Ni finner i tidningarne från platsen detalje rade beskrifningar öfver festens olika afdel ningar, och jag behöfver ej härvid uppehåll mig. Jag vill endast hafva sagt, och dett uttryckligt, att resultatet på ett slående söt har gifvit bevi för att hvarest vil en dyli fest endast några få förnuftiga män äro rae och icke tveka att taga ett initiativ, der ä det numera komplett omöjligt för hvem de vara må, att få någon antiskandinavisk and gjord gällande. Måhända kan det försök som här från några få desperados sida gjor des i sistnämnda riktning, betraktas som de sista anloppet åtminstone i denna del af lan det, och Gud skall veta, att om något här verlden kan kallas misslyckadt, var och ble det detta försök. Aftonens fest blef tvärtom — hvad änm dagen förut knappast låtit sig beräknas, si rentaf skandinavisk, att få fester här i Skånc varit det mera afgjordt. Grefve M. Stenbock uppträdande med en toast för de år 1710 be segrade var naturligtvis i hög grad eghad att gifva hela stämningen denna skandinavi ska ton, och hans varma och hyertliga ord uttalade med lika mycken innerlig värma oci rörelse, kunde icke förfela att göra på för samlingen det djupaste intryck, men det må ste erkännas att han äfven talade för e tacksam publik, ty redan långt förut hade denna på det mest eklatanta sätt gifvit sit bifall och sina sympatier tillkänna för hvarje af andra talare yttradt ord af välvilja moi Danmark och af glädje öfver den nya tidens lyckliga förhållanden mellan dansk och svensk. och det hade från första ögonblicket vari klart, att intelligensen och sansen hade inom församlingen vunnit en icke längre bestridd terräng, tack vare några deciderade mäns fasta hällning, tack vare äfven dessa öfvervägande sympatier för grannlandet, hvilka endast behöfva ett fritt tillfälle till att uttala sig, för att äfven genast nertysta hvarje oädel yttring eller afsigt af den uppenbara råheten eller den maskerade obscurantismen. Det återstår måhända alltid att finna det mer och mindre kuriöst, att Stenbocks seger utanför en stad, som han för dess den tiden osvenska sinnelag var nära att låta uppgå i lågor, skulle blitva firad just af denna samma stad, och icke snarare någonstädes i det mera egentliga gamla Sverge, åt hvilket genom denna seger provinsen Skåne blef bevaradt på ett så nästan oväntadt sätt; men det låter sig invända, att Helsingborg just härigenom har tydligare än någon annan ort ådagalagt sitt lojala sinnelag och sin lycka i att sedan dess hafva varit svenskt, och om festen i dess helhet kan intet bättre sägas, än att den på en gång var värdig det minne, som utgjorde dess föremål, och den nutidens vackra anda med afseende på de för 150 år sedan besegrade (vi låna grefve Stenbocks väl funna ord), hvilken utgör för det nya slägtet på ömse sidor Sundet ett så hedrande karaktersdrag och innefattar en så glädjande borgen för nordens hela framtid. SÅ