vå. MISKULCTAdeES 1 sammansatt Svenskt och norskt statsråd och erfordrade för sin giltighet ej mindre unionskonungens än svenska ständernas och norska Storthingets beslut 8). t Såsom ett prejudikat kan äfven nämnas, att frågan om unionsflaggans förändring i strid med 111 Norges Grudlov år 1844 förevarit i sammansatt svenskt oeh norskt statsråd -och att, när dåvarande sjöministern, framlidne h. exc. hr frih. Johan Lagerbjelke vägrade sin kontrasignation till det för Sverge kränkande beslutet och samma dag begärde sitt afsked från statsrådsembetet, reskriptet härom å svenska sidan utfärdades under kontrasignation af dåvarande inrikesminister hr O. I. Fåhreus 8 b). Ja än mer: Icke står det någonstädes i svenska regeringsformen, att Norges Storthing eger rätt deltaga i besluten om förändringar i Bverges grundlag, men icke desto mindre har sådant egt rum och bort ega rum, då någon ändring skett i våra grundlagar, som ingripit i föreningsförhållanden emellan Sverge och Norge. Ändringen t. ex. vid 1840 års rikdag i svenska statsrådets organisation blef ju omedelbart vid påföljande Storthing underställd dess pröfning 9); det bekanta förslaget om prins-regeringen, som innehöll väsendtliga ändringar i39, 40 m.fl. paragrafer af svenska regeringsformen, har efter pröfning uti sammansatt svenskt och norskt statsråd likaledes blifvit samtidigt förelagdt både svenska ständerna och Norges Storthing, ehuru de förfallit genom afslag å svenska sidan 10) o. s. v. Vid sådant förhållande är det verkligen förvånande, att till och med svenska representanter vilja förneka Sverges rätt, att uti likartade frågor hafva ett ord med i den norska lagstiftningen, liksom det förefaller temligen oförsynt från norsk sida att man i Norge vill utskrika såsom ett crimen lzese mot det norska majestätet, att ens svenska konungens konstitutionella rådgifvare skulle få yttra sin mening Om ett af norska Storthinget fattadt beslut, som angår begge rikena, då Sverge aldrig ens ifrågasatt, att i svenska lagförändringar af sådan beskaffenhet in rymma Norge laglig rätt till talan 11). Man har sagt, att den svenske man, som nämnes till ståthållare i Norge, derigenom skulle bli norsk embetsman och norsk undersöte samt vore ansvarig inför norska lagar och domstolar. Men om än jag ej vill bestrida, att en svensk ståthållare i Norge, så länge ståthållareskapet varar, är norsk embetsman, så följer icke deraf, att han är norsk undersåte, ty I skolen veta, mina herrar, det är ingen småsak att blifva norsk undersåte; dertill fordas, enligt 75 Norges Grundlov, ingentibg mindre än Storthingets bifall — ett stadgande, utan tvifvel tillkommit hufvudsakligen för att förekomma, att icke unionskonungen skulle kunna naturalisera svenskar och insätta dem till embetsmän i Norge; och den omständigheten, att det undantag blifvit gjordt i afseende på riksståthållaren, att dertill kunde nämnas äfven en svensk, utan att vara naturaliserad, bevisar just motsatsen af påståendet, nemligen att en svensk riksståthållare icke är att betrakta såsom norsk undersåte. Och att en svensk undersåte, som i Norge förbryter sig mot det landets lagar, ställes till ansvar och dömes efter norsk lag, lärer väl icke vara mera abnormt än att en norrman, som begår förbrytelse i Sverge, åtalns och dömes efter svensk lag. Efter mitt förmenande förbehöli sig Sverge vid afslutandet af föreningsfördraget 1814, att i Norge kunna tillsätta en stäthållare af den helt naturliga anledning att, då Norge, för bevakandet af både sina egna och unionens angelägenheter, alltid skall hos konungen här i Sverge ega en statsminister och två stadsråd, Sverge jemväl skulle kunna hafva en representant i Norge, nemligen en ståthållare för att bevaka dess unionella intressen och vara i tillfälle att stå på Sverges rätt och bästa samt hos konungen anmäla hvad som i detta hänseende