STOCEHOLM den 12 Mars. Vi lemna på annat ställe i bladet en något närmare redogörelse för den diskussion, som egde rum på riddarhuset i lördagens plenum rörande konstitutionsutskottets dechargebetänkande. Om man numera kunde förundra sig öfver någonting i den vägen, så skulle det utan tvifvel väcka en allmän förundran att se det blinda. devouement, hvarmed riddarhusmajoriteten ansåg sig böra lägga de nämnde anmärkningarne till handlingarne med ogillande. Det var icke nog att, då utskottet icke yrkat något ansvar eller beifrande, låta, iliknet med de tre ofrälse stånden, vid deaf utskottet gjorda anmärkningarne bero; att låta dessa anmärkningar göra sig gällande hös regeringen med den moraliska kraft, som utskottets motivering och dess utredning af de ifrågavarande ärendena kunde ega. Man måste skynda sig att, om ock adeln i det fallet skulle komma att stå ensam, uttala sin förkastelsedom deröfver, att utskottet vågat uttala en på goda grunder stödd opinion rörande vissa frågors behandling i regeringen, i afseende på hvilka utskottet dock ej ansett lämpligt att föreslå någon åtgärd från rikets ständers sida. Då ridderskapet och adeln blef ensam i beslut och de öfriga trenne stånden utan ringaste tecken till ogillande lade betänkandet till handlingarne, så strandade försöket att gifva konstitutionsutskottet en tillrättavisning för det utskottet begagnat sin obestridliga rät att uttala sig öfver hvad utskottet efter granskning af statsrådsprotokollerna kunnat finna märkligt och anmärkningsvärdt. Men den goda viljan är dock erkännansvärd. : Särdeles eget är att se samma junkerliga majoritet, som, då det gäller frågan om en ståthållarepost i Norge, utan tvifvel är färdig att med stort gny och väldigt hamrande på sköldarne uppträda för anspråk, som icke kunna. stödjas på någon enda lagparagraf, något enda lagligen gällande dokument, och som endast afse smekandet-af en småaktig fåfänga, nw deremot bland annat ogilla en mot regeringen gjord anmärkning, att norrmän blifvit anställda i ett svenskt embetsverk. i alldeles tydlig och gifven strid emot regeringsformens 28 S. Huru skall maa kunna förklara ett så underligt förhållande? Månne det icke bevisar, attman i dessa saker icke bryr sig mycket om den rättsgrund man har att stå på och hvad man ken yrka med rätt och skäl och utan att vilja göra ensidiga maktspråk gällande framför både lag och praxis? -I realiteten kan man väl säga, att dessa båda frågor kunna anses lika-vigtiga eller -ovigtiga.5: Men-det är dock en skilnad: frågan om ett par norrmäns anställande i svensk -tjenst kan icke, om också densamma blifvit föremål för laglig beifran, vändas till något mehn för Norges grundlag och sjelfbestämmelserätt uti lagstiftningsfrågor. Fråsan om ståthållareskapet åter; som, äfven om den i ringaste mån rörde Sverge, hvilket icke är fallet, skulle reducera sig till en liten etikettsfråga, blir återigen för norrmännen vigtig först genom den ifrågasätta interventionen och medverkan af svenska statsmakter. Hvar och en, som något grundligare tagit reda på den saken, måste finna det ganska naturligt, dels hvarföre man hufvudsakligast å den junkerliga oeh prelatentiska sidan hos oss är så ifrig att få ett finger, om och all drig så litet, med i den saken, dels också hvarföre norrmännen långthellre mottaga en af konungen i norskt statsråd gifven sanktionsvägran, hvarigenom ståthållareposten blir qvarstående, men grondlagen blir oförkränkt,. än att genom officiell svensk medverkan få nämnde embetc atskaffadt.