AIDTTUHUE a AAC AVI SELLIE CSU, BP CH i sanning ovanlig företeelse i vår nyare riksdagshistoria. Låtom oss emellertid nu, utan afseende på hvad som kunnat och bort vara annorlunda, tillse hvad följden blir af rikets ständers nu beslutade petition. Två fall kunna inträffa, antingen att konungen bifaller rikets ständers petition eller lemnar den utan afseende. I törra fallet kommer denna tvistefråga att hållas öppen, och likasom den nu, allt sedan Dalmanska motionen väcktes, utgjort ett agitationsmedel för att bringa svenska folket fill animositet mot Norge, och hos norrmännen alstrat en vemodig misstro i afseende på svenskarnes sinnelag mot Norge, skall hon framdeles, ända till dess saken blir afgjord, utgöra ett ständigt tvistefrö, som ej alstrar annat än misstro, bitterbet och hat, när hon en gång på nytt kommer att väckas i norska Stortbinget och skall af konungen afgöras. Om nu en väl behöflig och af alla önskad revision kommer å bane, blir naturligtvis just denna samma fråga det första och hufvudsakligaste tvisteämnet inom den för verkställandet af revisionen tillsatta komitg. Striden om, huruvida Norges anspråk på afgörandet af denna fråga genom sitt Storthing och sin regering eller de af Sverges nuvarande ständer uttalade anspråken på erforderligheten af Sverges samtycke såsom vilkor för detta afgörande äro berättigade, skall, förflyttad till ett nytt område, ånyo upplåga. Med inkastandet af detta erisäpple bland revisionskomitens medlemmar är således allt hopp om en ärdamålsenlig revision af unionsfördraget i det närmaste ute. Uppskof med denna för unionen och för Sverge ingen vigt egande ändring af Norges grundlag blir således detsamma som förlängning af den spänning, hvari brödrarikena nu befinna sig till hvarandra, af misstroendet, afvogheten och bitterheten grannländerna emellan. j I sednare fallet, eller om konungen sanktionerar det norska Storthingsbeslutet i norskt statsråd, kommer konungen i en obehaglig ställning till sitt folk, såvidt rikets ständer, hvilket vi väl få antåga, skola anses uttrycka folkets opinion i denna sak. Härtill lärer nu komma, att svenska statsråden, af hvilka de flesta inom hela landet bögt värderas för sina insigter och sin duglighet, ärna, efter hvad som tillförlitligt länge berättats, afgå, i händelse konungen verkställer nämnde sanktion. Detta kan dock naturligtvis ej blifva fallet med hrr Gripenstedt och Wallensteen, hvilka utan protest läto ståthållarefrågan 1854 afgöras i norskt statsråd. Dessa herrar kunna ej såsom skäl för afgång förebära, att frågans afgörande denna gång på enahanda sätt, som de förut gillat, utgör en inkräktning på Sverges rätt i förhållande till Norge. Lika litet är ett dylikt förebärande möjligt för nuvarande talmännen för ridderskapet och adeln samt Qrateståndet, hvilka, jemte nuvarande presienten i kammarrätten, generaltulldirektören Fåhreus, general Gyldensto!pe, friherre Palmstjerna, excellensen Stjerneld samt aflidne amiralen Ullner, utgjorde ledamöter i dåvarande konselj; — de kunna derföre ej anses hafva, i hvad på dem ankommer, annat än vidhållit sin dåvarande uppfattning af ståthållarefrågan. Skulle emellertid konseljens ledamöter, utom de två nyssnämnde, afgå, vore detta utan tvifvel ett högst olyckligt steg, så väl med afseende på den inverkan å de förhanden varande stridigheterna det kunde utöfva, som för svårigheten att fylla de afgångnes platser. Att statsråden kunna vilja göra denna fråga till en kabinettsfråga, måste emellertid väcka förvåning, då svenska statsråden i afseende på den ifrågavarande tvistepunkten ej kunna betraktas annat än såsom parter emot de norska statsråden, Det tillkommer konungen, innan han fattar ett definitivt beslut i förevarande fråga, att först afgöra, om frågan är uteslutande norsk eller en unionsfråga. Men detta afgörande tillkommer honom hvarken i hans egenskap af svensk konung och i svenskt statsråd; ) ty såsom svenska statens representant är svenska regeringen part emot Norges; ej heller i hans egenskap af norsk konung och i norskt statsråd; ty bär är norska regeringen part. Det är i sin egenskap af unionskonung, såsom skiljedomare mellan svenska och norska r geringen, mellan. svenska och norska staterna I han har att afgöra frågans beskaffenhet. Han kan i sammansatt statsråd låta diskutera, huruvida den omtvistade frågan är unionsfråga eller icke; men konungen personligen är den, som i detta fall afgör och derföre ensam är. ansvarig. Intet svenskt statsråd, lika litet som något norskt, kan blifva ansvarig för det beslut, som konungen härutinnan såsom unions-1. konung fattar. Öm han afgör saken i öfverensstämmelse med norska statsrådens uttryckta mening, så är deticke dermed sagdt, att ban gifver svenska statsråden dementi såsom svenska statsråd. Det ligger i sakens natur, attl svenska statsråden skola såsom skickliga sak-l. förare förfäkta Sverges rättsanspråk i detta hänseende, lika väl som norska statsråden Nor8. Konungen är emellertid i det läge, att an skall afgöra mellan båda, han står i denna frågas afgörande öfver både norska och svenska regeringen. En decision till ena eller andra landets förmån inbegriper ej ett underkännande af skickligheten hos de resp. ländernas statsråd, lika litet som en domstols utslag afgör, hvilkendera partens sakförare är skickligast, den afgör endast, i;vilken deras rättsanspråk äro mest befogade. Svenska statsrådets afgång, i händelse konungen skulle afifva utslag, som underkände Sverges yrkanen, vore detsamma som om en advokat nedlade sitt embete derföre, att den sak, ban förfäktat, ej segrat. Hotelsen af statsråden att afgå, ifall denna rättsfråga ej afgöres efter deras önskan, kan derföre ej betraktas annorlinda än såsom partens försök att imponera på domaren. Hvad konungen angår, som genom omständigheternas. makt blifvit försatt i en så kinkig ställning, bar han i afseende på denna sak ingenting annat att göra till förekommande af alla förvecklingar för framtiden, än att, när