STOCKHOLM de 26 Mars, Den önskar, som för några månader sedan uttalades inom den svenska riksdagen, att mellersta Italiens folk sjelfva måtte få bestämma öfver sitt öde, bar redan gått i fullbordan, utan att denna fråga varit föremål för behandling på någon europeisk kongress. Sedan såväl Emiliens (Parma, Modena och Romagna)som Toscenas folk vid allmän omröstning med oerhörd majoritet uttalat sig för anslutning till Sardinien, ha dessa länder officielt och högtidligen blifvit med. konungariket Sardinien införlifvade. Toscana bibehåller väl tills vidare en viss grad af administrativ sjelfständighet och erhåller en generalguvernör eller vicekonung, som får sitt säte i Florens, hvarigenom denna stad kan fortfara att vara en hufvudstad, men Toscana kommer dock att sända sina deputerade till det sardinska parlamentet i Turin, och det hela kommer att utgöra ett enda konungarike af bortåt 11 millioner invånare, i Det är Sardiniens politiska refo; mer, det sannt onstitutionella lif, som der utvecklat sig, dess regerings uppriktigt och konseqvent frisinnade politik, som åstadkommit detta resultat och som gjort denna amalgamering möjlig. På den vägen bar Sardinien tillvunnit sig Italiens varma sympatier och ett naturligt samt obestridt anförareskap, som krigslycka och främmande hjelp aldrig skulle kunnat ge detsamma, och detta är i vår tid den enda vägen till en verklig sammanslutning mellan civiliserade folk och stater. För hela det liberala Europa är det en glädje att se detta nybildade norditalienska rike och att i och genom detsamma en betydande konstitutionell stat uppstått i södern af Europa, medelst hvilken den ädla italienska nationaliteten kan göra sitt ord gällande med i Europas allmänna politik, hvarifrån den så länge till följd af splittring och vanmakt varit stängd. När sk la den skandinaviska nordens trenne folk följa exemplet och, i stället för split och splittring och allsköns småaktigbet, låta Europa här se enighet och samnad kraft, låta en nordisk makt uppstå, som har styrka att göra .8g till fullo respekterad? Detta beror hufvudsakK en på det land som i norden fått sig anvisad samma uppgift som Sardinten i södern. Måtte det icke genom något uppträdande i österrikiska roller bortslumpa sin verldshistoriska mission! Det tyckes som skulle hela denna så mycket omtalade annexion i Italien komma att aflöpa ganskaffredligt. Österrike har för mycket annat att tänka på och för stora finansiella bekymmer för att börja något krig med Piemont till förhindrande af sammanslutningen. Hvad åter Sardiien angår, så lemnar det visserligen ej Venetien ur sigte, men det har alltför mycket intresse i att få orgarisera Central-Italiszn och befästa de redan vunna resultaterna, att det skulle göra något angrepp mot Österrike. Skulle påfven med hjelp af Neapel vilja företaga någonting krigiskt emot Sardinien, så skalle utan tvifvel folkresning både 1 Kyrkostaten och i detsydliga Italien bli en följd deraf. Såsom ett sannt uttryck af den allmänna stämningen i Europa med afseende på Central-Italiens ädla hållning och den framgång dess folk derigenom vetat förskaffat sig, meddela vi följande utdrag ur en artikel i Times rörande utgången af de allmänna omröstningarne: PSåvidt det berorjpå befolkningens votum är mellersta Italiens öde nu afgjordt. Genom offentliga majoriteter, genom ett nästan enhälligt votum har folket bestämt sig för anslutning till konungariket Sardinien och på det mest bestämda sätt afvisat såväl deras legitima beherrskares anspråk, som den plan hvilken nyligen blitvit förordad af fransmännens kejsare. — — Det kan icke betviflas, att folkets handling är allvarlig. En nation, som lidit mer än någon annan i Europa, en nation, hvars hela nyare historia utgjort ett lång förtrycksregister, — en nation, som icke allenast aldrig någonsin vetat hvad frihet och nationelt oberoende velat säga, men hvars hela privatlif förbittrats och förnedrats genom allt hvad hofvens småtyranni och polisens förderfliga verksamhet förmå åstadkömma, har slutligen blifvit försatt i tillfälle att uttala sig för enhet och konstitutionel styrelse. Ingen skall våga påstå, att detta utomordentliga votum icke uttrycker det italrenska folkets verkliga känsla. Der förspörjes icke ringaste antydan om våld eller svek, om terroriserade landtmän eller bedrägliga valurnor. Påfven, österrikiska pressen, det ultramontana presterskapet och deras råtaliga anbängare i England må gerna påstå, att det italienska folket är vansinnigt, är vilsefördt genom gudsförnekares och revolutionärers läror; men de skola nödgas erkänna att, vare sig nu att det är rätt eller orätt. har likväl hela massan af befolkningen på det allra bestämdaste förkastat den styrelse under hvilken den hittills lefvat, och önskar förena sitt öde med den monarks, mot hvilken Österrike gerna skulle vilja lössläppa krigets fasor, och mot hvars hufvud påfven står redo att slunga bannstrålen. Der alla äro så enstämmigt för anslutningen är det omöjligt att säga det någon viss provins öfverträffar den andre i entusiasm. Men utan tvifvel ha Toscanas och Romagnas vota en större vigt än de båda mindre provinsernas. Franska regeringen bar redan samtyckt till Parmas och Modenas förening med Victor Emanuels rike, och deras votum kan följaktligen betraktas