n ovtikorkgen måste vara sammanhängande för att nå st tilldana ett sådant hinder, som här af naturen aft se förut fanns. Att den långa kurtinen emellan uär eneralsbacken och bastionen vid Stenbrottet blifvit var rlagd uti den lägre, jemmnare terrängen, har haft vär Ida skäl för sig, dels genom den lätta och beqväma j att roindelse, som härigenom danas emellan båda dessa öre inkter med en framför liggande väl bestruken graf, i till m fienden svårligen kan beträda utan att förut ivat fva tillintetgjort denna flankering, dels kommer geI as om denna anordning den bakomliggande brutna ter: ngsträckan att dana en andra linie i försvaret, med märkta, dominerande lägen för batterier, som för EB Ufället här kunna anläggas, hvarhelst eller mot hvil0. punkt fienden skulle rikta sitt anfall; Bakom ;nna höjdkedja finnas goda och säkra uppställningsatser för trupper: nära tillhands, när behofvet så ikaHar. Hela decna anordning innefattar fördelar, om icke stått att erhålla, om kurtinen blifvit förlagd akom i den klippiga terrängen, oberäknadt öfriga ermed förknippade svårigheter och kvstnader. Af nahanda skäl har jordknien emellan verket å Simerget och bastionen vid Stenbrottet här blifvit framragen, men brutits i en utgående vinkel; för att beda flankering åt verket vid Ingenting,, med i öfigt samma ändamål iförsvaret, som nyss förutnämne kurtinlinie. Att deremot, i likhet med förf., vilja nordna befästningen medelst smärre detacherade erk å denna front, hksom å den södra, är en alleles absurd tanke, som vi måste på det högsta betrida. För att nu med ens besvara författarens annärkningar rörande norra fronten, torde vi få bemöta ans påstående; att verken å Simberget och Ingening lätt kunna tagas, om fienden etablerar sig på Iufvudstaberget. Här röjer sig åter en fullkomlig rist på kännedom hos förf. om denna befästnings rupps relativa styrka. Från fiendens batterier på Tufvudstaberget lida dessa verk icke mer än från wvart och ett annat dermed någorlunda jemnhögt jatteri, hvaremot fienden i detta läge icke allenast år en särdeles talrik eld emot sig i fronten, men kan ifven tagas i flank och rygg från ett batteri från notsatta sidan af Ulfsundasjön. Dessa verk äro iöf igt, så väl till följd af deras konstruktion, som talika bestyckning och det försvar de lemna hvarandra nbördes, af synnerlig motståndsförmåga. Deremot san Hufvudstaberget med stor lätthet för fienden göras otill, ängligt genom åtgärder, som vid ett sådant ;illfälle, utan att på förhand behöfva påpekas, lätt alla en befälhafvare i ögonen, och hvartill äfven tillräcklig tid gifves, innan fienden hinner frani till denna front. — Verken vid Ålkistan finner förf. både ör små och lätt ecraserade från berget på andra silan Stocksund, af hvilket de öfverhöjas. Detta sednare är ett af de många misstag, som förf. låter falla sig till last i hela den af honom gjorda granskning. Ett fästningsverks motståndsförmåga måste vaturligtvis uppskattas efter dess egenskap att först och främst vara stormfritt samt att hafva sitt murverk, så vidi möjligt är, oåtkomligt för fiendens ärtilleri; att vidare till form och läge vara så beskaffadt, att det lemnar utrymme för en god bestyckning, som väl bestryker omkringliggande terräng, och ändtligen vara försedt med bombfria losementer för en efter verkets storlek lämpad besättaing. Alla dessa egenskaper oger befästningsgruppen vid Ålkistan i lika, om icke högre grad än några andra verk af hela befästningen, hvarföre ock denna punkt med rätta ansetts för den starxaste. Med visshet kan ock antagas, att fienden, aldrig här vågar ett angrepp, hvarest han dessatr,m skulle blifva utsatt för eld i båda sina flänker. Författaren finner åtskilliga af komitens verk öfverflödiga, andra med felaktiga lägen. Bland de förra anmärker författaren verken vid Liljeholmen. Det har då undfallit förf. att dessa verk jemte bat teriet vid Hornstull dana en alldeles egen front mot na fiende, som möjligen skulle försöka leta sig väg ram till Liljeholmen förbi Fågelsången och Charlottendahl. Detta är ett af de