för den åsigten, att en mängd paragrafer i norska grundlagen, hvilka icke äro upptagna i riksakten, likväl-äro af iunionel natur. Ehuru Anders Jonsson icke hade något emot antagandet. af grefve Taubes och Uhrs reservationer ville han likväl bifalla betänkandet. Olof Nilsson från Westerbotten ansåg utskottet hafva handfat grannlaga och kommit till ett resul tat, som är billigt och rättvist. Rättvisa bör vara gröndvalen för rikenäs bestånd. Vänskap bör )eda hvad som är outredt i deras inbördes förhållande. Han biföll betänkandet och trodde sig aldrig komma att ångra detta. Gustaf Bolin, Per Mattsson och Erik Kristensson instämde. Gross lärde sig redan såsom barn att älska och högakta norrmännen för deras frisiunade karakter, hvilken gjort att deras land nu framstår såsom ett mönster bland monarkiska stater. Om från svenska sidan nu skulle göras sådana framställningar, som utskottet föreslår, så skulle vi ju stå på punkten att upphäfva norrmännens konstitution och att mörda deras fribet. Vi skulle anmoda K. M. att utse ombud för granskning af unionsfördraget och för att uppgöra förslag till dess omarbetning. Men hvilka skulle dessa ombud blifva? Jo, adelsmän, eller om bland dem komme någon, som ej vore af adel, så vore det säkert en sådan, som för sitt välförhållande väntade sig ett diplom eller en stjerna. Skulle det icke förefalla norrmännen eget och hos dem väcka obehag, om de svenska ombuden uppträdde guldbesmidda och betitlade? Huru kan man då vänta att norrmännen skola antaga, hyad de å Sverges vägnar föreslå? De föreslagna framställningarne innebärc äfven misstankar em t konungens värd om Sverges rätt i unionen, och sådana misstankar ville talarer ej uttrycka, då han älskar honom varmt och gerna vill lemna full rätt. Om Sverge skulle framställa de nu gjorda anspråken och Norge skulle afslå dem, hvad skulle man då på denna sida hafva att göra? Måhända tillgripa strängare åtgärder för att tvinga brö rafolket till eftergift, och följden skulle då blifva krig, som svenska folket finge bekosta. Om vi kufvade norrmännen, så vore det regeringen och icke folket, som uppgjorde vilkoren. Huru tillkom unionen? Var det icke genom af regeringen utsedda kommissarier? Och nu, då det gäller, kommer man till rikets ständer. Regeringen bar förut försökt häfva alla olägenheter, men kan det ej längre. Då fråga uppstått om en revision, och misstag blifvit tydliga. är det icke rätt attrikets ständer blanda sig i en sak, som endast angår konungen och norska folket. En utväg finnes, genom hvilken saken kan regleras; det vore om K, M. ville aflåta en proposition till rikets ständer att utse komiterade för att sammanträda med uorska komiterade, ty då kunde möjligen en uppgörelse i godo träffas. Föröfrigt gillade talaren dei Nils Larssons motivering uttalade åsigter, men ville ogilla hela betänkandet. Jöns Persson bade icke såsom ledamot i utskottet bidragit till den utgång saken erhållit. Han hide icke kuniiat gilla ett sådant hemlighetsmakeri, som utskottet sökt hylla uti andra punkten. Han hade trott ätt det varit af vigt att allt, som kunnat tjena till upplysning, blifvit spridt, och att de skäl, som vatit framdrägnaå från norska sidan, äfven blifvit framlagda. Dalmanska motionen borde aldrig hafva blifvit väckt, och vid den borde aldrig ha fästats någön vigt. Med utskottets egna ord visar talaren, ati svenska ständerna äro obehöriga att utlåta sig iståthållarefrågan. Hvartill skall då en sådan skrifvelse, som den föreslagna, tjena? Dessutom bör man väl förutsätta, att K. M. utan all påstötning handlar säsom ärendet kräfver. Man måste visserligen