Det handelsfördrag, som den 23 sistl. Jan. blifvit afslutadt emellan Frankrike och England, och hvilket såväl i och för sig som ock för det bevis det synes lemna, att kejsaren numera ansett sig nog stark att kunna trotsa ett ganska mäktigt och inflytelserikt intresse, likasom han samtidigt genom flera åtgärder och sednast genom den bekanta ultrapapistiska opinionsorganen Inivers indragning visat sig kunna bryta med ett ännu betydelsefullare parti, sysselsätter för närvarande nästan uteslutande den europeiska pressens uppmärksamhet. Times yttrar härom i en artikel för den 24 sistl. Jan. följande: Handelstraktaten nndertecknades i går i Paris, och buru lama och haltande de första stegert på denna bana än synas vara, så böra vi likväl lyckönska Frankrike att omsider hafva inträdt på en väg, som leder till frihandel. Det folk, som kan med skäl göra anspråk på att i allmänhet vara det mest logiska i Europa, har i fyratio års tid uppträdt såsom det mest inkonseqventa i alla frågor, som röra handel och finanser. Med regeringar, vida mäktigare än de engelska, med doktrinärer till statsmän, med professorer och publicister, väl emottagna vid hofvet, och utöfvande ett icke ringa inflytande på samhället, ha likväl de styrande myndigheterna i Frankrike bittills aldrig vågat hylla de principer, som i England fostrats och blifvit bragta till verkställighet. Lika litet har nationen under samma period på något sätt hos regeringen yrkat på liberalism inom det kommersiella området. Pressen och oppositionen i Ludvig Filips tid var ytterst verksam och granskande, att ej säga bitter. Hvarje fel i det orleanska systemet utspanades och ladesi dagen på tet mest skoningslösa sött. Ludvig Filip beskylldes för allt möjligt, men så vidt vi kunna erinra 088, angreps aldrig hans regering, på den grund att den var en hårdnackad anhängare af jerneller hvitbetsmono-. polet. Ingen påyrkade, att Frankrike borde bli delasktigt af de stora förmåner, som England hade börjat att tillgodogöra sig genom don framgång, som fribandelsagitationen vunnit. Fjorton år äro visserligen icke någon Jång tidrymd uti Europas historia; och det kan synas besynnerligt att vilja anföra nationella egendomligheter såsom ett skäl, hvarföre Frankrike är sinnadt att först 1861 göra hvad England redan 1846 fullv-rdade; och hvilket såsom grundsats blifvit törkunnadt och i praxis till en del genomfördt redan några år förut. Men franska folket är i allt annat så snabbt att lära, och dess regeringssystem underlättar så mycket ant. gandet af