Värjungarne skulle gifva svar på lärarens frågor, icke genom tanklöst upprepande af minneslexor, utan sådana star, som de, genom förståndet, under lärarens ledning, kunde sjelfva utur boken uttaga; ty den tanklösa minnesläsningen faller med tiden mycket lätt utur minnen, och blir ogagnelig, ja ofta högst skadlig, såsom ett missbruk af Herrans Guds namn Ett af de förslag, som betecknades n:r 1, hvilka vid 1817 och. 48 årens riksdag voro underställda presteståndets pröfning, var författadt, efter Luthers exempel, i den form, som efter författarens åsigt ansågs vara den rätta. Presteståndet yttrade sig då derom genom sitt gillande af ecklesiastika utskottets pastoralafdelnings utlåtande: Från författarens synpunkt är arbetet mycket lyckadt; han har förstått att i hög grad gifva det klarhet och lättfattlighet, utan att derföre uppoffra den grundlighet, som låter sig förena med ett verk af så ringa omfång. Kunde det komma i fråga att hafva en särskild katekes för den första undervisningen och en särskild för den mera framskridna, något, som afdelning:n af lätt insedda skäl icke anser lämpligt, så skulle detta arbete (texten) mycket nära uppfylla fordringarne för den förra och genom några lätt verkställda förbättringar dertill blifva utmärkt tjenligt. Men pastoralafdelningen underkände förslaget emedan den ville hafva en vidsträcktare utanläsning. Så yttrade sig en insändare för några år sedan i Väktaren. Att detta förslag till kristlig lärobok med så utmärkt vitsord, och som sannolikt hade medfört de mest välsignelserika följder för svenska folket, kunde falla, väcker lika mycken förvåning som sorg; förvåniag, eniedan skälen till. dess förkastelse voro så svaga, här ofvan af sjelfva Luther vederlagda; sorg när man från det bedröfliga året 1848 kastar en blick på svenska kyrkans tillstånd, hvars moraliska och religiösa förfall ingen med så bjerta färger målat som Svensk Kyrkotidning. I fall detta sjelfsvåld, denna fräckhet, detta öfverdåd att öfvergifva sina förfäders tro och skilja sig från församlingens gemenskap, under ett lättfärdigt åberopande af evangelisk frihet, vore en frukt af ett ytligt, demoraliserande utanläsningssystem, vore det icke då af yttersta vigt, att kyrkan ej vidare beträdde en väg, som framkallat så bittra: frukter — och som kömmer att framkalla ännu bittrare, om samma system emot den store reformatorns råd fram deles kommer att följas? Vore det icke nödigt att ej längre hälla folkets begrepp i oföränderliga for mella bojor, och genom detta. träldomstvång hindra det ifrån att med fullt allvar och gladt mod söka Gud i ordet; i försoningen, iandens verkningar? Vore det icke angeläget att i en lärobok för barndomroch ungdom framställa den himmelska sanningen så lef vande, att hon, under barnens framtida färd på det vida, farliga verldshafyet, blefve deras ledstjerna, deras styre, deras ankargrund för tro, hopp och be. kännelse? Vore det icke ett ömt åliggande. att med blicken riktad på tidens fordringar, under striderna emellan mörkret och ljuset, eid en sorgfällig vård af trons, kärlekens och hoppets blommor, arbeta på fall: ändningen af reformationens stora, herrliga verk, till millioners frälsning, icke med de våldsamma kraftyttringar och häftiga anfallsstrider, som numera på ett eröfradt fält ickebehöfvas, men i lugn och säktmodig fördragsamhet af alla villfarelser och svagheter, i fast och frimodig förtröstan på Jesu Kristi herradömes fortgående seger och eviga bestånd ? ffvad tillståndet inom flera af utlandets kyrkor angår, så är det bekant, att den gudlöshet och det sedeförderf, som uppkommit, ingalunda är en följd af; utanläsningehs upphörande, hvilket vore orimligt; men .väl. deraf, att otron — denna fruktsamma moder till enskildt och allmän förderf — slagit så djupa rötter, att i skolorna ingen kristendom läses, eller, om den der läses, så läres, att ingen bättringebs frukt deraf uppkommer. i Att skjuta skulden till detta rättslösa kristendoms tillstånd på utanläsningens upphörande i andeliga ting, är på en gång förnuftsvidrigt och ohistoriskt. Mycket vore att lägga till de ord, som blifvit sagda i en sak, som synes mången ringa; men som likväl är af större vigt, än den synes. Det vore mycket att säga om de många år, som isynnerhet för allmogens barn gå förlorade, vid inpräglandet i minnet af den stora katekesen — ett inpräglande, som mången gång har det skadligaste inflytande på barnets lynne, sinne, öden, förhållanden, lif och lefverne, oth hvarom dagbladen då och då anfört talande exempel. När den efter ljuset trängtande anden kämpar för sanning, samvete och öfvertygelse, så vill han så gerna, om han kunde, röna deltagande. Han ville så gerna icke blott åt vänner inom en trängre krets, utan åt alla meddela samma känsla, hvaraf han sjeli är genomträngd; och när han det icke förmär, sö vill han dock, under sakens öfverlemnande i Guti hand;i kärlek och fördragsamhet underlätta alla de ädla bemödanden, som af uppriktiga hjertan för den bekämpade saken användas. . Hvad som dock, nu eller framdeles, borde kraftigt bidraga till en önskad framgång, är Luthers; den ar Herren så rikt begåfvade och upplyste mannens ori. Han ville icke omstörta det gamla goda, för attuppresa ett nytt, sämre. Han ville framåt! Men under djup vördnad för det heliga. Derföre var hans sak Guds, och hans seger — en seger öfver vantron, okurnigheten och mörkret, och han betraktade sin reformation såsom en början till något genom tiderda fortgående bättre. Om hans stämma ur griften kunde ljuda; hon skule höras stark, under yrkande af utanläsningeos upphörande i den vidsträckthet, som hon nu till ungdomens förderf öfvas. I detta yrkande instämma alla de ädla kyrkabs och fäderneslandets varma vänner, hvilkas vördade röster, såsom Luthers, tystnat; men hvilka dock ide åt efterverlden qvarlemnade skrifter tala uppmuntrans -och tröstens ord till alla dem, som behjerta samma sanning, för hvilken de härnere kämpat och offrat tid, krafter och förmåga — män af hvilk tvenne ej längesedan till allmän saknad nedlade vandringsstafven — den ene ett klart, skinande ljus — en tjenare i både den himmelska och den mensklig: vishetens tempel — i snille, anda och kraft långt öfver sin samtid; den andre, ehuru af högt, ädelt sköldemärke, framstår i en ödmjuk skolmans skapelse, bekant med nöden i hyddan och skolan, åsyftande, med kärlekens glöd i hjertat ljusets seger öfver mörkret, det godas seger öfver det onda, hafvandeivarm kärlek till Gud och upplyst nit för barndomens och ungdomens bildning få sina likar. I samma mening deltaga många högt aktade kyrkans män, hvilka stående på tempelmuren ansvars pligtigare, men icke förmer, än trogna medväktare böra framför allt inse, hvad som utgör svenska kyr: banan uttilrn Stina ntaA FR. ro IN aRFRläreNn.