaker, som ännu dagligen äro verksamma, och som troligen ännu fortfarande, der gynnsamma biomständigheter förefinnas, hafva samma verkan. På ett annat ställe har en grotta utgjort tillhåll för något rofdjur, t. ex. en hyena, hvilken till denna håla släpade en del af de djur den fångat för sitt och sina ungars uppehälle och ofta äfven sjelf såsom döende drog sig tillbaka till sin gamla tillflyktsort. HJenans plats intogs om någon tid af en björn eller ett lejon eller något annat mera fredligt djur, och efter många, många tusende år se vi i den qvarblifna grottans botten hopade benmassor och lemningar af de generationer, som förr der haft sitt hemvist. Några få mindre bensamlingar bära slutligen tydligen spår deraf att de ställen, der de bildats i fordna dagar, utgjort måltidsplatser för urinnevånarne i vår verldsdel. Kolstycken voro här inblandade bland de för märgens ut-, tagande krossade benen, och på ett ställe fann Stenstrup till och med en flintyxa innesluten i benbreccien. Äfven vid förklaringen af dessa företeelser hafva således de bländande. katastroferna, hvilka geologerna ännu för ioske särdeles lång tid tillbaka med så stor förkärlek omfattade, måst gifva vika för mera obetydliga och alldagliga, men under en lång följd af århundraden verkande orsaker. Man kan lätt inse att en i de minsta detaljer gående, jemförande undersökning af dylika fossila lemningar och ännu lefvande närstående djurarters benbyggnad måste vara af stor vigt för utrönande af det sammanhang, som eger rum emellan den nu lefvande djurfaunan och dess i geologiskt hänseende härmaste föregångare. Ett förtjenstfullt arbete rörande detta ämne är under det sistförflutna året utgifvet af professorn vid universitetet i Helsingfors v. Nordman. :Han har nemligen i ett större, under årets lopp utkommet, med talrika planscher försedt verk aftecknat och beskrifvit de af honom för ungefär 15 år sedan i nejden af Odessa anträffade fossila djurarter. En noggrann kännedom af den jörd, på hvilken vi lefva, måste, oberosnde af de materiella fördelar den medför. vara af största