af norska regeringens betänkande 1samra frä-1s gor, då tid dertill gafs; ach utom denna 8 satte Storthinget ej något i stället för den uteslutna 33 S. Derigenom gafs tydligt nog tillkänna, att det öfverlemnadee åt konungen att bestämma, huru utrikes ärendena utom statsrådet skulle föredragas. Konungen lemnades således i detta hänseende en fribet, som endast blef bunden af svenska regeringsformen, och den konungen sednare sjelf ndit genom förenämnda resolution 1835. Väl anser Stang denna fribet också inskränkt genom vilkoret, att de till norska diplomatiska ärendens förberedelse, föredragning och cexpedition anställda embetsmän böra hafva de för norssa embetsmän i allmänhet erforderliga egenskaper; men då särskilta embetsmän för norska diplomatiska ärenden ej tillsättas, ett tillsättande, hvartill norska grundlagen ej gifver anledning, uppkommer om denna inskränkning ej någon fråga. Hvad angår frågan om sändebud till främmande makter, är klart att föreningens natnr af realunion utesluter möjligheten af särskilda norska och särskilda svenska sändebud, alt unionskonungen ej hos främmande makter kan representeras af andra än unionssändebud. Också finnes af 1814 års Storthings förhandLngar tydligt, att man ej då ansåg Norge böra hafva särskidta sändebud. Då en representant på detta Storthing yrkade, att rikena, i betraktande af handelsintressets olikhet, borde hafva hvart sina konsuler å utrikes orter, sade han uttryckligen, att han fann riktigt, att Norge ej borde hafva egna gesandter, då Norges och Sverges politiska förhållanden till andra makter vore ett och detsam:ma, och hållandet af egna gesandter således blott skulle vålla Norge onyttiga utgifter; och den i Storthingsförhandlingarne förekommande redogörelse för motionens behandling (den förkastades) visar ej, att någon. påminnelse blifvit gjord mot anförda yttrande om gesandter. Och slutligen måste äfven införandet i riksakten af dess 4 S, I moment, utgöra ett beyis, att sändebuds affärdande, och följaktligen äfven deras utnämnande, är en uwnionsangelägenhet, ehuru det för tydlighetens skull varit öuskligt, att man ej i samma moment också talat om truppers sammandragande. Väl har Stang anmärkt, att norska grundlagen icke hänförer utnämningen af sändebud hos främmande makter till diplomatiska ärenden, äfvensom att, enligt samma grundlags 92 s, blott infödda norrmän eller de, som äro satta i likhet med dem, kunna utnämnas till norska sändebud. Men han erkänner sjelf, att den anda, som synes röja sig i substitutionen af 38 S, i stället för äldre grundlagens 335S, gifver anledning till förmodan, att 1814 års Storthing verkligen tänkt sig, att begge rikenas diplomatiska ärenden för framtiden skulle gemensamt behandlas. Denna förmodan hoppas vi genom det nyss förut anförda hafva bragt till temlig visshet. Norska grundlagens stadgande om gesandters sändande (utnämnande), har genom dess upptagande i riksakten blifvit unionelt. Dermed bör all fråga om särskilda norska, likasom om särskilda svenska, sändebud hafva förfallit. Svenska regeringsformen lemnar i 28 konungen full frihet att i egenskap af sändebud använda både norrmän och svenskar. Vi ha egnat denna utförlighet åt frågan om de för vården af unionens, och de särskilda rikenas, vigtigare, utrikes angelägenheter nödiga embeten, emedan det, på sätt redan är sagdt, synes oss, som motionären och utskotset, då den förre talat om attunionsrepresentationen tillhör Sverge, och utskottet om Sverges rättighet att, i förbållande till andra makter, representera föreningen, menat något annat, än de klart sagt, emedan vi förmoda, att de velat tala om Sverges rättighet att se alla ifrågavarande embeten besatta med svenska män, och att det är detta påståendes fosteländskhet, som följaktligen bör undersökas. Vid en sådan undersökning visar sig klart, att den från norsk sida ifrågasatta rättighet för konungen att till utrikes statsminister utnämna en norrman, så väl som en svensk, icke låter sig förenas med nu gällande styrelseformer, och att det torde blifva ganska svårt att finna sådana former, under hvilka en dylik rättighet kunde utan våda konungen medgifvas. Men å andra sidan måste erkännas, att det, om dessa hinder kunde undanrödjas, ej kunde innebära någon förödmjukelse för Sverge, att högsta vården af unionens och de särskilda rikenas utrikes angelögenheter,. under konungen, med konstitutionel ansvarighet, någon gång anförtroddes en norrman. Emellertid har närvarande förhållande så naturligt uppkommit ur det förut bestående, att ej någon, af grubbel öfver fö:ödmjukelse och principat oförvillad tanke deri lärer finna någon förödmjukelse för Norge eller något principat för Sverge. Hvad åter angår norrmäns utnämnande till gesandter, något, hvartill konungen enligt 28 S i regeringsformen har full rätt, är sådant icke blott nyttigt och klokt, när helst en norrman finnes till uppdraget skickligare än den svenske man, som kunde komma i fråga, utan äfven rättvist, då Norge lemnar betydliga bidrag till ministerkassan, bidrag, hvilka man väl icke lärer vilja betrakta såsom skatt från ett underkufvadt land. Någon förödmjukelse för Sverge kan icke deri finnas, då här icke är fråga on Sverges inre styrelse, eller om vård endast af dess utrikes angelägenheter. Men väl skulle man såsom en förödmjukelse för Norge nödgas erkänna dess söners uteslutande från tillträde till embeten, hvilkas aflöning till icke obetydlig del betalas af Norge. Och en sådan förödmjukelse af ett brödraland synes föga fosterländskt. Det är redan sagdt, att såtsen om Norges underordnade ställning ej finnes i föreningsfördraget. Då svenska folket genom sina representanter afslutit detta fördrag, ja till och med genom sin tystnad godkänt de af konungen meddelade förklaringar, att jemlikheten blifvit lagd till grund vid föreningens första