samt blickande murarne at högskolan vi Frueplads, och det var dessutom Madvig, son dikterade den fabulösa adress, hvilken en ti cirkulerade till underskrift, men — total msslyckades, af innehåll att ögonblicsets far: ovillkorligt fordrade, att konung Fredrik VI — måste skilja sig från sin hustru, utan vi dar? krus och barmhertighet! Intet bevisa bättre Fredrik VII:s konstitutionella sinnelag och hans verkligen ovanliga, man kunde nä stan kalla det högsinthet, att lyfta sig öfve personligt agg och småaktiga konsiderationer än detta, att han, efter hvad sålunda från hi Madvigs sida så nyss varit företaget, doch genast var villig till att vända sig precist till denne man, sedan de afgående ministrarne förklarat detta för ett försök, som dock borde göras. Det berättas att H. M. hade låtit hi Madvig förstå, att han, konungen, med ?mycKen uppmärksamhet? hade genomläst den Madvigssa broschyren och att han just efter det intryck denna skrift gjort på honom föreställt sig att Madvig vore den man, som under de nuvarande förhållandena måste ?kunna göra något?. Madvig skall härvid blifvit till den grad behagligt stämd, att han i första hettan lofvade att Komma igen med sin minister ?inom en timmas tid, men det visade sig snart att den store latinaren denna gång bort bättre ihågkomma det gamla klassiska ?festina lente. Under den första timman medhann han icke mer, än att uppsöka geheime-etatsråd Andra och af honom — erhålla ett bleklagdt nej sans phrase, till och med ett skäligen nonchälant nej, om jag är väl underättad. Efter att under de följande 12 timmarne lika förgäfves hafva vändt sig till Tilliseh, Bluhm, samt äfven indirekt till ett par af den hallska ministårens ledamöter, måste Madvig med blödande hjerta återvända till konungen med den förklaring, att — han såge sig, ehuru med bästa vilja, ur stånd att uppfylla sitt löfte; hvartill det påstås att konungen skall hafva svarat med en reminiscens från sin studietid: Ut desunt viras, tamen est laudanda volun-. tas; — Etter but i denna mening, — inföll genast professorn — måste verbet stå i konJunktivus, ers majestät; alltså: ut desint. Och dermed var principen Madvig, expedierad. Bland de otaliga anekdoter, som berättas om hr Madvigs olyckliga irrfärder för uppsökandet af en ministör, vill jag anföra endast ett par. Andre skall han hafva erbjudit konseljpresidiet, medan han sjelf i sådant fall ville nöja sig med att vara minister till och med utan portfölj, men Andre kunde ej ens af denna rörande Selvfornegtelse, låta sig bevekas att vara med. Från Hall berättas han hafva fått ett icke mindre bestämdt afslag, och det i ordalag, hvilka — såframt de vore autentika — skulle vittna om ett högst märkvärdigt omslag å det hållet. Der försäkras verkligen att Hall (sjelf exprofessor!) skall hafva yttrat, att den sednaste tidens erfarenhet hade tillräckligt lärt honomv, att man sicke mera kunde regera landet med disse professorern (!!), måhända har man hört fel, det har kanske varit: med pvisse professorer.n Sumesnan af allt är att konferensrådet Madvig, den store klassikern och den jättelike statsmannen, vil detta tillfälle har gjort den mest eklatanta fiasco. Har detta tilläfventyrs varit af någon utaf de ministrar, hvilka rådt konungen till försöket Madvid, på förhand beräknadt, och har det måbända från början legat från någons sida litet ironi och malice i att sålunda låta herr Madvig springa andan ur sig förgäfves, då måste det medges, att sällan eller aldrig har ett skämt af denna art bättre lyckats; och man har då verkligen tagit den mest grundliga hämnd på herr M. för det skonlösa sätt, hvarpå han i de sista månaderna försökt att vålla ministören Rotwitt sura dagar. Den gamle Bang har nu efteråt varit kallad till kungen, men äfven han har måst öfvergifva försöket, oaktadt, som det påstås, sjelfva PTscherning skall förklarat sig benägen att gå in med herr Höiesterets-Justitiarien. Man har nu telegraferat till Monrad i Paris. Afväntom hans svar. S. B.