sv BE FA en I MULTI DIGTI LL, Det älskar alla sina, älskar den, Som offrar tyst sitt lif för hennes ära Och hennes väl, ej mindre högt än den, Som krönt sitt namn med segerns stolta lager. Hur varmt är äfven hon ej värd att älskas! Hur skön hon breder ut sin sommarmantel Med ax och blommor virkad, och med bräm Af djupa skogar, prydd med ädelstenar, Som himlen blå i sina sjöars vatten. Och fjellens norrskenslysta diamanter Hon bär som smycken på sin höga panna. Hur skön hon är, när i sin hvita slöja Hon sveper sig i vinternattens prakt För att i sunden spegla sina stjernor! En sådan moder, o, du hennes son, Hur skulle du ej älska, lefva, dö för henne! Det är så skönt att hafva henne egnat Det bästa, som Guds gnista, själen, tänkt, Det heligaste, som igenomströmmat Den himlens droppe, som är menskohjertat, Den högsta, som kan elda och bemanna En hjeltebarm till en odödlig bragd. Var helsad då i dag, i trofast kärlek, Du höga moder, der du oss har samlat Till en af dina hjelteminnens fester! Hell vare segrarn, som med snillets blick Och hjertats djupa, fosterländska värma, Flög till de kära strändernas försvar Och prydde Sundets kust med segerfanan! Och hell de hjeltar, som kring honom slöto De sköna leder! Må de kära namnen Förvaras af en tacksam efterverld! Bennet och Ascheberg och Gyllenstjerna Och Dicker, Meijerfelt och Burensköld Och Sparrfelt, Palmqvist, Hamilton och Cronstedi Med kärlek skola nämnas! De, som köptd Den dyra segern med sitt hjerteblod, Coyet och Falkenberg och Braun och Morman, Och Silfversparre, Bonde, hvile de Med sina hjeltebröders trogna skaror I fosterjordens moderliga sköte, I frid, som just de ädla fallna vunno! Hell eder, dyra skuggor, svenska kämpar, Som sväfven drömmande på minnets himmel, Som qvällens skyar sväfva, mildt belysta Af purpurstrimmor från det fjerran ljuset! Vi blicke kärleksfullt till eder hän, Vi bedje att en gång, om blodig härsköld Än skulle slås och dånet vandra genom Den fria Nordens bygder, män som I Må resa sig bland oss och edra likar Ej någonsin i våra hem må saknas! Så vare festens mening här i dag! Dr Sturzen-Becker utbragte derefter den i programmet bestämda skålen för böndernap, Stenbocks bondehär: Slaget vid Helsingborg — yttrade talaren — är en af de händelser, som icke blott Historien upptecknat på sina blad, utan äfven folket bemäktigar sig för att deraf göra dikt och saga. Historiens blad är dock här i och för sig så vackert, att vi icke behöfva sagan. Det låter sig för öfrigt lätt förstå, att traditionen tidigt och med förkärlek tog detta ämne om hand, för att deraf göra någonting sällsammare än det i verkligheten var. Redan kontrasten mellan Stenbocks trupper i deras mer än okonstlade hemlandsoch hvardagsdrägter, och de främmande krigsvana bussarne, mer och mindre prydligt uniformerade, ådrog sig naturligen en allmännare uppmärksamhet, men hvad som anslog ännu mera, var att dessa uniformer dock måste gifva vika för dessa skinnpelsar. Carl XI:s nationella institution, indelningsverket, var ännu då så ny, att den icke hunnit blifva öfverallt fullt allmänt känd och pröfvad, och man kan begripa, att då ryktet förtalde om dessa bondesoldater, hvilka den svenske generalen förde ner med sig ifrån Småland, dessa ryttare, hängande med sina träskor på de magra klipparna, fienden i första ögonblicket var färdig att mottaga denna här med BKån och spott. Men detta var emellertid ingalunda, såsom man föreställer sig, en sammanrafsad skara af samma slag, som till exempel en spansk guerillatrupp, ej ens som Napoleon I:s italienska armå, icke lösa landsvägsriddare och till fälliga legoknektar, utan fäderneslandets söner, ordnade under en mäktig andes ledning. Det var åtminstone till största delen denna samma bondehär, hvilken sedan, efter Narva och Helsingborg, låtit sina segerrika fanor draga fram genom Finlands skogar och öfver Tysklands floder, och Europa har lärt känna hvad den duger till. — Den har spelat en stor och lysande roll i Sverges krigshistoria, den har måhända inom kort utspelat den. Man yrkar, ch måhända med skäl, på en med vår nya tids förhållanden mera öfverensstämmande organisation utaf vårt landsförsvar; men huru, i hvad form detta försvar än må i en framtid blifva annorlunda ordnadt, skall bondeståndet alltid komma att hafva den hufvudsakligaste delen deri; vi andra kunna vara med, men skola alltid komma att utgöra endast ett bihang; först när landtbefolkningen reser sig i massa ör att utbyta yxan, lian eller plogen mot musköt och kanon, först då skall fäderneslandet stå så rustadt, att det med framgång skall kunna värna om sin sjelfständighet och ära. — Jag utbringar, mina herrar, en skäl för bonden, som är landets kärna och landets värn, för bonden, som älskar friden, men icke rädes för striden, bonden—medborgaren— soldaten ! Han lefvela Grefve M. Stenbock tackade i följande ordalag för skålen för descendenterna: Närmast å svärdssidan förenad med dagens hjelte, är det för mig en dyrbar pligt at tacka för den hedrande fest, som i dag firas till helgande af hans minne; endast traditionelt har detta minne hittills varit, men dock varmt lefvande i svenska folkets hjertanz i dag är det förnyadt och förverkligadt. Måtte denna betydelsefulla seger stå som ett lefvande exempel på svenskens mod och fosterlandskärlek, och uppmana Helsingborgs segerfanor att än segrande svaja, hvarhelst det af nöden blir. I egenskap af ättens hufvudman anser jag mig berättigad att tacka och besvara skålen för Magnus Stenbocks vidt utgrenade slägt: å närvarande, frånvarande descendenters, å egna och mina trenne tyvärr aflägset frånvarande söners vägnar, får jag vördammast tacka, och tillägger att, då namnen Helsingborg och Magnus Stenbock äro oskiljaktiga i våra. näfder, ber jag att få utropa ett högt och hjertligt tefve för Helsingborg, dess välgång och välsignelse!. Kammarherren grefve Stenbocks skål för Danmark lydde sålunda: Att omedelbart uppträda efter en talare med så ;rkänd förmåga ), må synas alltför djerft, så mycke: ner, som mina tankar hvila öfver samma föremål; nen mina ord tolka, hvad mitt hjerta djupt känner; nå de derföre uttalas! Jag föreslår en skål, ett lefve för dem, hvilka här oro de öfvervunna och alltför länge voro våra fiener, men nu äro våra trofasta vänner. Ett gammalt rdspråk säger: Ve Victisl Nå väl, mina herrar, tom oss utbyta dessa ord emot kärlekens; må vi cka försynen, som upplyst oss ömsesidigt, som skingt hatets, afundens och missförståndets töcken, och ceremot alstrat kärlek, aktning och förtroende fol1 emellan. Våra ädla, högsinnade konungar älska varandra såsom bröder; skola vi ej följa dessa uppjda föredömen? Mitte enighet och tillit lifva Nor: ns folk; då kan Norden förblifva fritt och starkt, ar än kampen j ue ej hjeltens före ande sv sum. seger