An COA URUOETAA TOA oo BEBUE UPPER EV OMOTEIISETRE dervid, att då rikets ständer önska, att Kongl. M:t måtte uppskjuta pröfningen af norska Storthingets beslut om norska ståthållareskapets upphörande, sådant indirekt innefattar en begäran om afslag, emedan, enligt 80 i Norges Grundlov, hvarje lagförslag, som icke-före Storhingets upplösning af konungen sanktioneras, derigenom förfallit, hvilket således nu skulle blifva en omedelbar följd af uppskofvet, enär Storthinget inom några få veckor kommer att åtskiljas, måhända ännu innan revisionskomiten blifvit tillsatt, långt mindre fullbordat sina arbeten. Ja, utan tvifvel har också detta varit ckonomiutskottets mening, ehuru utskottet, likasom : hr friherren sjelf vanligen i sina framställningar iakttager, velat begagna en behaglig och grannlaga form, för att icke mera direkt begära ett afslag i en fråga, deri icke rikets ständer, utan konungen eger beslutande rätt. Men utskottet har uppenbarligen också haft en annan afsigt med tillstyrkande af uppskof, den nemligen, att konungen skulle göra äfven ifrågavarande unionella stadgande till föremål för den blifvande revisionen och sålunda kunna lemna Storthinget det helt naturliga svar, att konungen ville taga förslaget i öfvervägande i sammanhang med de framställningar. komitn komme att göra om förändringar och tillägg till föreningsfördraget; och detta måtte väl vara quintessencen i utskottets hemställan. Man hade äfven talat åtskilligt om svårigheten att rätt tyda stadgandet i 112 Norges Grundlov, att ingen förändring finge ske i Grundlovens principer, utan endast i enkelte Bestemmelser deri. Tal, erkände att detta vore ett sväfvande uttryck, men utan tvifvel hade ett sådant tillkommit af den anledning, att lagstiftaren förutsatt — hvad också Norges statsrättslärde, t. ex. Stang länge nog yrkat — att nemligen konungen icke skulle ega absolut veto ens i afseende på ändringar i Grundloven; hvarföre man velat nedlägga detta absoluta veto i Grundloven sjelf. Nu deremot sedan man i detta hänseende medgifvit konungens absoluta veto, vill man helt naturligt icke veta af att något hinder mera finnes för förändringen af Grundlovens principer. Det passar förträffligt i stycke. Hr Tersmeden har högligen beklagat sig öfver den agitation, som bedrifvits i den norska frågan, ås och det vädjande till passionerna, som deri egt rum. Jag vill icke brista i grannlagenhet mot en af mig enskildt högt aktad ledamot, men jag frågar honom på samvete, hvem är det som bedrifvit denna agitation, som vädjat till passionerna och som förvandlat denna fråga till en partifråga? Säkert blir han mig icke svaret skyldig, om han lägger handen på hjertat. 14) Besynnerligt nog hade man här föga vidrört den nu pågående stridens politiska betydelse. Denna vore likväl, i tal:s tanke, af långt större vigt än dess juridiska eller dess materiella. Detta hafva ock Norges statsmän och publicister nogsamt insett. Hos dem gäller det således egentligen icke den omtyistade saken eller norska ståthållareskapets afskaffande. Det generar den föga eller intet; ty de veta allt för väl, att lika litet konungen, under nuvarande omständigheter, skickar Norge en svensk ståthållare, lika litet lärer någon svensk vilja betunga sig med denna befattning, äfven emot hedern att blifva norsk embetsman eller norsk undersåte. Men de genomkåda allt för väl, att frågan här angår en princip för framtida afgörande af de vigtigaste bestämmelserna för unionen, och det är derföre de envisas att vara herrar, Lyckas de nu att, ensamt efter beslut af Norges Storthing och Norges konung, utan -nblandning af hans svenska råcdgifvare, få ett vigtigt unione!t stadgande afskaffadt, så är gärdet, som man säger, uppgifvet. Denna gång åtnöjas de med att upphäfva ståthållareembetet. Derefter låta de inflyta i Norges Grundlov, att en norsk statsminister skall blifva ett slags vicekonung i Norge och sköta äfven dess utrikes angelägenheter; sedermera föreslå de, .at Sverges konung skall vistas ett halft år eller 11 månader i Norge och följaktligen der regera