145 LILLUUSaltLES UVDIVELL UCUGIUCL UC STP Lessentiel est, que la Norvege soit arrachee au Dånnemarc. Messieurs! Netes Vous pas I de cet avis? hvarvid alla bugade och biföllo. Äfven, kan man fråga om ur högre rättsI synpunkt Sverge, utan att begå ett brott, som unde följas af försynens hämnd, egde att förvandla Norge till: en Svensk provins? Det kunde ur sjelfbevarelseprincipen bevisa sin rätt att slita Norge från Danmark; men detta kunde ske och det skedde, utan att vi beöfde göra mer än hvad som gjordes 1814. Detta rättfärdigades genom Danmarks anfall under ryskaskriget 1788 från norska gränsen. likasom 1808, utom hvilket vi i mångens mening ej förlorat Finland. Vi förlorade Finland för secreta utskottets brott 1738 och Gustaf III:s 1788, och Danmark förlorade Norge för sina konungars liknande brott 1788 och 1808. Derföre borde Danmark, ej Norge. straffas. — Carl Johan synes 1814 h fva utfört hvad den verldsregerande rättfärgigheten ville. Och ban vann — månne ej just derför? — såsom kronprins en odelad kärlek. oaktadt han med beväpnade härar ingått på Norges jord. Man skall vara både en sekularman, en hjelte, en ädel menniska och ett geni, såsom Carl Johan, för att lyckas i en så svår uppgift som att, sedan. han af Europas politik köpt ett land, hvilket dock för ett halft tusen år sedan varit under ett halft årtusen ett sjelfständigt koungarike, och sedan han låtit kulorna hvinande taga sin väg genom sjelfva konventionssalen i Moss, med vapen ännu i hand eröfra folkgunsten. Det skedde likväl. Och den förste riksståthållare. som utnämndes, nyss general för den armå, som inbrutit i landet, vann också en synnerlig kärlek just af dessa Eidswoldskämpar för folkfriheten. Och vi veta, att grefve H. H. v. Essen hvarken af lynne eller uppfostran eller föregående lefnadsställningar föranledts att utveckla några anlag för folkgunstjagt. I Essen, ett bihang till Palmblads Biografiska Lexicon,, kan man läsa de varmaste utgju1 telser af kärlek och vördnad från dessa i Norges historia odödlige män, som egde så stor förtjenst af detta rikes grundläggning. Vi hänvisa till Christies afskedsord, på samtlige representanternas vägnar,, till bref af N. Aall, P. Anker, N. Wergeland, Krogh, Haxthausen, biskop Bruun m. fl. En skald, Munch. I sjöng, då den gamle v. Essen drog sig undan: Uti en stormfuld Alvors Tid Du kom till Norges Rige; Men viis 0g sindig var din lid, Og blid og fast tillige. Du Weijen til hvert Hierte fandt, Hos Mistroe selv Du tillid vandt. Det kjendtes snart at Kraft og Tid Du offred gamle Norge. Sådan var Eidswolds-generationen: — en sanning, som historien ej skall glömma att till Norges ära framhålla, Der voro tydligen uniteter nog för att på denna bana låta unionen blifvaen sanning. Men man började eftersträfva nya. Man kräfde att unionens årshögtid, hvilken folket bäst kunde fira under bar himmel, skulle hållas en kall Novemberdag i stället för en skön Majdag och lade all vigt på detta kraf. Man ville införa adel och svenska ordnar m. fl. onödiga uwniteter. Då började denna union blifva i Norge: en union att uppretas mot; bland Sverges och Norges fiender: en union att i mjugg fröjda sig öfver; och till slut i Sverge: en union att gråta åt, såsom den likväl så servile Askelöf en gång skref i sin Minerva. Den entusiasm, kronprinsen Carl Johan väckte bland norrmännen, då han ännu var i sin styrkas ålder, förvandlades under den allt mer åldrande konungen i en sinnesstämning, lik den Holstein uttrycker mot Danmark. Väl var, att det förstånd i Norge, som var så stort, att det ej rubbades af känslouppbrusningar för dagen, såg den skilnad, som var mellan Holsteins och Norges ställning till det förenade riket. — Holstein behöfver ej frukta att stå ensamt med sin civillista, sin armå, i den stund Danmark skulle kräfva att upplösa unionen; ty Holstein tillhör derjemte ett mäktigare rike än Danmark. Norge har valet att förblifva i union med Sverge, eller bedja att få bli en julie bakom Danmarks långskepp. eller att ensamt både regera och försvara sig, under allt hårdare påtryckningar från Themsen eller Newa. Således har ej minsta tecken vi sat sig till unionsbrott, men desto flera tecken till obelåtenhet med det: eller det; :som för dagen kunde öfverklagas. Är det ej väl, att det Golda sjukdomsfröet nu brutit ut? Det blir desto lättare att uttinka läkemedlen. Svenskarne böra se till, om de ej också kunde erbjud2 något botemedel. Beklagandet; att Carl Johan ej lade Norge under Sverge, som ännu höres här och der, kan ej annat än såra norrmännen. En annan öfvertygelse, såsom allmän mening i Sverge, skulle ej densamma vara en läkande salva i Norge? Om Carl Johan kunnat och velat utföra, med hänseende till Norge, i Moss, hvad Carl X utförde i Köpenhamn med hänseende till Skåne och Blekinge, är det afgjordt, att detta verkligen varit för oss en lycka? Skulle, det varit bättre, om Norge blott blifvit oss en slags fördubbling af Wermland, Jemtland ch svenska landet nort om Jemtland; skulle det vållat ett riksgagn, om Sverge blott haft några provinser till, som kunnat begära undsättningslån! vidmissväxter, några flera borgmästare i borgareståndet, :som: under flera: decennier kunnat i landsbygdens friheter se afvoghet mot! städernas; och några flera bönder inom tjerde kammaren;-som länge i städernas uppkomst kunnat seen skada för landsbygdens, att härvid lemna åsido nyttan af att några norska biskopar och kyrkoherdar alltid kunnat. då de talat ett frisinnigare ord, öfverröstas al den svenska kompakta pluraliteten inom Clerus Comitialis? Tror någon på rent allvar, att Sverges konung, med 29 provinser i stället för 24, med 16 stift i stället för 12 i sitt rike, nu skulle i Europas ögon betyda hvad Sverges och Norges konung betyder? att den norska handelsflottan skulle vaRR NN RS AC tr må Nm Fm BA nm he frn fr AA OA ÅR br ch I kt AR Krk fer te bt I RA — fr P— — nt ÅA jen FR fr rm Are MH mi AA se —