baroner, och bäst af alla var ändå en hten fin grefve, som talade som en bok och tög Gud till vittne, att han i sanning älskade norrmännen innerligt, fast han gerna ville vara med om att ge dem en liten minnesbeta, ithy att den man älskar, den agar man i sanning! Pappa påstod att det skulle vara den finaste diplomaten af dem allesammans, och det skulle jag nästan vilja tro, att dömma efter det utmärkt sammetslena sätt, hvarpå han kunde framställa de allra mest buldansmässiga fordringar. Och på detta sätt gick det hela förmiddagen, och du må tro att min aversion för norrmännen minskades inte mycket när jag kom hem klockan fyra och fick för deras skull äta en kall middag, ty den otäcka husm msellenintresserade sig icke det ringaste -för fäderneslandet. Och när vi talade ör. för Henne hur det gått till deruppe på huset, så kom hon med sitt gamla ordspråk, om gossen som slog kattungen, och ropade: ;Hvar och en är herre öfver sin stackare! — Men hvad skall man också begära af sådana der obildade varelser, som aldrig kunnat komma sig upp ur börgerlighetens dy? På qvällen gingo vi dit igen, men då gick Papp medi stället, ty tant Agneta hade riktig ibelförklaring i Engelskan, och tyckte på förmiddagen att åäen gamla gudligheten vår borta från det ridderliga huset. Och om förmiddagen var herrlig, så var aftonen gudomligt Jag fick inte göra annat än oupphörligt buga och helsa på alla möjliga kammarjunkare och löjtnanter och kongl. sekreterare, och jag tyckte mig vid deras åsynriktigt tillbaka-4 flyttad till Innocensens idylliska tider, då alla dessa, som nuträngdes omkring voterings-urnan — söm det kallas på parlamentsspråket, fast den såg ut som en vanlig brödkorg — trängdes omkring min triumfvagn för att få dansa en vals eller en polketta eller en svindlande galopp. Hvad man då bestämdt kunde höra, så var det att det går mycket bättre att hålla talj om qvällarne, om det möjligen är derföre, att herrarne äro mera vana vid det den tiden, eller om det är -derföre, att man då i allmänhet är mera upprymd, inte vet jag: Nog af, jag lyssnade så mycket jag kunde för de många helsningarnes skull, och tack vare den beskedlige Blekingshöfdingen,så fick jag höra hvad de der norrmännen riktigt gå för! Kan du tänka dig, om de finge som de egentligen viljaha det, så skulle -hvarannan kung ovilkorligen dö i Norge, och-hvarannan drottning — nej! hvar drottningskulle hvarahnan gång — — — ja ja, du vet nog hvad jag menar — — i Norge — — åh! det är fasligt! På det sättet skulle man ja också kunna fordra, att kungen gifte sig eha gången i Sverge och den andra i Norge, och tänk ett sådant bråk det skulle blifva? Och. så på slutet, hvad jag var ledsen öfver-atttante hade gått, hon kunde annars fått sig den allra som vackraste lilla vers ur psalmboken att läska sin andliga törst med. Men, kära du, mitt: bref har redan blifvit fasligt långt; nu skall jag i största korthet tala om det öfriga. Det var ofantligt många som talade; en herre, liten, trind och treflig, med glasögon på. näsan, HKöll ett lysande tal; och narrade hela salen att skratta; och en liten fin herre, som lär ska! vara chef för hussarerna — — ack! du vet hvad jag är förtjust i hussarerna — påstod, att om rätt vore. så skulle adeln ha mera. än en fjerdedel af representationen. Och det tycker jag också. ty nog vore:det-bra mycket bättre, om adeln hade alltsammans — känske.-med några biskopar med sig —, så att man slapp de der välsignade bönderna ochborgrarne, som alltid ska lägga sin näsa i blöt, fastän de den här gången följde med som beskedliga barn, efter hvad pappa sade. -Klockan 1 på natten kommo vi hem, och således blef det också ett slut på den dagen;så: storartad den också var. i Jag gjorde hela natten inte annat än drömde omratt jag var. medi: majoriteten, och det var så rysligt roligt, för se der voro alla ungherrarne 4rån. Innocensen.Och så om söndagen var det stor bal hos grefve Z., och der — ackl!-en sådan förtjusning! jag har aldrig sett maken! Alla menniskor omfamnade hvarandra, jag blef då så omfamnad så att Gösta höll påsatt komma i gräl med flera af sina bekanta;:för han tyckte att de va för mycket patriotiska; och gamla baron Fiffenkamm hviskade med:en mycket mystisk. ton -till hennes nåd :Spaderfelt, att:det inte-torde dröja länge förrän Norge har både adel och riktiga biskopar.och fyra stånd liksom;vit-. Ack, min: egen vän! kunde jag upplefva den dagen, så skulle jag vara riktigt lycklig, för jag kan inte tänka mig: någonting: horriblare änsett sådant der:stackars land,som inte har -någonting fint, och som: stretar emot det fina, som om det vore fråga om att taga in bittervatten — det fasligaste jag kan tänka mig! Adjö, adjö!:helsa flickorna tusen tusen gånger, och säg dem, att de ioke skola känna igen sin vän, när Hon kommer tillbaka! Jag tycker riktigt att jag vuxit minst fyra tum på höjden, att min panna blifvit ädlare, mina ögon mera djupa, sedan jag på så nära håll sett det gamla svenska lejonet ruska sin mahn och sträcka ut sina klor, för att, rytande om Liitzen, Narva och Svensksund, klösa de näsvisa norrbaggarne på näsan. Tusen kyssar från din svenska, svenska, SVenska Selma. P.S. Du kan gerna visa det här brefvet för gamla kapten på Tomta, som alltid påstår att svenska adeln blott är en skugga af hvad förr den var. Jag önskar att det måtte sticka honom i näsan! Helsa Amelie och lilla Hilma från . . : Densamma. mr Rättegångsoch Polissaker. — Arbetskarlen Carlssons hustru Anna Charlotta Carlsson från Eckerö församling å Svartsjölandet har blifvit införpassad till länscellfängelset och inför Färentuna häradsrätt ställd under tilltal att hafvsafdacgatäigit ait La. onkm han kaoft eftär ingånget