gade kaptenen Lagerhamn för att köpa proviant i Sulina, på en aflägsen gata ders ädes, eller, sedan de framkommit till Konstantinopel, i dess mängu undanskymda gränder, hvilket varit så mycket lättare, som han syntes ega kaptenens fulla förtroende, och då hade Antonellos jemväl med största lätthe: kunnat undgå att någonsin ertappas. Han skulle då icke hafva föröfvat sin gerning midt för ögonen pi ett af vittnena, sedan han 3 å 4 dygn bott och sof vit ensam med kaptenen i hans bytt, ty ehuru okun nig, rå och vild, har han dock icke befunnits var: så dum och enfaldig. Den omständigheten, att Ni :colo Valeano och tvenne andra Donaulotsar inträffat i Konstavtinopel under förhör.n med Antonellos kar så mycket mindre ge anledning till ifrågavarande sorts misstankar, som dessa lotsar, enligt vittne: Palms berättelse, fara till och från mellan nämnd: städer, för att erhålla arbetsförtjenst; hvadan jemväl kapten Lagerhamn, efter hvad upplyst är, medtagi: Antonellos, för att dertill rekommendera honom Hade någon bland nämnde lotsar haft någon del i brottet, hade de troligen icke så beredvilligt infun nit sig, för att höras å den tilltalades sida, helsi de i så fall svårligen kunnat undgå att dela han: öde. Antonellos, om hvilken kapten Lagerhamn, ef ter hvad vittnena intygat, yttrat, att ån känt få si dugtiga greker, som han, har derjemte uppgifvit, at: han aldrig tillförne varit tilltalad eller straffad för något brott, och denna uppgift bekräftas jemväl a honora medföljde betyg och handlingar af äldre oci yngre data, hvilka der 18 dennes inför rätta under :söktes och befunnos intyga välförhållande och föraria till det bästa Den af vittnen förmälda omständigheten, att Lagerhamn skall hafva talat med en person i Tultsche om att inköpa ångfartyget Oscarshamn, för att dermed bogsera fartyg på Donau och derigenom från taga dervarande lotsar arbetsförtjenst, förtjenar så mycket mindre afseende, som vittnena ej kunnat intyga att lotsarne härom fått kännedom eller till följd .deraf yttrat något missnöje, och tillgång på ångfar tyg, enligt vittnens upplysning, för sådant ändamål redan finnes å Dohau och ännu mera i Bosphoren och att således någon mordplan härigenom kunnat föranledas icke kan vara annat än, hvad ock vittnet Palm förklarat, en förmodan eller rättare en tom gissning. Man har slutligen jemvaäl antydt den åsigt att det åtalade brottet måste betraktas och bestraf fas ur den allra strängaste synpunkt, emedan det tillika är ett brott mot svenska flaggan, hvars trygg het uti nämnde farvatten dervid fordrar att statuers ett varnande exempel. Detta kan dock för en svensk domare icke heller blifva annat än en fördom, ty utom det att de naturtillståndets okunnighet och rå het så nära stående joniska lotsar svårligen kunnz -erhålla någon varning genom ett straff verkstäldt tusentals mil från deras ögon, och redan fått en sådan genom en mans försvinnande till ett land, fjerran utom området för deras tankar, gifves deti vårt fria samhälle en makt, för hvilken hvarje redlig svensk man bugar sig med den djupaste vördnad, en makt, som kommenderar både flaggan och standaret, nemligen lagen. Från fördomarnes och suppositionernas för sanning och rättvisa så vådliga område öfvergår jag nu til fakta i saken. Man finner då af ransakningen i detta mål, att tilltalade Antonellos, sedan han, efter aftal i Sulina mellan nämnde fartygs befälhafvarc kapten Lagerhamn och honom, att, såsom passagerare medfölja till Konstantinopel, kommit om bord, visat sig högst nedstämd och besynnerlig till mods och bedröfvad till den grad, att han hvarken ville äta eller dricka samt icke vågat gå ur kaptenens hytt, der han bodde, upp på däck och omsider förklarat orsaken dertill vara den, att han fruktade det han af Lagerhamn eller hans folk skulle blifva katad öfver bord eller hängd och att deras bemödanden att taga honom ur denna inbillade fasa icke ville lyckas, äfvensom att vid afseglingen ett rykte varit gängse