måste vara en svartsjuk kärlek. De hafva icke ännu hunnit att glömma de mäktiga tvångsfriarne till den ädla mön. Det är icke så längesedan den starkeste i sin blotta styrka hade rätt att förestafva henne ja-ordet; och ännu är på vissa trakter i Norge marken hvit af deras ben, som försökt att göra hemgång. Vare det långt ifrån oss att vilja förhåna dessa svartsjukans griller; dessa, om än temligen onödiga bommar och rig!ar, som norrmännen önska satta i aldrig nog tillfredsstäld mängd för sin frihets tjäll; detta erkännande af jemlikhet, som de äflas att förbinda med alla småsaker och som de icke kunna få ofta nog upprepadt! Vi veta, att de med tiden lära sig att, liksom sina förfäder, tro något på sin egen kraft och derigenofn också att tro oss bättre: vi veta, att försigtigheten skall mer och mer göras obehöflig genom förtroendet. Allt detta förstå vi med bröders deltagande. I broderlig -anda önska vi utvecklingen af norrmännens aktningsvärda sjelfständighetskänsla — önska vi all framgång åt deras mått och steg att värna och inhägna den norska friheten — önska vi jemnandet af alla ojemnheter i, unionsfördraget, såvidt dessa ojemnheter äro till men för syskonlandens gemensamma, välförstådda välfärd — önska vi aflägsnandet af allt, som verkligen kan såra — önska vi slutligen utplånandet af vissa kanske för starka spår deraf, att unionsfördraget tillkommit under Sverges öfvermakt. Att verkställa allt detta blir icke svårt, om båda folken önska detsamma och hjelpas åt att gripa verket an. Må norrmännen utan pock och knot med fullkomlig tillit. till sina bröders goda vilja gerna taga, såsom sig bör, det första steget! Må svenskarne, utan förtydning och likgiltighet, med fullkomlig bereävillighet gå dem till mötes! Och må så båda bröderna gemensamt arbeta på gemensamt bästa! Må intetdera folket låta intala sig, att det ensamt bär bördorna af föreningen! Sverge har, likasom Norge, sin börda deraf. Hvad vore det eljest för en förening? Ingen förening är verklig, utan blott hemma i fantasien, som icke också i känbar mån är bygd på sjelfförsakelse och sjelfuppoffring — som icke, jemte gemensam och särskild lycka och jemte gemensamma bördor, också lägger på hvardera parten en särskild börda att fördraga. Men när ingendera parten, hvar för sig, företager sig att blott känna efter buru den egna bördan trycker, utan ock ser på den andres, så är bördan redan betydligt lättare. Alldeles obetydlig blir tyngden, om båda hjelpas åt att ömsesidigt lätta hvarandras bördor. Då försvinner bördan till något så litet, att det icke ens är något att tänka på. I motsatt fall blir tyngden mer och mer förkrossande. Uti hvarje förening i anda och sanning, som är värd detta namn och icke blott är en tillfällighopgyttring, är den gemensamma hjelpen, de särskilda krafternas samverkan föreningens lifsvilkor. Fatta vi föreningen i dess stora mening, så rädas vi icke heller för en tillfällig meningsskiljaktighet, för ett litet öfvergående gnabb. Sådant kan icke hafva annan följd än ett ännu närmare sammanslutande, en innerligare endrägt. Tvärtom betrakta vi såsom ett gladt lifstecken och förebud för något bättre denna concordia discors. Ur en sådan elementernas strid har, enligt de gamles förmenande, verldsaltets harmoni framgått. De elementer, som oroligt röra sig i Sverge och Norge, äro för nära beslägtade, för att icke lätt smälta ihop till harmonisk samverkan. Vi tro, att den försyn, som låtit Sverges oeh Norges landmassor sammanväxa med hvarandra, har afsett en den bästa förening emellan dessa länders folk, så att de icke skulle hopblandas med hvarandra, icke undantränga hvarandra, icke trycka hvarandra, utan att, under det hvartdera! folket egde en stark känsla af sin särskilda mnationala personlighet, och hvartdera folket fritt och starkt uppfyllde sin särskilda nationela be-Åå stämmelse — de skulle stå hvarandra bi i lust och nöd; att de skulle under en konungs spira vara ett i nordisk fosterländsk anda; att de skulle vara just så förenade, som de nu stå. En sådan förening var å båda sidor länge önskad. Vårt sekel har sett den herrliga uppfyllelsen af de framfarna tidernas dunkla längtan efter en evig förening, sådan denna längtan af norrmännen redan år 1449 sannt och å. kraftigt och i rörande enkelhet uttalades. Med detta uttryck af norsk föreningsanda vilja vil sluta. Så?) skref hela menigheten nordanoch sunnan-fjells, den 24 Nov. 1449, till danske konung Christian och förklarade sitt missnöje deröfver, att han kallade sig konung i Norge; de hade aldrig valt honom, mest förtyn, lyda orden i deras skrifvelse, att del görliga förstått hafva, att han hade örlig med Å Sverges rike, och Norge och Sverge hafva afå älder och alltid i sämja och kärlek sammanvarit; hvilken sämja och kärlek mellan före-Å: nämnde riken aldrig sönderslitas skall, medan vi lefva; och hafver Gud dessa tu riken så handfast tillsammanfogat, längre än uppå 4 eller 500 milen ändalångs, hvart vid annat; skulle de nu åtskiljas med tvedrägt, som Gud). törbjude, då vore det mång otaliga folks förderf. Ty är der ingen vån till, att dessa tul riken skola någon tid i tvedrägt åtskiljas med vår vilja. Ännu efter mer än 400 år och, det. Gud gifve, intill verldens slut, säger hvarje svenskt och norskt hjerta Amen till denna af Norges allmoge si fast uttalade tillförsigt. Derföre lefve brödrariket! Lefve Sverges och Norges förening! Lefve denna friska, andliga källåder, det norska universitetet! Lefve det personliga föreningsbandet mellan de båda rikena! Lefye än en gång de båda folkens gemersamme : konung! a 2) Strinnholm II, sid. 697, nd . Stenbocksfesten i Helsingborg. Vi fortsätta efter Helsingborgstidningarne redogörelsen för denna fest: