hr re rt SR VMA IRAS PR R konungarad af hjeltar, sådan intet annatland kan uppvisa, af en adel, som ville anses såsom rikets förstfödda barn; under det att Norge, utan hof, utan adel, obemärkt i Europa, i stillhet återhemtade sina förslösta kra ter och utbildade en jemnlikhetsanda, störr kanske än i något annat europeiskt land. Kon tå franska revolutionen med sina Järor oc sina krig, genom begge mäktigt inverkand äfven på Norden. Norge, genom England flottor afs; ärradt från bufvudlandet, lemnade åt sig sjelft och lärde sig under hårda prö ningar att stå för sig sjelft. Huru skull då år 1814 den uppgiften lösas, att med Sverg förena ett folk med så olika historisk utveckling, zom med fullt medvetande kände sin nationella olikhet och fast beslutit att häfda sitt rationella sjelfbestånd? Mången, kanske de flesta i Sverge; tänkte sig föreningen så, att Norge skulle träda till Sverge i det förhållande, hvari Finland hade stått. Detta är, som om någon, som förlorat sin arm, ville hugga armen af en annan för att foga den till sin stympade axel. Finland var kött af vårt kött, blod af vårt blod; finnar bade i 600 år kämpat i våra strider, rådslagit på våra riksdagar, beklädt våra högsta värdi heter. Norrmannen åter var en främling för oss; visserligen en frände, men en frände, hvilkens bekantskap ännu återstod att göra. Han kunde ej intaga finnens plats, och han ville det ej heller; och det är svårt att tvinga någon till kärlek och broderskap. — Men om Norge ej kunde träda i Finlönds ställe, så kunde man måhända hafva bragt det i samma ställning som Estland, Lifland, Pomern? — M. H. Det är ett vanskligt företag att döma öfver hvad som vid något tillfälle kunnat ske eller icke ske, och jag berömmer mig icke af denna lyckliga vishet, som, stäld utom händelserna, lagstiftar för dem?; men då jag framkastat frågan, vill jag ock efter min öfvertygelse besvara den. Jag tror at då den både s som krigare och statsman erfarne furste, som 1814 ledde Sverges härar, ryggade tillbaka för försöket att eröfra Norge, så hade ban dertill visserligen grundade, både politiska och militäriska skäl. Men äfven om man f rantaga, att hans betänkligheter varit ogrundade, att det varit möjligt att i en bråd vändning eröfra Norge — hvad skulle sedan hafva följt? Svenskarne hafva förr eröfrat provinser; men de hafva då haft på sin sida åtminstone en del ar befolkningen, och striden gällt icke provinsens invånare, utan dess fordna herrar. Annat var förhållandet med Norge; och månne man kan tro, att ett folk af ej fullt 2!, millioner skulle kunnat på längd hålla i provinsiel underdånighetett motsträfvigt folk af inemot 900,000 menniskor. beboende ett af fjell och fjordar sönderstyckadt land af nära 6000 geogr. qvadratmil? Jo på ett sätt hade det måhända varit möjligt; om nemligen Sverge sjelft velat uppoffra sin frihet och böja sin nacke under despotismens ok; ty despotismen är den enda statsform, som tror sig kunna förakta både naturens och nationaliteternas råmärken. Habsburgaren har sammankedjat tysken med italienaren, ungraren med slaven, sedan har användt dem att inbördes smida hvarandras bojor; han kallar sitt verk en helstat — men från en sådan helstat måtte försynen i nåd bevara vår halfö! Nej, M. H., jag kan ej inse, att föreningen år 1814 kunde byggas på andra grunder än som skedde: på ömsesidigt erkännande at begge folkens fullkomliga frihet, sjelfständighet och oberoende af hvarandra i alla inre angeligenheter. Men om också grunderna för föreningen äro de enda riktiga, så följer icke deraf, att föreningsvilkoren i alla sina enskildheter fullt motsvara sitt ändamål. Jag påstår det icke heller; det vore ej menniskoverk, om det vore utan brister. Men jag vill ej hysa en så dålig tanke om min samtid, att jag skulle anse den ur stånd att med sans och klokhet fortsätta det stora verk, söm fädren med sans och klokhet begynt. Samtidens och framtidens uppgiit att närma de begge folken till hvarandra är så mycket lättare, som inga i de begge staternas vekliga intressen grundade anledningar till oenighet dem emellan finnas. Svenskar och norrmän hafva ofta blödt för hvarandras svärd, men icke för svensk-norska stridsfrågor, utan för Estlands, för Skånes, för IHolsteimms skull — då det icke varit blott för att tillfredsställa ngra få styrandes personliga fåfänga och ärelystnad. Med Danmark hafva vi kämpat om besittningen af vårt eget fastlan ; met Ryssland om väldet öfver Finska viker och Östersjön; men hva! hafva vi att strida med Norge om? Våra gränser äro reglerade efter naturens anvisning; våra hufvudsakliga näringsvägar gå åt olika håll och korsa ej hvarandra: också bafva de norska fejderna siädse varit impopulära, från lagman Thborgnys till Carl XI:s och till Carl Augusts tider. Stridsfrågor kunna visserligen uppkomma; men om hvarken öster eller vester om Kölen någon personlig eller natione! fåfänga eller passion för inblandas, så måst: de blifva lätta att slita. i Men det är ej nog med frånvaron af verkliga och berättigade stridsanledningar; det finnes ock ett sammanhållande, gemensamt statsI, intresse, tillsäckligt stort och vigtigt för attåa qväfva alla tvistefrön, om några sådana fun-a nes, och detta är begge folkens frihet och! oberoende i förhållande till utlandet. Vårl! halfö ligger mellan två verldsmakter, som förr eller sednare måste spänna bälte med hvarandra. Ve den svage, som då kommers emellan! Och Skandinavien är svagt, cm det fi är söndradt, är hjelplöst, om det ej inbördes)! hjelper sig sjelft; Men om den eve brodern med full trygghet och tillförsigt kan stödja: sin rygg mot den andres, så tror jag att bädelt österns och vesterns makter skola b. a sig, ås innan de anfälla oss. j Derföre en skål fö brödrariket Norge, en skål för den nordiska föreningen, som betryggar begge folkens ställning mot utlandet. un-, der det att den lemnar åt hvartdera full fri-År het att utveckla sig i de riktningar, som en? olika forntid, olika läge och naturförhållanden I b 5 Öv TT en D ÖMT