lig som suppositionen om minoritetens -utvotering, ty hus hafva ramlat, jorden har remnat, men majoriteten har hittills icke utvoterat minoriteten i något svenskt riksstånd. På samma sätt förhåller det sig med alla de öfriga frambesvurna spökena, som man säger kunna komma. De kunna komma — — när allt vett uteblifvit; — men vettet uteblir icke, och —— de komma ej, utan få nog tillbringa sitt lif, hädanefter som hittills, i en uppjagad fantasi. Vi tro också, uppriktigt sagdt, icke ait riksdagsmännen särdeles älska denna dem förbehållna pröfningsrätt. Vi tro att många gerna skulle gå in på att helt och hållet afstå denna rätt åt domstolarne, hvilka möjlien i flera afseenden äro mera qualificerade att afdömma tvister såväl om kompetens sön: om olagligheter vid val än en folkförsamling; men vi förstå icke huru folket och des frisinnade organer kunna fordra, att ett riksstånd skall afstå från utöfvande af en grundlagsenlig rätt, när detta sättes i fråga, så länge stadgandet ännu fortfar att vara gällande. Man säger att borgarståndet hade kunnat låt: bero vid talmannens vägran af proposition. men hade väl ståndet rätt att emot sin öfvertygelse låta en grundlaglig rättighet sig från ryckas? Får en representation efter tycke och smak behålla eller bortskänka de densamma tillkommande rättigheter, äfven om dc äro aldrig så obehagliga att utöfva? Kan vä! mågon ett stånd tillerkänd rätt i dylika frågo: ändras eller bortskänkas eller förklaras hvilande utan alla riksståndens och konungen: gemensamma bifall, vunnet i den ordning grundlag föreskrifver? N