inga andra trupper än italienska? Äv det meningen, att de stater, som bilda konfederationen, skola utfästa sig att bistå hvarandra till att möta främmande angrepp och att undertrycka inhemskt missnöje? Och i händelse af intervention inom någon af konfederationens stater, skall kejsaren af Österrike ega fribet att använda militärstyrka till uppresningens: kufvande? Får han t. ex. sålunda intervenera i Turin eller Florens eller Neapel 2? — Dessa frågor äro af vigt, och vi ba här fullständigt infört dem, emedan de lemna förklaringen till lord Johns depescher i ämnet, Utrikesministern framställde dessa frågor, hvilka hvarje tänkande statsman. naturligtvis skulle göra sig sjelf, och. han påträngde grefve Walewsky stt besvara dem ända tillsdenne minister: var nödsakad erkänna att de icke kunde besvaras. Men den allravigtigaste frågan följde nu i ordningen: — Huru skall väl den uppgjorda traktaten. bringas i verkställighet? Det är redam bekant, att den nuvarande styrelsen i Florens ämnar sätta sig emot traktatens verkställande i afseende på Toscana. Skola franska eller österrikiska eller piemontesiska trupper användas att undertrycka ett dylikt motstånd i Florens, Modena, Bologna eller andra sådana orter, hvilka rest sig på Sardiniens kallelse och deltagit i hvad de ansågo vara ett nationalkrig2? — Denna fråga gjorde, som vi snart skola se, en ovärderlig tjenst åt den italienska fribetens sak, derigenom att den på en gång fästade franska kabinettet vid den politik att icke intervenera med vapenmakt. Då det hade blifvit upp-l gjordt i Villafrancay att en kongress skulle sammanträda, och grefve Walewsky måste utbedja sig Englands närvaro dervid, så fick vår regering härigenom en hållhake på den kejserliga, hvaraf den icke uraktlåtit att begagna sig. Den 19 Juli skrifver lord Cowley. en vigtig depesch. Han hade då nyss varit nos grefve Walewsky, och denne minister hade ingått i lång förklaring öfver de motiver, som förmått kejsaren — till att. handla så som han gjort. — Kejsaren — sade grefve Walewsky — hade bestämdt förklarat, att. sedän Italien en gång väl hade blifvit befriadt från Österrikes öfvervägande inflytelse, så ville han. åt Europa öfverlåta halföns reorganisation.. Häruppå följer ett stycke, hvaruppå vi tillåta oss att fästa. den monarks. uppmärksamhet, som. i närvarande ögonblick: hotar att från sin mindre mäktige bundsförvandt skilja en gammal och trogen provins. EL M. hade beslutit gifva ett profit på sin förnekelse af alla sjelfviska syften, såsom t. ex. franska rikets förstoring, och han hoppades härigenom fastställa. Italiens frihet på en säkrare grund, i det han för densamma erhöll Europas: garanti.s Det är ieke för sent ännu för Napoleon IIL att stanna. i sitt lopp och bibehålla obefläckadt detta rykte, som han vunnit genom sina segrär under sommar I ren oeh sin moderation efteråt. Om han nu vill gå in på att uppgifva det köp han gjort angående afträdandet af en ovillig provins, så kan han derigenom ådagalägga denna förnekelse af sjelfviska syften, hvarom grefve: Walewsky. talat, och för framtiden vinna det högsta moraliska inflytande öfver det. nya konungariket Italien, Grefve Wa-l lewsky fortfor, enligt lord: Cowley, att tala ganska öppet om fälttåget och alla. dess svå-1 righeter. Ehuru kriget hade gått lyckligt och ärofullt ända till Mineio, hade dock dennal ära varit ganska dyrköpt. Förlusten af menniskolif hade varit ofantlig, och ehuru. österrikarne hade lidit mera, kunde de likväl ingalunda anses ha blifvit krossade. Fälttågets verkliga svårigheter för fransmännen skulle då först ha tagit sin början. H. M. tviflade väl icke på en slutlig framgång, men den måste erhållas på bekostnad af ytterligare minst 25,000 menniskolif samt staden Venedigs förstöring...... I denna öfvertygelse fann kejsaren sig icke kunna af Frankrike begära l penningar och förstärkningar till fortsättande af ett krig, hvaraf Frankrike icke hade att skörda någon positiv fördel, ehuru fredsvilkoren blefve mindre fördelaktiga än dem man i början hoppats kunna erhålla. Detta är den officiella förklaringen af de motiver, som ledde till freden i Villafranca, och vi tro dessa vara mera verkliga än de, hvaruppå den kejserliga österrikiska proklamationen hänsyftade, nemligen Preussens och Englands illvilja. Lord Cowley afslutade sammanträdet med att. för grefve Walewsky framlägga lord John Russels frågor. För det andra,, skrifver ambassadören, frågade jag huru man hade tänkt restaurera Toscanas och Modenas suveräner. Var det meningen att använda våld? Hans excellens svarade, att kejsaren hade bestämdt förklarat för kejsaren i Österrike, att han icke kunde samtycka till att franska trupper användes för sådant ändamål, samtatt han icke ansåge möjligt, att österrikiska trupper dertill användes. I Denna fråga lemmades derföre oafgjord. Vi tro britiska regeringen kunna göra anspråk på äran af att ha utverkat ett beslut; som stod i öfverensstämmelse -med frihetens och nationalitetens. principer. Under det ministrar sålunda i London voro sysselsatta med att neutralisera den i Villa-l franca gjorda skada, så rustade. sig hela Italien till en kamp för sina. frioch rättigheter.) Sir J. Hudson (engelska sändebudet i Turin) skrifver, att sardinska statsmäns opinion om freden i Villafranca synes vara deny att en k fred på sådana grunder ej kan bli annat än provisorisk, samt att den till Italiens gamla klagomål, lägger ett nytt, nemligen sviknal förhoppningar., Toscanska styrelsen gick) ännu längre. Den återinförde vallagen af den 3 Maj 1848, och utfärdade en kungö