den inioneNa Nkställtgheten och hvilken jag Anser vara af vigt för unionen om de komma till stånd. Uti denna riktning vill jag icke emotsätta mig en underdånig framställning om revision, egentligen sagdt, om ett tillägg till unionsfördraget;-och då hr friherre Sprengtporten, i så väl sitt yttrande som skriftligen afgifna förslag fullkomligen uttryckt mina åsigter i ämnet, så återstår mig, hvad l:sta punkten angår, icke annat än en begäran att med hr friherren få mig förena. Hvad åter 3:dje punkten angår, så yrkar jag afslag på utskottets förslag såsom olämpligt, obehörigt och olagligt. Frågan rörande riksståthållareskåpet finnes icke vidrördt i riksakten, är således icke af unionell natur, utan en angelägenhet, som uteslutande rörer Norges Storthing och unionskonungen. En blick å Norges Grundlov gifver stöd åt min anförda åsigt. Tillsättningen af berörde embete är alldeles vilkorlig och af konungens godtycke beroende, dotsamma är äfven förhållandet, huruvida riksståthållaren skall vara svensk eller norrman. Nämnde person är derjemte helt och hållet norsk embetsman och kan ställas under tilltal inför norsk riksrätt. Dess säväl utnämnande som entledigande har slutligen. alltid egt rum i uteslutande norskt statsråd och aldrig blifvit föremål för svenskt statsråds handläggning. Öfverväger man allt hvad jag här anfört, utan att hemta ledning af någon förut fattad mening, så är jag öfvertygad att min här förut tillkännagifna åsigt om riksstithållareskapet icke skall blifva bestridd. Ett ytterligare skäl till detta förfarande skall man finna, om man, om jag så får säga, vänder om frågan. Låtom oss neml. antaga att det icke varit Norges Storthing, utan unionskonungen som önskat ståthållareskapets afskaffande. Huru skule väl då tillvägagått? Jol Unionskonungen häde efter hörande af sitt morska statsråd till Storthinget afgifvit nådig proposition i ämnet. Ati han dervid först skulle hafva hört Sverges rike: ständer eller svenska statsrådet, detta är jag öfver tygad att ingen, åtminstone inom detta hus, skulle päyrkat, såsom ett det mest positiva intrång på det onungsliga prerogativet. Jag förnyar mitt yrkande om afslag på 3:dje punkten och får dertill tillägga följande, af mitt hjertas djup gående ord: Af den snart hädangångna generationen hafva vi i arf mottagit ett hos utländningen skuldfritt land — ett med folket på andra sidan kölen förenadt konunga: rike; huru hafva vi vårdat detta? Jo! redan hafvs vi med 150 millioner utländsk skuld belastat det kära fosterlandet och dymedelst förvandlat majoriteten af dess jordbrukande befolkning ifrån sjelfegande män till arrendatorer åt Tysklands penningemäklare. Må vi taga oss till vara, att icke genom öfvermod. småsinne och sårad fåfänga äfven efterlemna en brusten förening — en åtgärd, som oundvikligen skull förvandla det gamla friborna, för hjeltedater oc! idrotter berömda, fordom mäktiga Sverge från en makt af 2:dra till en af 3:dje, möjligen 4:de ordningen, bebodt af ett slägte, i sjelfständighet och oberoende olikt våra fäder. Friherre W. F. Torsmeåen aösåg propositionsropen icke hafva varit framkallade af upprörda passioner, utan af ledsnad öfver de långa talen. Talaren undo dock icke underlåta att taga till ordet för att yckiöaska oss till att ega en ministår, så sannt konututionel som dess uppträdande i dag visat. Instämmer uti båda punkterna Bf utskottets betänkande, och ville fästa uppmärksamhet på en sak, som indgått de öfriga talarnes blickar, nemligen att när Storhinget beslutat upphäfvande af 14 i norska grundlagen och införande i stället af en statsmini ter till den, som förut finnes, så har det glömt att egära förtydligande af den i riksakten, som talar m blott en statsminister, Insättandet af ännu en ådan kan icke bifallas förr än riksakten blir förklaad eller ändrad, och detta gör det omöjligt för koungen att kunna sanktionera Storthingets beslut. Friherre. Crertz ville bifalla 1:sta punkten med len af frih. Srrengporten föreslagna motivering, men kade. afslaga 3:dje punkten. De starka ropen på rOp9sitiop gjorde att de skäl, talaren anförde för in åsigt , icko kunde uppfattas.