STOCKHOLM den 22 Febr. Engelbrekt. Hverå var väl Engelbrekt? En man det var, Som knappt sin like än i häfden har: : En man så hel, så hög, så fosterländsk, Att blott hans namn ger glans åt ordet svensk. Det var en hjelte, på hvars klinga fans Ej minsta fläck, som skämde stålets glans; Det var en stjerna, tänd på stormigt haf, Då seglarn nära var att gå i qvaf. Det var en blixt, som genom natten slog Mot röfvarns panna, då till mord han drog, Det var en lifvets härold till en död, Den han vid grafven åter vakna böd. Hvem var den döde? Det vet Svea bäst, Som då i bojor låg — en dödens gäst. Och bur hon fick tillbaka lifvets fläkt Det finns i sagorna om Engelbrekt. — O Nord, då du var död, han lif dig gaf; Välan, din skuld betala vid hans graf! Han länge varit död; väck åter du Hans bild att lefva opp i bronsen nu! Så har du ärat mången ädel man; Hvar sågs dock någon ädlare än han? Ej kung han var — men dygd är lika god Om född af bondeeller kungablod. Herman sSätherberg.