Redan nu, under det alldeles friska intryc ket af ständernas beslut och af de der ecra serande majoriteterna, finner man flera a landsortspressens organer uttala sig på et sätt som vittnar derom, att vädjandet till pas sioner ochfördomar icke allmänt kunnat för blinda den politiska blicken, som mångenstä des torde komma att ytterligare klarna genon händelsernas: utveckling: Nerikes Allehanda yttrar bland annat föl jande: : Skulle vårt läns riksdagsmän hafva afgjor frågan, hade hon måhända fått en annan ut gång. Då ryttmästare Lagerhjelm hos adeln doktor Gumeelius och prosten Tegnår i preste. ståndet samt borgmästaren Schenström (om: bud äfven för Nora) i borgareståndet talade för majoritetens åsigter, bekämpades dessö deremot af följande personer: hos adeln af bäron Hugo Hamilton, inom borgareståndet handlanderne Wistelius och Sundblad samt inom bondeståndet Sköldberg, Lekberg och Uhr. Fullkomligt vissa äro vi, att alla de ofvannämnde röstat efter bästa öfvertygelse om rättvisans och fosterlandets intresse, och vi anse oss böra uttrycka vårt ogillande af Dagligt Allehandas åtgörande att säga den ena åsigten vara den fosterländska, hvaraf synes framgå, att den motsatta skulle vara ofosterländsk. Båda sidorna bafva att framvisa åtskilliga namn, hvilkas egares rättskänsla och fosterlandskärlek äro höjda öfver allt tvifvel. Slutligen vilja vi anmärka, att pluraliteten inom adeln var för stor för att ej vara misstänkt. Vi äro fullt förvissade, att huset med vanlig besättning skulle hafva stannat vid samma beslut som nu, och det hade, tro vi, vara mera politiskt att icke i oträngdt mål inkalla reserven, sorglig i åminnelse från förfiutna riksdagars historia. Äfven vid bondeståndets majoritet ville vi sätta ett frågetecken. Det förefaller oss nemligen, att ståndets partiindelning vid behandlingen af frågan om bondeståndets utvidgning här i det hufvudsakligaste går igen, och för majoriteten dervidlag hafva vi större förskräckelse än högaktning. Skånska Telegrafen, hvilken så vidt vi kunnat erinra oss, icke förut uttalat sig ifrågan, yttrar vid mottagande af underrättelsen om utgången af voteringarne på riksdagen: Den ytterst häftiga diskussionen i tidningarna, hvilken på den antinorska sidan varit mycket advokatorisk, bör således nu taga ett slut. Den har verkligen, såsom vi tro, icke varit till särdeles fromma för någondera parten, då den Varit egnad att väcka en massa retsamma känslor hos begge folken. Någon absolut rätt torde väl i denna fråga äfven den me:t opartiske hafva svårt att tillerkänna någondera af parterna, och statsklokheten har ännu haft föga hugneliga resultater att framvisa i frågan om att förbrödra de begge nationerna. En dynastisk och oklok politik har icke funnit sig vid att utså frön till kärlek och enighet mellan folken. Äfven vår representation, som i Norge icke är bättre anskrifven än hos oss, torde hafva sin goda andel i splitet; och resultatet är, att efter snart 50 års förening de begge folken till hvarandra stå nära nog i samma, föga intima; förbållanden som kort efter unionsstiftelsen. En revision af unionsfördraget är således af behofvet högt påkallad, ehuru det kan vara mycken fråga om att den skall lyckas uträtta något väsendtligt.? Tidningen Helsingen, som. förut ej, uttalat sig, yttrar i sitt n:r för den 23 dennes: ?Professor Bergfalk har, under rubrik ?Något om fosterländska åsigter?, i Aftonbladet skrifvit en artikel, som kraftigt gendrifver den antinorska agitationen och försvarar de sannt konstitutionella åsigterna, som äfven tillerkänna Norge rätt till inre utveckling af sitt statsskick, utan inblandning af Sverge. Öresundsposten innehåller följande uppsats L ämnet: Norska frågans behandling inom alla 4 stånden tog den utgång, man kunnat vänta eller rättare befara af Sverges nuvarande reresentation. Visserligen beror frågans slutliga afgörande af H. M. konungen, men riksdagen har emellertid för sin del förklarat ståthållarskapsfrågan vara unionell och norska grundlagens stadgande derom samt riksaktens förbigående deraf utan kraft och verkan. — I vårt nya statsskick har en så stor politisk faute ej förr blifvit begången. Lyckligtvis hafva dock så starka och så utmärkta protester mot angreppet på Norges grundlag låtit förnimma sig i Sverge, att de inför det fria norska folket skola kraftigt vittna om att den svenska representationens majoritet, men ej landets utmärktaste och mest frisinnade män, utfört denna bedrift. Inom pressen har Aftonbladet och flera af landsortens tidningar tällt sig till försvar för Norges grundlag. Inom vetenskapen hafva sådana namn som professorerna Bergfalk, Carlson, Rydin och adj. Malmström uppträdt till Norges försvar, och. landets intelligenta ungdom vid båda akalemierna, i Lund värdigt och talangfullt representerad af adj. Lysander, ha vältaligt häfdat Norges rätt att ej förtryckas samt framtidens hopp om ett starkt och enigt Skandinavien. — Det nu. segrande Partiet, söndringspartiet, torde derföre kunna säga: Än en sås lan seger och vi äro förloraden, ty de kunna ned skäl anses förlorade, som stött hufvudet a ot vetenskapens och pressens klara bevisNing, ungdomens rättskänsla och deras frihetsvegrepp, som utgöra representationens ljusounkter,. pr ÅN -UD RR — — — Af Arkiv i Postväsendet har Aprilhäftet ör 1860 utkommit. Det innehåller: Fransk-Spansk vostkonvention 1859. — Postvexel och Postförskott, nom tyska postföreningsländerna och Frankrike. — Postväsendets form och hjelpmedel under de sednaste venne seklerna (1640—18603; fortsättning från sid. 213): 1740—1815: vagpbyggeri, breflådor, brefdrasare, extrapost, postlagstiftning, postregale, transiteing, postkonventioner, postpolitik o. s. v. — Stockholms Pennypost (Mallens s. k. gångpost). — Utkast i