Greive U. 1. Anckarsvard fruktade att det skulle kunna synas obefogadt att efter en så lång diskussion uppträda, men fann sig uppkallad af den, om ock ringa andel han som motionär kunde tillräkna sig i fråga om ämnet för dagens öfverläggningar, samt ansåg det vara en pligt som representant, att på hela svenska folkets vägnar tolka den tillfredsstä!lelse han känt öfver att, efter mera än 50 år af vårt nuvarande statsskick, få höra en sådan förklaring som den af h. exc. justitiestatsministern afgifna, hvilken bevisar att vi ändtligen fått en sannt konstitutionell regering. Talaren önskade äfven att få uttala sin djupaste tillfredsställelse med utskottets betänkande, och detta omdöme ansåg talaren så allmänt, att denna hans tacksamhetsförklaring icke f någon torde jäfvas. Talaren kunde och ville icke ölja i spåren en talare, som varit af motsatt åsigt, men kunde heller icke lyckönska den norska saken till ett sådant försvar som friherre Raabs; ty nog var detta fullständigt på längd och bredd, men icke var det särdeles gående på djupet. Ville lemna i sitt värde liknelsen emellsn friherren och hr Tornerhjelm, der den sednare skulle vara Sverge, i anseende till den långa resan, och den förre Norge, derföre att han bara hade sex fjerdings väg till hufvudstaden. Talaren skulle försöka att vara så kort som möjligt. Man hade klandrat utskottets motivering, men detta klander hade grefve E. Sparre på ett så afgörande sätt tillbakavisat, att talaren dervid icke behöfde uppehålla sig, och dessutom har utskottet allmänheten på sin sida. Talaren ville, som upphofvet till denna diskussion, i fall han skulle behöfva något stöd för sin tanke, hvilket i det hela vore öfverflödigt, — ehuru man gerna velat finna en grund som kunde förutsätta, att motionen varit mindre väl betänkt — citera hr Schwans yttrande i borgareståndet då motionen remitterades. Sedan talaren uppläst detta yttrande, fortsatte han med att påminna hurusom konung Oscar icke hann upplefva sin önskans förverkligande, och talaren fann det fara värdt om någon kommer att upplefva detsamma. Rörande den andra motionen om ståthållarefrågan, har hela diskussionen egentligen hvälft sig omkring likställigheten, och det är från den sidan som man påstätt att talaren, att Sverge velat intränga på Norges område. Det har aldrig varit fallet, ingen kunde vara så mycket norskifrare som talaren, men man måste ursäkta om talaren icke kan medge att norrmännen skola få framstå på Sverges bekostnad N--gon verklig likställighet finnes icke mellan indisviderna, kan icke finnas mellan staterna, och talaren kuude icke fatta, att det kan finnas en enda svensk tavke, gående derpå ut, att icke Sverge skulle stå främst inom unionen. Man hyser en fullkomligt falsk åsigt när man utgår från den tanken, att Sverge derföre vill ega supreraati öfver Norge. Talaren erkänner och har orkånt att Norge varit i sin rätt då det föreslagit ståthållareplatsens afskaffande, men derföre att alla eftergifter gjorts utaf unionskonungen, så bör man väl icke efterskänka en rättighet, som tillkommer den svenske konungen. Talaren kunde icke dela sina vänners åsigt om att ståthållarskapet vore en obetydlighet, det är -tvärtom kanske det enda beviset på att det fanns en politisk tanke vid föreningens stiftande. Att säga det ståthållaren skulle vara norsk embetsman, vore kortsynt; han är unionsembetsman. Just till följd af att konungen blott kortare tid vistas inom Norge, är det af nöden att der finnes någon som kan representera konungens person, och det är således ett unionellt stadgande, så mycket mera, som till den platsen kan sändas antingen en svensk eller en norrman. Detär således ingen obetydlighet, det är nödvändigt för unionen att en sådan embetsman finnes. Man har sagt att det icke vore en unionell fråga derföre att den icke finnes intagen i riksakten. Dettavar ett förbiseende. Vi måste medgifva att vi ibland äro illa antastade af förtjusningsfebrar, och den feber af detta slag, som grasserade 