många ställen i förf:s granskning, som tydligen bär stämpeln af ett hastverk. Lika oriktig är förf:s föreställning, att vertien vid Liljeholmen falla, om de vid Nybohof och Adelsberg råka i fiendens händer. I allmänhet har förf. ett oriktigt begrepp om defilering och dess inverkan på en terrängs olika höjder. Författarens sammanställning af Stockholms befästningsplan med den vid Lintz har det felet, att dessa befästningar icke i ringaste mån äro med hvarandra jemförbara. Befästningen vid Lintz består af idel torn, utom ett par skansar vid flodeå, och är af den svaga beskaffenhet, att icke kunna hindra en fiende att forcera denna linie, för att direste rycka in i staden, så framt icke densamma försvaras af en tillräcklig truppstyrka. Stockholms södra front består deremot af betydligare, för sig sjelf bestående verk, gruppvis förlagda, som väl bestryka omkringliggande terräng med ett talrikt och groft artilleri och ega dertill, såväl i sina konstruktioner, som till följd af sina lägen, stor motståndsförmåga. De äro att betrakta, om man så vill, såsom starka, långt framskjutna utanverk, med en bakomliggande våt graf och en hufvudvall, som utgöres af de försvarsanstalter, hvilka under loppet af en belägring kunna uppföras längs den motsatta stranden af stadssidan, eller den del deraf, emot hvilken fienden framgår med sitt anfall. Här finnes ingenting gemensamt med Lintz eller med de stora, vidtutsträckta befästningarne vid Paris, Verona eller Krakau m. fl., hvarom författaren talar, ämnade att tjena som manöverstöd för stora armekårer; liksom det röjer en stor brist på omdöme att förblanda dessa saker med hvarandra. Lika oriktigt är det att påstå, att man antagit systemet med stora verk, på 3 å 4000 alnars afstånd från hvarandra c., liksom ett slags mod i befästningsväg. Det vore detsamma som att säga, ifråga om sjöförsvaret, att numera byggas endast krigsfartyg, stora som Englands och Frankrikes största ångare, utan hänsyn till de vatten, der sådana fartyg skulle komma att agera. De stora, vidtutsträckta befästningar, som i sednare tider blifvit utförda, ega alla en inre, staden omgifvande befästningslinie eller kärna. De i en sednare tid tillkomna, vidt utsträckta detacherade skansarne förutsätta en hel armö som försvarare, eller, rättare, äro ämnade att försvara en hel armå, som af ett eller annat skäl derinom söker skydd. Tänker man sig denna armå frånvarande och den inre befästningslinien borta, så skola de från hvarandra vidt belägna skansarne omöjligen kunna atehålla en fientlig armekår från att tränga deremellan fram, till den på allt öfrigt försvar blottade staden. Detta kan antagas som ett axiom iförsvarsväg, hvarföre man också aldrig någonstädes lemnat en sådan plats utan en inre befästningslinie, väl vetande att de långt utkastäde detacHerade verken aldrig kunna ersätta densamma. Ett undantag härifrån är Lintz, som också derföre anföres såsom denna befästnings största fel: Den i re och yttre befästningen å förenämnde stora platser ha hvar sin roli försvaret. Att nu vilja ställa vår hufvudstad i samma kate: gori som någon af de nyss nämnda stora platserna vore ett fullkomligt misstag, och att derefter vilja anordna dess befästning, inmebure ett verkligt van vett. Stockholm har sin egen uppgift att lösa son fast plats betraktad, till följd af sitt läge, de faro hvarför det är utsatt, och äntligen med hänsigt til de försvarsmedel, som äro att tillgå. Innan vi öfvergå till en annan del af förf:s an märkningar, torde vi böra förklara hvarföre Ensked icke blifvit intaget i den permanenta befästningsked jan. Skalet dertill är att Enskede icke väl lämpa sig för anläggandet af ett permanent verk; såson allt för mycket framspringande och äfven i säkna af utrymme å den högre terrängen. Det bakomlig gande dominerande Petersberg är härtill mera pas sande. Deremot är hela den båge af höjder, som ut går från Petersberg, öfver Enskede till Skärmarbrinl särdeles lämplig för en fast förskansning, understöd rn ÅA 4 22 habkanilaegmanda nermananta vel AR ns mt Få 0 fo TD kr