derom, att en engelsk sjökapten kastat sin lots i hafvet — uti hvilka omständigheter nästan alla vittnena instämt. Denna fruktan plågade Antonellos till den grad, att vittnet Lundström fann honom den 7 Mars af sagde anledning sitta och gråta. Det är äfven antagligt, ait Nicolo Valeano, då han afskedades och erfor kaptenens missnöje samt såg huru Antonellos i stället hyllades, uppskrämt Antonellos för kapten Lagerhamn och hans besättning, under uttryck att han, såsom orden på engelska fallit och vitinen antydt, borde se upp med den kaptenen och hans styrman och att flera dylika omständigheter förmått Antonellos att starkare beväpna sig än hvad vittnena intygat vara vanligt i dessa länder, der personliga säkerheten dagligen är i fara. Att Antonel10os skulle mer än andra lotsar, hvilka fartyget haft, och hvilka jemväl varit med dolk beväpnade, förstå det han hade att göra med medborgare äf ett lagbundet samhälle, hvilka lärt att akta menniskans förnämsta och heligaste rättigheter, vore för mycket fordradt; att sjöfarande dock bruka hota lotsar med att hänga eller dränka dem, ifall de sätta deras fartyg på grund är allmänt kändt och under vittnesförhöret härstädes bekräftadt, och att de folkstammar, med hvilka lotsarne i Svarta hatvet stundom få att göra, verkställa sina hotelser är för dem och jemväl för oss väl bekant. Att kapten Lagerhamn egde att utbetala penningar till Antonellos är jemväl bekräftadt ehuru rätta beloppet icke kunnat utrönas. Genom dessa och flera omständigheter, har således den tanken hos en så rå och okunnig man lätt kunnat uppkomma och fixera sig, att nämnde af honom befarade åtgärd vore det bästa och lättaste sätt för gäldenären att derjemte få räkningen qvitterad. Då nu Antonellos tillika, enligt hvad styrkt är, enträget hela tiden uppmanades att komma ur kaptenens hytt, upp på däck och lotsa fartyget, ehuru han förklarat att han vore lots på Donau och icke kunde lotsa i Bosphoren samt visste med sig sjelt att han, till följd af denna sin okunnighet, lätt kunde sätta fartyget på grund eller tillfoga det annan skada, och icke kunde skilja sig från den fruktan att han derigenom skulle ådraga sig äfventyret att blifva hängd eller dränkt, samt fann sig icke längre kunna med säkerhet få qvardröja i kaptenens hytt, varna turligt att meranämnde fara måste stegras ända till raseri och uti ett ögonblick af detta af dylik fasa alstrade raseri, hvaraf han då öfverväldigades, har han, om ock, tvertemot Antonellos egen öfvertygelse, utan rätta lifsnöd, dock utan all öfverläggning och berådt mod, föröfvat den åtalade gerningen. Uti detta ögonblick har endast vittnet Lundström varit närvarande, och man kan val icke heller vilja pästå, att detta vittnes ögon kunnat, uti ännu rådande mörker, på nära 3 alnar: afstånd vara så allseende, att de mäktat förnimma, det icke kaptenen, uppretad öfver Antonellos motsträfvighet att vilja lotsa, enligt den sednares be kännelse, fattat honom i håret eller annars lagt hand å honom i samma ögonblick. — Att brottet, sålunda föröfvadt nästan midt för ögonen på nämnde vittne, skullo vara hvad vår lag kallar en bförsåte liga och i löndom begången handling har således icke, kunnat styrkas. Härvid får ej tagas i beräkning den tilfallighet att här hörda vittnen icke sett Antonellos vapen förr än efter brottets begående, ty samma vittnen hafva jemväl intygat, att de lotsar, som förut begagnats, dolt sina dolkar dels i stöfvelskaften, dels under kläderna bak i nacken. Då, såsom förut nämndt är, dylika vapen i nämnde länder alltid bäras, är gifvet, att de gömmas och undanhållas för att ej blifva egaren fråntagna, och att hvarken Antonellos varit så noga att gömma eller vittnena att se efter, visas bäst deraf, att den mindre dolken, som jemväl påstås hafva tillhört honom, efteråt hittades, icke i kaptenens hytt, der Antonellos bodde, utan i vittnet Palms hytt. Äfven kan den tilltalades rysvärda sätt att aftorka sin dolk nak ink okofun : mn Met Få RR a