händelse den utgjorts af ett skrotetycke eller en bomi skärfva, icke kunnat förete en längd af fullt 2!, e ler en bredd betydligt öfverskridande 1!, decima tum, utan nödvändigt måste hafva eget mindre d mensioner ände nu angifna. Om således den projertil, som dödat konungen framslungats med den kraft, att den genomborra benväggen, d. v. s. om den, då målet träffades, had så stor hastighet, att den i benet gjorde en öppnin; af ungefär samma form och storlek, som projektile vid ingåndet sjelf företedde, så är tydligt, att nämn de projektil måste hafva utgått från ett skjutvapei af så stor kaliber, att detsamma omöjligen kunnat under de förhållanden, som egde rum då konunger föll, användas till utförande af ett lönmord. Men då öppningen i en genomskjuten ienvägg un der vissa förhållanden kan vara betydligt störr än den projektil, som förorsakat densamma, så utesluter det stora omfånget af de i benet be fintliga öppningarne icke möjligheten af att projek tilen haft en betydligt mindre genomskärning är dessa, i följd hvaraf den ock ganska väl kan hafva tillhört ett lönmördarevapen. Då det likväl såsom vilkor, för att en liten projektil skall kunna i en benvägg göra en stor öpp ning, erfordras att projektilen, då träffen eger rum, redan förlorat en betydlig del af sin primitiva hastighet, det vill med andra ord säga, att den blifvit afskjuten från längre håll; så synes mig deraf följa, att äfven om den projektil, som träffade konung Carl XII, skulle kunna påvisas hafva tillhört ett gevär af så liten kaliber, att det i lönmördareafsigt kunnat användas, kan likväl icke antagas, att skottet från detta gevär blifvit aflossadt inom lönmördarehåll, emedan afståndet, på hvilket en lönmördare i mörker eller halfmörker kan utföra sin illbragd, måste vara så kort, att den afskjutna projektilen, åtminstone i ena tinningens benvägg, skulle hafva gjort ett hål af sin egen ungefärliga form och storlek. Således, från hvilken synpunkt man än vid be dömandet af den ifrågavarande skottskadan må utgå, antingen man antager, att de stora öppningarne i kraniets sidodelar föranledts af en stor projektil, det vill säga, att benet blifvit af densamma genomborradt, eller af en liten projektil, det vill säga, att benväggarne blifvit inoch utslagnå, synes det mig, genom de sakförhållanden 1859 års besigtningsprotokoll upptager,fvara satt utom allt tvifvel, att konung Carl XII icke kan hafva fallit offer för ett lönmord, utan antingen måste hafva stupat för fiendtlig kula eller ock för ett från aflägset håll lossadt vådaskott. Hvad pu angår bestämmandet af den dödande projoktilens form och storlek, så synes mig sannoliast, att den utgjorts af en handgevärskula, hvilket bestyrkes icke allenast af den i huden å högra sidan befintliga öppningens nära cirkelrunda form och storlek (0,5 demimaltum i diameter), utan äfven af hålet i den genomskjutna, å lifrustkammaren förvarade hatten, hvilket jemväl är nästan cirkelrundt samt företer en diameter af omkring 0,6 decimaltum ? Beträffande derefter frågan från hvilken sida skottet ingått i kraniet, lärer häröfver så mycket mindre här erfordras något yttrande, som denna fråga är utan all vigt för besvarandet af sjelfva hufvudfrågan, och således för vårt nuvarande syfte alldeles likgiltig. Dr Liljevalch. ) Mynningen af å lifrustkammaren befintliga vallbössor från carolinska tidehvarfvet är ända till en deeimaltum i diameter. Deras projektil skulle således hafva en genomskärning dubbel så stor som hudöppniogen. å högra sidan,