ugn finna sig föranlåtna att träda ut ur stats kyrkan, skola af sjelfva samhällets lagar brän märkas såsom affällningar och vilsefarande. Vi vilja blott fråga, om det väl skulle vara med ett hyfsadt samhällsti!lstånd förenligt, om olika politiska partier skulle bruka dylika tillmälen mot hvarandra. Men, invänder man, äfven samhället, det! vill här säga den bestående kyrkan, bar sina rättigheter, och dessa måste framför allt upprätthållas.. Ganska sanut. Men skola dessa i minsta mån kunna rubbas genom ett dissenterförslag, sådant som det nörska, som utan alla kränkande tillmälen ch utan alla sårande varningsprocedurer medgifver dissenterande full rätt att bilda egna kyrkliga samfund, underhålla särskilda religionslärare och bygga egna kyrkor, om de det åstunda, under det de likväl fortfara att utgöra till en statskyrka, hvilkens läror och ordning de. förkasta, alla utskylder, hvilka vidhäfda jord och egendom? Det kan ej rubba ens i minsta mån den bestående kyrkliga ordningen, då dock den gamla församlingsföfdelningen med dess presterskap fortfar. Det kan ej minska ens det statskyrkliga presterskapets inkomster annat än med afgifterna för kyrkliga förrättningar, och dessa äro nu redan uti de flesta församlingar att akta för ett intet eller för en högst ringa del af deras inkomster. Men vill man motverka lättsinnig öfvergång till en annan församling än den statskyrkligt bestämda, skall icke denna redan tillräckligt motverkas genom den kanhända mångdubblade kyrkliga beskattning de genom denna öfvergång måste åtaga sig? Ty om nu dessas antal helt säkert på hvarje ort blifver ringa, så drabbas de desto mer af omkostnaderna att, under fortfarandet af deras gamla gärder till statskyrkan, bekosta egen kyrka och prest; och endast den mest aktningsbjudande samvetsömhet lärer härtill i lävgden kunna förmå dem. I Norge frambragte medgifvandet af denna rätt genom dess dissenterlag lugn, efter en der länge pågående kyrklig jäsning, och de dissenters, som efter utfärda. ..det af denna lag under loppet af mer än 14 år hafva utträdt ur statskyrkan, äro ännu så få, att de knappt utgöra några hundratal af dess befolkning. under det i de delar af Tyskland åter, der rättigheten att bilda egna församlingar beror af de kyrkliga myndigheternas hörande och regeringarnes medgifvande, kyrkliga trakasserier höra till de dagliga företeelserna. Sedan detta blifvit nedskrifvet och uppsatt, inflöt i går afton i N. D. A. ytterligare en artikel i samma ämne, men hvilken ingenting upphäfver af det, som i det föregående blifvit sagdt. Dock finna vi med nöje, att N. D.-A. fullkomligt delar vårt flera gånger uttalade ogillande af den kungliga propositionen hvad angår den uti densamma föreslagna varningsproceduren samt de namn af affall och villjarelse, hvarmed den stämplar utträdandet ur statskyrkan, förutom andra anmärkningar af mindre betydenhet. Vi skilja oss derutinnan, att, under det N. D. A. menar. att, oaktadt dessa brister, det kungliga förslaget bör antagas sådant det är, i fall de önskliga förändringarne ej stå ait erhålla, vi deremot anse dessa brister så väsendtliga, att redan genom dem alla påräknade fördelar af den föreslagna lagen skulle i grund tillintetgöras. Men hvad det företräde vidkommer. som N. D. A, menar det kunvgliga förslaget hafva framför den norska dissenterlagen, i det det förra inrymmer regeringen och konsistorier pröfningsrätt af uppkommande dissenterförsamlingars läror, så inrymmer ju äfven norska dissenterförslaget pröfningsrätt, i det det medgifver fri offentlig religionsöfning, men, inom lagens och sedlighetens gränsern. t mormonerna med deras månggifte, t. ex., kan således icke, enligt den norska dissenterlagen, strängt tolkad, religionsfribhet inrymmas. Den stora skilnaden är Likväl den, att, under det det kungliga förslaget lemnar åt regeringens fullkomliga godtycke att bevilja eller icke bevilja denna religionsöfning, den norska dissenterlagen inskränker de pröfvande myndigheternas rätt att vägra densamma blott till de fall, då det sig bildande samfundets lärobyggnad är i påtaglig strid mot lag och sedlighet. Härutinnan kunna åter vi ej annat än tillerkänna den norska dissenterlagen ett ganska afgjordt företräde. Beträffande slutligen den uti N. D. A:s artikel för i går behandlade frågan om de yngre systersamfundens likställighet med statskyrkan, så hafva vi oss icke bekant, att någon under förhandenvarande fö:hållanden ens fordrat deras likställighet med den sednare. Den norska dissenterlagen gör dem ej likställiga, i det han icke frikallar någon dissenterförsamlings medlemmar från deras gärder till. statskyrkan. Ännu har Nya Dagl. Allehanda i sina anmärkningar icke vidrört det hot mot den fria yttranderätten och den fria veterskapliga forskningen, som innehålles 1 förordningen om ,ansvar för den, som träder till och utsprider villfarande lära, genom hvilken det skulle komma att bero af domkapitlen att bestämma, huruvida en person skall åtalas för muntligen eller skriftligen framställda lärosatser och hvarigenom uppstä!las åtskilliga straffbestärnmelser, hvilka utan tvifvel mycket flitigt skulle kunna användas viot alla dem, som prelaturen betecknade såso a villfarande, ja mot hvar och en, som läte undfalla s:g ett orå emot