erkänna; att rik ts ständer hafva önskningsrätt; men det kan icke vara dem värdigt att framställa sådana önskningar, som äro orättmätiga, och på hvilka fördenskull K. M. Kan fästa afseende. Talaren ville således bifalla första punkten med Nils Larssons motivering. afslå den andrå och den tredje samt bifalla den fjerde; Adders Trälss-n instämde. : Nottolbladt. Under det jag med största uppmärksamhet följt de vidlyftiga undersökningar rörande Sverges och Norges ömsesidiga förhållanden, hvilka blifvit förånledda genom grefve Anckarsvärds och hr Dalmäns motioner, har jag kommit till insigt om att å:skilliga högst väsentliga stadganden rörande för begge rikena gemensamma förhållandena väl behöfva ändras samt att det vore nyttigt för begge folken om de komme i närmare gemenskap med hvarandra. Gagnet häraf har ock långt föredetta varit insedt såväl af konungamakten som af ständerna och storthinget, så att, som bekant är, redan för 20 är sedån en komitå nedsattes af svenske och norske män, med uppdrag att afgifva förslag till ny föreningslag. Då denna komites utlåtande och förslag 2j af vår regering blifvit cffentliggjordt, än mindre föranledt någon dess åtgärd, men behofvet af ändringar under tiden blifvit alltmera kännbart, kan jag således fullkomligt bifalla ekonomiutskottets tillstyrkande i anledning af grefve Anckarsvärds motion. I utskottets motivering kan jag dock ej på det hela förena mig. : Det hade, i min tanka, varit bättre för säkens framgång, att utskottets betänkande kommit som en fridens dufva öfver Seveberget. Jag tror att goda öfverenskommelser lika litet mellan stater som mellan enskilde tillvägabringas med hårda ord. Utskottets tillstyrkande med anledning af hr Dalmans mociion måste jag helt och hållet motsätta mig. Utskottet upplyser sjelf, att ända sedan 1818 har det vid många Storthing varit fråga om ståthållareskäpets upphäfvaude, och att er 1854 fattades formligt beslut derom, . men aldrig har det ändå inom svens a ständerna varit på tal att de skulle utlåta sig öfver den saken. Således hafva rikets ständer under 40 års lopp icke ansett frågan för en unionssak, hvilket redan synes mig ganska talande. Vidare förekommer icke ett ord om ståthällareembetet i det enda förbindande kontraktet mellan Sverge och Norge, nemligen riksakten, hyilket är ännu mera talande. Vill man, likt somliga, på grund af länge sökta anledningar, anse norska grundlagen också för ett kontrast, så står det i den på hvad sätt -torthinzet eger att änra dess paragrafer, men alldeles icke att Sverges ständer eller regering ega att sig dermed befatta, lika litet som Norges regering eller representation ega att befatta sig med våra äniringar i våv grundlag. Antingen man betraktar riks; akten eller grundlagen finnes således ingen rätt oss medgifven till inblandniog. Ej heller tyckes mig vara skäl dertill, då det ju i allt fall är medgifvet af alla, att det ej kan komma i fråga att utnämna någon svensk till riksståthållare i Norge. Särskilt måste jag motsätta mig utskottets hufvudsakhga tillstyrkande i anledning af hr Dalmans m.tion, emedan detsamma innebär ett, som mig synes, föga lämpligt försök att lägga ett band på konungens verksämhet såsom horsk regent. Konungen af Norge skall, onligt norska grundlagen, lemna sitt svär å de af Storthinget fattade beslut innan Storthingöt upplöses. Men då utskottet hu yrkar attkonungen ej må pröfva beslutet om ståthållareskapet förrän i sammanhang med det förslag till nya förenihj Esstädgar, som en ännu ieke beviljad eller nedsalt komite kan komma att uppgöra, och något såARR DR ERE ÅT RTR RK ÅrKn tal KR