tt vi framkasta obestyrkta tillvitelser, vilja i exempelvis anföra, att Allehanda, med af-); eende på dess påstående, att I11 Si Norges ärundiov blifvit förändrad genom ett beslut, itfärdadt under ansvarigheten af en svensk ninistern, i går omigen förklarar, att förvållandet är ackurat som vi (Allehanda) uppvifvity. Hvad säges om en sådan förklaring, sedan I let blifvit ådagalagdt, att den ifrågavarande i norska grundlagen aldrig blifvit ändrad? Den bevisning, som Allehanda förebringar ör detta märkvärdiga påstående, skulle, om len för öfrigt vore riktig, hvilket icke är allet, möjligtvis kunna ådagalägga, att reriptet af den 20 Juni 1844 stär i strid mot (11 S af Grundloven; men detta måtte väl sara någonting helt annat än en ändring af sagde S. ENMer när infördes väl den läran, utt ett lagstadgande blifvit upphäfit derigeom att det öfverirädes? Slutligen söker Allebanda komma ifrån sacen genom att förklara, att den omständigeten, att ärendet blifvit bebandladt såsom vett unionelt ärende, var hvad som skulle bevisas. Det skulle således behöfva bevisas, att Tågan om unions-vapnets och unions-flaggans itseende var ett unionelt ärende? I sanning, lå man tillåter sig sådana volter i sin bevising, har man stort behof att söka först förvända synen på sina läsare genom vädjandet ill deras lidelser, hvilket Allehanda här också sör genom att helt behändigt insmyga en ernran om, att reskripte. om örlogsflaggan var ven uppoffring af den Sverge, i afseende å less urgamla flagga, förbehållna principala ällning i unionen, som väl må väcka belröfvelsex. Med anledning af vår. fråga, hvar det finnes något stadgande, som inskränker 112 S af Norges grundlag (som handlar om huru denna zrundlag skall förändras), och hvarföre icke ifven denna S i det föregifna kontraktet får sälla till obrottslig efterlefnad, kommer Allenanda till det resultat, att 112 eridast har afseende på förändringarne, för så vidt de afse Norge (hvar står detta skrifvet?), men att de bestämmelser deri, som röra Sverges rättb, skola förändras i den ordning de tillkommit, d. v. s. med ömsesidigt samtycke af Norges Storthing och regeringsmakt, å ena, samt Sverges regeringsmakt å den andra sidan. Vid denna konklusion är ingenting annat att anmärka än det, att hvarken den norska grundlagen i sin helhet eller någon del deraf -tillkommit på det sätt Allehanda påstår. Huru blef den norska grundlagen verkligen upphöjd till egenskapen af lag? Jo, genom konung Carl XIII:s, under norsk kontrasignation meddelade, så lydande sanktion: Efterdi Kongeriget Norges overordentlige Storthing har udkaaret Os til Norges Constitutionelle Konge,4 have Vi, da Vi finde Vores egne (såsom Norges konung) og Vore nye Undersaatters Rettigheder og Pligter i denne af Storthinget den 4de d. M. besluttede og Os til Antagelse meddelte Grundlov saa tydeligen bestemte, at derved sikkres Kongemagtens Eenhed og Xraft og det Norske Folks lovbundne Friheå, villet, i Lighed med hvad Vore Commissarier, efter Vor Fuldmagt, have afhandlet og samtykket, herved antage, stadfeste og bekrefte samme Grundlov. Vi ha redan förut visat, att kommissariernas tillförene meddelade påskrift icke innebar någonting annat än deras, på H. M:ts höga vägnar,, meddelade försäkrad, att konungen skulle antaga Grundloven, sådan den blifvit if Storthinget beslutad, en försäkran, som lemnades till trygghet för norska Swrthinget, så att detskulle kunna definitivt utkora Carl: XIII tll norsk konung, med visshet att han verkligen sanktionerade grundlagen och läte len bli Norges grundlag. Konungens sankion utgjorde sjelfva raätifikationen af denna rörut genom ombud träffade öfverenskommelse, och enhvar, som kan läsa innantill, är tilltälle öfvertyga sig, att konungen uti lenna sin sanktionspåskrift talar endastiegenskap af Norges konstitutionelle konung och inser grundlagen endast afse att betrygga å len ena sidan konungamaktens, å den andra sidan norskafolkets rättigheter. På hvad grund vill man då stödja sitt påstående, att Sverges regeringsmakt — d. v. s. konungen isvenskt statsråd — haft något att skaffa med tillkomsten af Norges grundlag? Dessutom, vore norska grundlagen en trakat mellan Sverge och Norge, så skulle. väl kommissariernas preliminära påskrift äfven ha lifvit från svensk sida ratificerad; efter utrixesministerns och en annan tillkallad statssådsledamots hörande, på sätt 12 S regeringscormen förerkrifver. När skedde sådant? Kan man förete någon sådan svensk ratifisation? : Det vore eljest en besynnerlig traktat den ler, som aldrig blifvit af den: ene kontrahenten godkänd. FEkonomiutskottet har i dag i sitt plenum rörehaft norska frågan. Utskottet har med mleaning af grefve Anckarsvärds motion benn