Sverge med 4 svenska statsråd, hvarigenom Kristiania i stället för Stockholm, blefve konungaresidens 0. s. v. 15) Med en svag unionskonung, ett starkt och enigt Storthing och stolta norska rådgifvare, som icke gifva efter för konungens af svenska folket understödda personliga vilja, går ock sådant säkert lika lätt, som det möjligen nu kan gå med sanktionen af norska beslutet om ståthållareskapets upphäfvande, såvida rikets ständer släppa efter och derigenom icke sätta konungens :syenska rådgifvare i tillfälle att utöfva sitt konstitutionella inflytande. Dagens fråga har slutligen en stor Jkonstitutionel betydelse, ock denna är måhända den allra vigtigasto. Konungens förste minister har börjat denna märkl:ga diskussion med en uppmaning till folkets representanter att manligt och öppet uttrycka sin öfvertygelse i detta ämne för att, i den möjliga händelsen af en skiljaktighet mellan konungens svenska och norska rådgifvare, miristeren må finna en ledning för sitt handlingssätt. Detta är ett sannt och värdigt konstitutionelt yttrande, och säkert tvekar icke ridderskapet och adeln och, som jag hoppas, intet annat stånd att lyssna till denna uppmaning från en minister, som så rättvist åtnjuter landets förtroende och i så mycket gjort sig förtjent af dess tacksamhet. Mina herrar, vi stå icke här inför en kämnersrätt, icke heller inför ett professorligt konsistorium, som kall hålla förhör med oss i statsrätten. Vi stå inz r ett tribunal, som heter svenska folket; det är dess, sunda rättskänsla, det är dess medvetande om nationel värdighet, som i första rummet fäller dom. Men vi hafva en ännu högre instans, det är historiens. Den kommer efter oss, men dess dom är omutlig; den utfaller icke efter dagens partiåsigter eller passioner; den dömmer efter de mer eller mindre rättsenligt och skarpsinnigt beräknade och förutsedda resultaten. Och min orubbliga öfvertygelse är, att resultaten af en förändrad fast och aktningsbjudande ställning å Sverges sida mot Norge ovilkorligen skola i framtiden leda till en fastare och öppenhjertligare förening de båda brödrafolken emellan. Frågan är icke här, hvarken att föfödmjuka eller förnärma Norge; den är endast att uppriktigt säga sin mening till en vän, som länge djupt missförstått våra afsigter och våra tänkesätt. Och utan denna uppriktighet å ömse sidor, tro mig det, mine berrar motståndare, uppstår aldrig någon pålitlig vänskap; den 14) Om såsom icke är otroligt talaren här i sj-lfva verket polemiserar med Aftonbladet, så bedja vi i vår ordning honom lägga handen på hjertat och fråga sig sjelf, hvem det är som hindrat en lugn sakdiskussion att föras rörande denna fråga, hvem det är som gifvit striden en hätskhetens prägel genom att såsom de väsendtliga argumenterna begagna ordet -omsadling, osvenskhet samt lika förnärmande som orimliga personliga insinuationer. Hvilken lär det, som agiterar och vä!jar till passionerna, antingen den, som förer striden på dylikt sätt eller den som hela tiden icke önskat något högre, än att tvistefrågan måtte bli verkligen utredd och klar, som sträfvat att förvandla agitationen till en diskussion, men sett des: a : stranda på motsidans önskan att endast agitera och begagna det gs stridssätt, som afser att tala till lidelser och fördomar. Att man understundom måste, icke för sin egen skull, utan för sakens skull, bemöta äfven en sådan polemik och icke kan, såsom de hvilka stå på sidan om striden, föreställa sig, bemöta den blott med tystnadens förakt,, ligger klart för hvar och en, som förstår att skilja mellan en fråga, hvars afgörande tillhör framtiden och i afseende på hvilken det finnes åtskilliga instanser, der förnuft och eftertanke, kunna göra sig gällande, och en sådan der allt beror på ögonblicket, och der den öfver gående stämning som gerom en till passioner och fördomar vädjande agitation kan tillfälligt fram kallas, kan åvägabringa ett resultat, som en bättre MNing on mannara Aaftertanke Sedermera RAL, he SL AD HA Ut 10 MN ke kt DÅ rr — rg EEE PN ee s p n s n d n t s 5 e e v k S n P b b 1