1814, och som förmörkade all politisk blick, lade grunden till förbiseendet. Det som var gjordt var gjordt, men icke kan det förbiseendet då behöfva föranleda en lika stor beskedlighet nu. Friherre Raab har yttrat att han seglat under den blågula flaggan — talaren hade seglat under den äfven han, och hade med smärta sett att denna i så mycket ädelt blod döpta flagga tagits bort ifrån oss, och kunde icke hjelpa att det föreföll honom hårdt att se sådana fordringar framställda af ett brödrafolk, som vi, med bekostnad af provinser som älskade oss, friköpt från en underordnad ställning; ty det är på Kielertraktatens grund som Norge blifvit afträdt från sin beherrskare, Dånmark. Det är sannt att Norge gjorde uppror, men detta uppror stäcktes genom härsmakt — riksakten må säga hvad den vill om den fria öfvertygelsen, ty 50 är efteråt är det inte värdt att tala om den saken. Nu, sedan vi en gång vaknat upp utur den svenska likgiltighetens slummer, så måste vi intaga en manlig hållning, ty den skall mera än de mjuka eftergifterna högaktas af det norska folket. Talaren visste icke om man på någon väg egentligen kan komma till målet i denna sak, men det säkra är att Sverge är principalet och Norge accessoriet i unionen. Talaren uppmanade frih. Raab att endast se på kartan, att räkna folkmängden, att tänka på de bekanta ?,,-delarne, och trodde att det sedan skulle bli honom omöjligt att bevisa en likställighet. Talaren begär icke något intrång i Norges frihet, men efterskänker icke heller Sverges rätt att vara den förste uti och att epresentera unionen. Det är för talarens känsla någonting vedervärdigt att tänka sig det Norge, som i sekler seglat under Danmarks flagga, icke ville nöja sig med vår urgamla svenska, Lika vedervärdigt är förhållandet med konungatiteln, ty på de ställen, der vi representeras af norrmän, heter det konungen af Norge och Sverge, och det är ett bevis på hederskänsla hos ett folk att icke längre tåla dylika förolämpningar, för hvilka vi hafva att tacka de oupphörliga eftergifterna, som väckt omåttliga anspråk. Talaren slutade med att yrka bifall till båda punkterna, och fann friherre Sprengtportens förslag visserligen vackert, men icke ledande till annat än en meningssplittring, som man i ett ärende af denna vigt borde undvika. Grefve H. Taube yttrade sig, under cen högljud da otåligheten efter snart slut på diskussionen, för bifall till utskottets förslag, enär han ej ville genom yrkande på sitt reservationsförslag vålla splittring i ståndens beslut. Friherre A. C. Raab. Talaren, som blifvit från flera håll angripen, visste väl att en minoritets belägenhet ingalunda är afundsvärd, då majoriteten hänföres af passionerna. Han tröstade sig dock öfver grefve Anckarsvärds anfall, just af grefvens eget cxempel. Icke vore det grefvens vältalighet, icke hans 80 år, än mindre hans uppträdande i denna fråga, som tillvunnit honom den vördnad, hvilken äfven talaren delade, utan minnet deraf att han i yngre åren tillhörde en oftast liten minoritet, och då, fast i sina åsigter, kraftigt kämpade emot majoriteten. Talaren tröstade sig vidare med minnet af de anfall Samuel Akerhjelin uthärdade 1739, då Carl Sparres förslag, som också påstods andas idel svenskhet och fosterlandskänsla, tillvann sig en seger, som framkallade 1741 års krig. Historien dömer nu dem emellan. Talaren ville i korthet besvara några anmärkningar. Ville icke, som hr Dalman förmenat, buga sig, för norrmännen, men trodde att man bäst bibehölle sin kappraka ställning emot dem, om man iakttoge sanning, oväld och lugn i framställningssätset, och detta vore allt hvad talaren åsyftat. Grefve Björnstjerna hade lagt ord i munnen på talaren, som denne aldrig yttrat. Talaret hade nemligen uJdrig uppställt någon jemförelse mellan ridderskapet och adelns, utan mellan presteoch bondeståndens skattebidrag; ej heller hade talaren åberopat Bvgland och Skottland i den syftning, som hr grefon trott: Grefve Snvärre hada sand vå dan kraft för.