kunde ifrågakomma till Sverges förnärmande 12).. Att en sådan Sverges rätt skulle vara utan vigt eller likgiltig, kan jag icke medgifva. Tvärtom skulle detta vid många tillfallen kunna vara af högst betydligt inflytande, då t. ex. de förenade länderna hafva skilda intressen i sådana saker, deri afgöranderätten tillhör ensamt norska regeringen i Kristiania — och deras antal är icke ringa — och hvilka följaktligen icke blifva på annat sätt för unionskonungen ens kända. Men detta åsido, så måtte väl åtminstone det icke med rimlighet kunna bestridas, och har ej heller här blifvit bestridt, att unionskonungens rätt att till ståthållare utnämna en svensk, tillkommit i omedelbar följd af föreningenoch såsom ett prerogativ för honom såsom Sverges konung 13). Nå väl, kan han, utan hörande i konstitutionel ordning af det svenska i förening med det norska statsrådet, lagligen afsäga sig detta prerogativ? Och 7) Att ett sådant stadgande finnes i riksakten, bevisar väl icke att ståthållarefrågan verkligen utgör ett ärende, som angår begge rikena. Det var dock det som skulle bevisas. 8) Det är härvid att märka, att mellanrikslagen var en lag, som skulle gälla i båda rikena. Stadgandet om ståthållareembetet är deremot gällande endast i Norge. Skilnaden är ju icke så helt och hållet oväsendtlig. 85) Vi och andra ha redan mångfaldiga gånger erinrat, att förordningen af 1844 angick useendet af båda rikenas vapen, båda rikenas flaggor 0. 8. V., men på intet sätt någon förändring af norska grundlagen, som i dithörande aldrig blifvit ändrad. 9) Misstag, Det var den af ändringen i 5 S regeringsformen föranledda ändring i riksakten, som var föremål för behandling i sammansatt statsråd och som hänsköts till Storthingets afgörande. Huru: vida den svenska grundlagsändringen var föremål för pröfning i Stortbinget, må talaren afgöra, då vi upplysa, att den nya lydelsen af 5 regeringsformen (om hvilken det handlade) redan år 1841 var promulgerad i Svensk Författningssamling att här i landet gälla till efterrättelse, medan Storthingets beslut om den deraf föranledda ändring i riksakten fattades först — 1845. 10) Enhvar begriper, att de norska rådgifvarne och det norska Storthinget här hördes öfver de förändringar, som skulle ega rum i riksakten och i motsvarande paragrafer af Norges grundlag, och att det för öfrigt bär var fråga om huru båda rikena skule styras. Ståthållareembetets upphäfvande föranleder deremot ingen förändring af riksakten eller af Sverges grundlag och angår endast det ena ri kets — Norges — styrelse. gj 11) Kan det verkligen vara talarens mening, att norska statsmakterna skola på något sätt kunna medverka vid förändringar af svenska grundlagsbestämmelser, att de t. ex, kunna fordras, att ba ett ord med i laget om Sverges stadganden rörande naturalisa tion, om tillträde till statens embeten och tjenster för dem, som icke äro infödingar, 0. s. v.? 12) Det faller sig litet svårt att förneka, att den som aflagt norsk tro-och huldhetsed och förpligtat sig att obrottsligt efterletva Norges lagar och författningar, att i allt sitt görande och låtande såsom embetsman spå Norges bästa och intressen, icke skulle betraktas såsom norsk undersåte. Om han gjorde någonting, som stode istrid mot Norges lagar och Norges intressen, så kande han en svarighetslagen af 1828, som särskilt nämn nom vid sidan af statsministern och statsråd riga medlemmar, af storthinget an ech at norsk riksrätt dömas såsom landsförrädare. — Ati under sådana förhållanden betrakta en norsk riks ståthållare säsom en Sverges represen:ant i Norgt torde falla sig något svårt. 13) Samtliga anbängare af den åsigt, som är motsatt talarens, ha dock uttryckligen förklarat sig anse rätten att utnämna ståthållare vara ett prerogativ stör Norges konung. Och man har icke, såsom tailaren, ansett det säsom unionskonungens rätt, utar