HIIDOTEgtL, AIICIP DK UC GUSKUUES fatt 10 I skränkas, bör detta ske genom lag och ej ge joom ett främmande bolags legda bandtlanIgares godtycke. Det är just genom vår meddgörlighet och det tålamod, hvarmed vi lida Jorättvisor, som man fått denna vana att beThandla oss så som man gör. Det förmäles nuatt jordegarne skola få ersättning för sina flidna skador. Men detta är en fråga af underordnad vigt. Hufvudfrågan är den: med hvad rätt bar ryska telegrafstyrelsen tillvällat sig uppsigten öfver de finska telegraferna? Detta är fullkomligt grundlagsvidrigt, och medgifver man en gång detta prejudikat, så hindrar ingenting att man en annan gång afhänder oss rättigheten till uppsigt öfver våra vägar eller hvad annat som helst, tilldess vi helt oförmärkt, i stället för att hafva en egen regering, s:yras af några ryska verk. Se der konseqvensen af det system, som omfattas af våra ledande statsmän! Det förflutna året har likaledes medfört en fullständigare organisation af forststaten, en institution, som redan länge varit af vehofvet påkallad och som torde komma att bli af stort gagn för landet, ehuru. den varit föremål för det häftigaste anfall af hr Snellman. Isynnerhet har den trätgirige filosofen på det mest orättvisa och oskickliga sätt kastat sig öfver adjointen hos chefen för forstväsendet, friberre Wrede, hvilken allmänt aktas såsom en duglig embetsman. Genom en mängd absurda påståenden och skefva satser har Snellman under denna strid tillfu lo bevisat sin inkompetens till auktoritetskap iskogshushållningen. S:ellman har återigen, i detta likasom förut i så många andra vigtigare fall, visat sig i högsta grad ensidig och oresonlig. En gång inkommen på det polemiska området — och han vistas der med förkärlek — frånsäger han sig i de flesta fall all rättskänsla af bara rätthafveri. För att bevara skenet af att hafva rätt, försmår han lika litet att med sofistikens tillhjelp förtolka sina egna meningår. som att djerft förtyda andrag ord och afsigter, och att få Snellman att medgifva, det han i något afseende misstagit sig, är lika omöj ligt som det skulle vara för våra nu lefvande runoskalder atr, i likhet med den gamle Väinämöinen, sjunga ned Carlavagnen i den gröna granens grenar. Snellmans ensidighet har verkat och verkar ännu i dag olycksbringande för landet i flera vigtiga afseenden. Ty en polemik, sådan som Snellman för — hvad den gör, icke lossar den för en nation sjelfviskhetens och fördomarnes bojor, icke förädlar den dess karakter. — Genom brelt från en annan hand har ni redan erhållit belysning af det nya tullfördraset med Ryssland, hvilket i början blifvit häftigt klandradt, och det i vissa fall med skäl, men som dock, i sin helhet betraktadt, otvifvelaktigt verkat i en förmånlig riktning. Såsom ni vet, är detsamma bufvudsakligast att tillskrifva finanschefen och senatorn Langenskjölds skicklighet och inflytande. Bland förändringar på de högre embetenas område kan nämnas, att inspektörstjensterna vid den indelta och värfvade militären sam manslagits till en enda, hvarigenom bekräftats riktigheten af den anmärkning jag gjorde ! mitt bref bärifrån bösten 1858. Jag yttrade nemligen, att inspektörstjensten vid indelta militären blifvit inrättad endast för att behaga en omtyckt person, enligt den hos oss rådande åsigten, att statens kassa är en brunn, derutur hvar och en bör ösa efter bästa förmåga. Vid den indelta militären bar man företagit en annan åtgärd, hvilken måste anses såsom i hög zrad betänklig. Uti de med soldaterna uppgjorda kontrakter, hvartill tryckta formulärer tillhandahållas af regeringen, bar det blifvit inryckt att soldaten förbinder sig att tjena så länge helsa och krafter tillåta. En okunnig person ingår bärigenom en för h la sin ar-i betsföra lefnad bindande tjensteförpligtelse , nvilket med andra ord vill säga detsamma som att honom medgifvås rätt att sjelf försälja sig till slafveri. Ty annat kan man ej kalla en dylik tjensteförpliktelse, som ej upp-Å: hör inom viss tid. Isjelfva Ryssland har man vetydligt förkortat soldaternas tjenstetid, och au vill man hos oss återgå till fordra tiders parbari, en åtgärd, som lika litet hedrar dess okände uppbofsmans rättkänsla som förstånd. Saken har äfven i ekonomiskt hänseende sina vetänkliga sidor, ty när dessa soldaters helsa och krafter, tag t slut, hvem skall då försörja le orkeslösa fattighjonen? Åtminstone blir det cke regeringen; det bevisa de ärofulla qvarefvorna från 1830; om de verkliga finska veceranerna vill jag ens icke tala, Då nu saen en gång blifvit införd vid den indelta miitären, är det fara värdt att denna praxis ien ramtid följes äfven vid den värfvade, något om för rättskänslan vore vida mera uppröde, då det är bekant, att de flesta karlar aga värfning endast i rusigt tillstånd, ehuru orden paf fri vilja och med,nyktert sinnev stå värfningskontraktet. Om man samvetsgrannt bedömer ställningen 108 oss, så bör det medges, att den äfven föeter åtskilliga mindre mörka sidor än förut. så hafva t. ex. pressens band i någon mån vlifvit lossade, och det är en verkligen glädande företeelse, att ett.sådant arbete, som hr 1. Borgströms öfver penningeställningen 1859, wunnat bli synligt hos oss, något som för ett var år sedan skulle ha varit. komplett omöjigt. Emellertid är det andrum, som medgifts vår press, jemförelsevis ännu ganska ringa, och hvad värre är, det är icke lagligen beästadt, utan kan när som helst förmenas oss vå nytt, vid den minsta nyck. Såsom ni ernrar er, fick man i September förlidet år läsa Journal de S:t Petersbourg en officiel artikel m pressens ställning inom Ryssland; Denna rtikel gjorde stort uppseende och framkalade i de flesta europeiska politiska blad en nängd uppsatser, med titlar ungefär som dessa: Jm den nya pressfriheten 2 Ryssland, Om uppvörandet af presitvånget i Ryssland o. s. V. frågavarande artikel slutar nemligen med fölande förklaring: ,Vi anse oss derföre böra formligen förneka TA sr nn