pressen och postverket. Men kunna vi Sverge tro, att ej sjelfva öfverdriften i Norge isåsom hos oss, innebär sitt bästa korrektif I Kunna vi antaga, att ens våra ömsesidiga het sigheter skulle vilja slita unionsbandet sönde Ttill hndrande af en viss Polyfems besvär vic I spisningen af det redan styckade villebrådet! Nej trögheten i Sverge och Norge måst ock få ett ord med i laget. Hetsigheterna — ofta hörande fill poetarum irritabile genus. eller poeternas lättretliga slägte — väcka just den slumrande trögheten till fullt medvetande om det betydliga, som möjligen kan uppstå af det i sig sjelft ofta så betydelselösa, och när de prosaiska männen komma till tals, så vilja de lika säkert på båda sidörna om Kölen en fortfarande, en allt starkare union, och uppgöra nog i all godmodighet hvilka uniteter, som behöfva vidhållas eller :kunna efterskänkas. Om ock Sverge ej har i fredstider så stort gagn af förening med Norge, som det skulle hafva genom handelstraktater med en vänlig grannstat, så — för fredstiderna behöfs mindre omtanka än för krigstider. I fredstider kan Sverge vinna fördelar geaom förbund med Japan eller Persien, om det ock ej vinner sådana genom norska mellanrikstraktater; men för den framtid, då Sverge kan få göra bekantskap med den nöd, landet led 1788—89 och 1808—9, då kan det vara af oändligt större vigt än alla fredstidsförmåner, att vi ej behöfva i farans stund, såsom fordom, dela vår armå ij östra och vestra, derföre att vi ej då behöfva frukta en fiende, som hoppar upp På vår fjellrygg. Hellre må då våra känsloömmaste i fredstider bära en tålamodspåse på den ryggen. Tålamod upphäfver ej äran. Hos den starkare ökar det äran, liksom otåligheten kan jvinna den svagare en ej ringa ära, då han kan vinna oberäknade segrar. Men att vinna jen seger, som aldrig kunde bhetviflas — shvad idu vinner, hjelterykte vinner du dock ej Iderpå. Der frågan egentligen går ut på, att körda jen pekunier vinst för dagen af en riksförejning, der ligger hela frågan utanför statsI mannaområdet. Inom detta område vill säjkert ingen att det förenade, det starka, det fria Skandinavien skall upplösas i två svaga och förr eller sednare af starkare stater eröfrade, dock af hvarandra ännu i slafkedjan oberoende riken. Visst är det illa, att statsmän ej herrska på hvarje tidningsbyrå, uppsökas vid -hvarje representantval. Men hvar ligger det Eldorado, der sådana brister ej kunna upptäckas? Bättre tider må vi dock hoppas. — Si male nunc, non olim! må vi till tröst erinra oss ur Horatius. Tegner uttrycker den tanken: Evigt kan ej bli cet gamla — Ej kan vanans nötta lexa — Evigt repas upp igen. — Hvad förmultnadt är skall ramla — Och det friska, nya växa — Upp utur förstörelsen. Äfven våra dagars hetsigheter skola tröttna vid att, vanligtvis med de slitnaste fraser, rycka på unionsbanden, och hellre lära af de unerade stjernorna i Stora Björnen, huru det är dem möjligt, att rulla i skyn utan att stöta mot hvarandra. Hvarken den ena eller andra af dagens vindar kunna slita Karlavagnens band sönder. Skulle då vi små telmseldar ej inse, att det är möjligt att så bestämma våra vandringsbanor äfven på jorden, att vi ej behöfva stöta samman och blottställa oss för att släcka hvarandras ljus. Uniteter måste finnas uti hvarje union. De nödvändiga måste vi vörda, då vi ej hålla på de onödiga.