detta, som hufvudsakligen vållat de falska jv begreppen i denna sak: e Hvad som förvecklat uppfattningen afik dessa förhållanden är, att man ansett unio-jr nen såsom real-union färdig i och med nor-it ska grundlagens asanktionerande, der n:an ej, lf på sätt somlige deducerat, ansett detta skett is genom Kiclerfördraget, oberoende af sednare ja inträffade bändelser. Till följd af den om-jJ1 ständigheten, att åtskilliga bestämmelser ilj norska Giundloven ordagrannt infördes iriks-i akten och sålundadymiedelst blefvo ej allenast!! grundlovsbestämmelser, utan äfven traktat-I messiga unionsbestämrelser, har man öfver-i flyttat den traktatsmessiga naturen äfven på je samma grundlagsbestämmelser i denna deras 1 egenskap och förklarat dem utgöra s. k.li unionella bestämmelser. Derpå har man äf-js ven gjort till traktatmessiga alla andra bejt stämmelser i norska Grundloven, som utan j: att röra Sverge föran!eddes af föreningen, ge! nom att döpa dem till unionella bestämmel:1i ser; och förmenade man sig uti denna sinis rätt styrkt af förhållandet med förr anförda! s stadganden, som ej blifvit i riksakten införda, : ehuru deras bestånd är af stor betydelse förs unionen. Det sväfvande i ordet unionel, som ii i kan betyda så väl unionsfördragsbestämmelse, : som ock bestämmelser, som, utan att vara a LD denna natur, blifvit föranledda af konungens! egna ställning till Norge till följd af sin i: egenskap af jemväl svensk konung, dolde i: oriktigheten och gaf ock ett stort utrymme i: åt godtycket i bestämmandet af hvilka paragrafer skola anses såsom konventionella : eller ej. L 6. Norska ståthålareskapsfrågan kan icke I ens räknas till de frågor, som indirekt röra dl Sverge och som derföre, enligt någras tanke. i skulle kunna behandlas i sammansatt statsråd. I De skäl man anfört för denna tanke hvila på I det oriktiga anta andet, att ståthållaren skulle i vara en wunionskonungens representant, som bevakar unionens eller Sverges bästa i nor-; ska regeringen. Så är icke fallet. I norskå! regeringen i Kristiania kommer nemligen ej i! fråga annat än rent norska ärendens afgörande. Angelägenheter, som röra båda rikena, förhandlas inför konungen, och norska; regeringen såsom sådan afgifver endast be-; tänkanden. Denne ståthållare deltager i Nor! ges inre styrelse och är ansvarig inför : HH i ska Storthinget. Ståthållaren är således en inrikes norsk embetsman. Att konungen förbehöll sig vid unionens stiftande, att kunna på denna plats nämna en svensk eller norrman, berodde af dåvarande omständigheter, men förändrar ej sjelfva ermbetets natur. Frågan om ändring af dennå grundlagsparagraf afser således icke, huruvida Sverges konung skall afträda åt Norges folk någon! svensk företrädesrätt, utan om Norges konung, i till följd af sin frånvaro från Norge, skall: kunna i norska regeringen upprätthålla sin I kungliga myndighet med afsägelse of rättisi heten att der ega en ståthållare, vare sig han : nu är svensk eller norrman, Hvarje fram-) ställning från ständernas sida, som går ut på ; ingrepp i norska lagstiftningsproceduren i denna fråga, blir således en kränkning afj Norges suveränitet. i 7. Men äfven om denna sak icke vore så) helt och hållet och alldeles uteslutande norsk. som den är, utan på något indirekt sätt berörde Sverge, så vere det omöjligt att behandla deni samma i sammansatt statsråd. i Detta kommer helt enkelt deraf att verk-i ligt umonelt statsråd, i hvilket beslut kan fat-1 tas, som derigenom blir gällande -för båda rikena, endast kan ega rum då det gäller att i förklara krig. Ett deremot på det sättet sami mansatt statsråd, att norske statsministern och i två norska statsråd äro närvarande, har icke någon sådan karakter och befogenhet, utan om saker, som verkligen röra båda rikena, i ett sådant statsråd föredragas, så kan konungen der visserligen besluta för Sverges räkning, men skall hans beslut ha någon gil tighet för norska riket, så erfordras, särskild föredragning i norska statsrådet och afgörande derstädes. Författaren visar på följande sätt de orimligheter och omöjligheter, på hvilka man skulle stöta, genom att försöka beträda denna väg, och huru det då skulle klart vise sig, alt detta är ett rent norskt ärende och ingenting annat: . Huruledes skall — vi antaga att justitiestatsministern är af den åsigt, att saken skall i sådant statsråd företagas till pröfning — frågan om ändringen af 14 norska Grundlover kunna komma under svenska statsrådets pröfning? Huru ska!l justitiestatsministern kunna föredraga ärendet? Norska Storthingsbeslutet väntar på föredragning i norska statsrådet oc! lär väl ej kunna genom svenske justitiestatsministerns försorg derifrån åtkommas. Mer om ock justitiestat-ministern finge fatt på ett Storthingsbeslut och finge ett svenskt statsråd tillsammans med den norska statsrådsafdelnin gen i Stockholm sammankalladt, samt trots norska statsrådets protest föredroge saken, ef ter hvilken i för Sverge gällande lag skall han kunna tillstyrka konungen att fatta ett för Norge bindande beslut? Om — vi ponera orim:ligheter — beslut i frågan verkligen skulle af konungen fattas och af justitiestatsministern kontrasigneras, hvad blefve sedan följden? — Jo, att beslutet i svenska författningasamlingen promulgerades. Men hvad skall svenska allmänheten hafva att göra med underrättelseh om förändring i 14 S norske Grundlöven. när samma 4 i sin ursprungliga lydelse aldrig bosatt