LOUIS SPOHR. ETT ÄREMINNE, TISKRIFVETIÖL NOVEMBER 1850, Re Ar 1 ABR. MANKELL. äkta snillena äro tidens tim-visåre Men en mängd väderhanar vända sig omring de förre; de ränna fram och tillbaka, ch gifva sig aldrig ro att bilda sig. Dessa ro tidens sekun dvisare. Törneros. Spohr är död. Den siste af de store, den gamla musikaliska skolan tillhörande, tonsättarne har öfvergått i de eviga harmoniernas land. Mozart, Cherubini och Beethoven hafva välkomnat honom i de Elyseiska fälten. Haydn har sagt sitt: Lieber, guter, braver Mann! Seb. Bach och Palestrina hafva skakat hand och uttalat det kontrapunktiskt-konstnärliga riddarslagets högst betydelsefulla: Var värdig, du vår broder! 5; Det vore väl illa, om icke i Sverge, i det land, der relativt ännu musikaliskt allvar gör sig gällande, i det land, der dessutom de mest romantiska folkvisor diktats, icke en liten anspråkslös minnesblomma skulle planteras på en stor romantikers graf, en mans, som städse ansåg sin konst med heligt allvar. Ty Spohr var en af de få musikaliska konstnärer, som aldrig neddrogo tonspråket till platt salongmus k. Ännu mindre sökte han dock (enligt ett svenskt snilles uttryck) diktens ocean i gaturännilen. Vi höra i alla Spohrs tonsättningar: den sädlichen Hauch tiefer Naturempfindung; dig Flueht aus den ausgefahrenen Gleisen der Trivialitet; Tropen-vegetatiom. Huru få konstnärer, (alla de utförande med inberäknade) hafva väl alltid undflytt trivialiteten, såvida det gällde att vinna handklappningar! Hedrom derföre den, på en hög bildnings vingar långt öfver låghetens regioner upp