i främsta rummet varande utländningar, och :; om icke den antagna arbetsordningen hade . lagt hinder i vägen för amendement vid ettl: amendement. Om man nu supponerar, att nämnde förslåg hade gått igenom samt svenskar och norrmän blifvit genom en paragraf i Danmarks grundlag tillförsökrade en ganska väsentlig förmån och företrädesrätt framförj! andra nationer, vill man då i konseqvens med det ofvan anförda påståendet äfven yrka, att de förenade rikena skulle ega rätt att intervenera och protestera, i fall det efter någon : tid bade synts ändamålsenligt för Danmarks representatioh Voch regering att göra -någon: ändring uti det ifrågavarande grundlagsstadgandet? Förkållarsdet är alldeles detsamma, endast med den skilnadenyatt det ifrågavarande norska grundlagsstadgandet icke innehåller någon verklig rätt tör svensk man, utan blott en rättighet för Norges konung, en honom medgifven större valfrihet vid besättandet af ett norskt statsembete-än vid de öfriga. Om genom indragande af detta embete någon minskning sker uti Norges. konungs rätt, så är det ju hans fulla rätt attmedgifva denna minskning eller också vägra sitt bifall dertill, utan att den saken rörer någon annan. Men — skyndar man sig att förklara, när man finner, att det nyssnämnda påståendet icke kan hålla streck — om också det ifrågavarande norska grundlagsstadgandet icke i sig sjelft är egnadt att framkalla och berättiga en inblandning från de :svenska statsmakternas sida, så visar sig saken dock helt annorlunda, när man vet att Bi2:o detta stadgande om ståthållareembetet ugör en punkt wi en trakta: emellan Sverge och Norge, ett af de vilkor, på hvilka föreningen mellan de båda rikena blifvit afslutad. fifunnes det något bindande bevis för denna sats, då vore saken alldeles klar och atgjord, och det skulle då visst lika litet -kunna falla någon svensk man in att vilja tillåta ett fördragsbrott, som Norges representation och regering skulle kunna obetänksamt påyrka ett sådant. Men det finnes vid närmare påseende endast juridiska tanke-experimenter, lösliga, långväga och hårdragna suppositioner, stridande mot de verkliga fördragens bokstaf och anda, stridande mot den allmänna logiken och stridande mot både svenska och norska folkets allmänna rättsmedvetande och derpå under snart ett halft århundrade grundad häfd och praxis. . Det är med den traktatsenliga. rätten på samma sätt som med dew grundlagliga, den måste, för att kunna existerz och-efterlefvas finnas uti någon handling, klart och bestämdt uttryckt, så att den kan tolkas efter ordalydelsen. ij Det finnes en tydligt och bestämdt affattad föreningstraktat mellan Sverge och Norge; som sjelf angifver sig innehålla föreningsvilkoren. Finner man någonstädes uti denna traktat, den s. k. riksakter, någon anhtydning derom, att norska grundlagen icke är Norges egendom, att de svenska statsmakterna ha någon lott och del i densamma, en rätt till veto i afseende på af Norges statsmakter beslutade grundlagsförändringar, hvilka icke ståinågon strid emot riksaktens innehåll? Ett sådant förhållande skulle ju vara så utomordentligt vigtigt och betecknande för unionen, det skulle ju vara ett så högst väsentligt mellan Sverge och Norge uppkommet konstitutionelt förhållande?, att det ovilkorligen hade måst inryckas uti föreningsakten, om någonting sådant verkligen varit åsyftadt, i stället för att ingen menniska vid den tiden ens föll med sin tanke deråt. Vi söka förgäfves i riksakten eller i någon annaän handling från denna tid någonting, som i ringaste mån häntyder på en sådan, för Sverge alldeles ensidigt yrkad och från norska sidan medgifven öfverhöghet öfver den norska grundlagen. Deremot finna vi i spetsen för riksakten den bestämmelsen, att Norge är ett fritt och sjelfständigt rike. Detta är den allmänna grundsatsen, detta är regeln, och hvad som kan till följd af föreningen medföra inskränkningar i denna sjelfständighet måste finnas någonstädes uttryckligt stadgadt, för att ega bindande kraft. Hvarje inskränkning i ett fritt och sjelfständigt rikes statsmyndighet måste vara uttryckligen medgifven och tolkas efter ordalydelsen, då den alltid måste ba den immre sannolikheten emot sig. Finnes nu någonstädes i riksakten eller norska grundlagen eller i någon offentlig handling från denna tid.en enda bokstaf, som förbehåller och medgifver eller ens påyrkar och ifrågasätter en svenska statsmakternas rätt till veto i afseende på norska grundlagsstadganden, som icke höra till riksakten. Int:rnationella traktater skola, såsom sagdt. uttryckligen angifva sig såsom sådana och vara bestämda både till omfång och innehåll. Ännu aldrig har man HKört omtalas, att ett fritt och sjelfständigt lands grundlag utgjort en traktat med ett annat land. Traktater tillkomma icke så der, att ingen menniska vet af att de existera, innan, efter ett halft århundrades förlopp, någon klyftig jurist stiger upp och genom en vidlyftig deduktion söker ådagalägga att de blifvit afslätade, men utan att man rätt bestämdt kan angifva hvad de innehålla och huru omfattande de äro, i det somliga till följd af bevisningen komma derhän, att de innehålla färre, andra åter flera punkter och somliga att de äro mycket vidlyftiga. Man håller sig såsom det enda skenskäl, som kan åstadkommas för det vidunderliga påståendet, att norska grundlagen är eller inneåller en traktat, till den påskrift af Ifrån svenska!