Kostnaden för dessa öfningar blefve högst obetydlig i jemförelse med den nu för beväringeu direkt och än mera indirekt utgående, och hvilken kan beräkna denna sednare, som blott synes i den enskildes hushållning och i de jordbruksarbeten, som i brist af arbetare måste underlåtas? Skyldigheten, att personligen deltaga i fäderneslandets försvar, åligger alla dertill dugliga utan undantag, den rike såväl som den fattige. Det är i sjelfva verket en orimlighet att friköpa sig från en slik skyldighet. Det är ur sådan synpunkt jag slutligen och på det bestämdaste måste protestera mot det af redan omnämnde komite afgifna förslag, att man med en afgift af sextio rdr riksmynt skulle ifrån denna pligt kunna friköpa sig, och att denna afgift -kulle användas till bildande af en särskild fond för heväringsinrälsnngens förbättrande och utvecklings. Mot decta förslag bar ock min aktade ståndsbroder Anders Gudmundsson i komiten reserverat sig, och jag tillåter mig att hänvisa ståndet till hans väl tänkta ord, som återfinnas i komitens betänkande, bilagan 1, sida 4. För egen del vill jag tillägga att genom ett sådant stadgande alstras splittring och hat emellan de rike och de fattige, och att genom en sådan rättighet vår beväring skulle beröfvas flertalet af dem, som genom större studier och derigenom mera öfvadt förstånd skulle kunna i hög grad gagna i farans stund. Men ej nog härmed, äfven klokheten bjuder vårt stånd att på det ifrigaste bekämpa detta förslag. Denna rättighet finnes nu i annan form uti rätten alt för sig lega annan nan. Deraf har följt att den örmögnare klassen och i allmänhet de 3:ne andra ståndens söner endast högst undantagsvis deltaga i beväringsskyldigheten. Derutaf alstras hos alla dessa en naturlig likgiltighet för en mindre tryckande anordring af denna angelägenhet, eller i bästa fall åtminstone en bristande personlig erfarenhet om den svåra arten af detta onus, hvaraf åter blifvit en annan olycklig följd, att vårt stånd i denna fråga merändels står ensamt, och att våra yrkanden på en billig lättnad i bördan antingen häcklats eller åtminstone ej rättvist bedömts. Huru den bildade fonden skulle användas, är dessutom af komiten föga bestämdt. Att den emellertid ej skulle komma att användas till någon lättnad i denna börda torde kunna tagas för afgjordt. Viböra vara varnande af det föregångna. När roteringen infördes, hette det, att utskrifningarne eller någonting deremot svarande skulle blifva för framtiden obehöfligt. Faran kom och med den behofret. Det torde ej erfordras stor spådomskonst för att förutse den tillämnade fondens öde. När någon förändring inom armån ellär något befästningsverk eller dylikt vore att föreslå, och ej sannolikt vore att på anslagsväg kunna möjliggöra företaget, skulle det kanske vara möjligare att dertill få använda den utan ökade skattebördor tillgängliga fonden — och när sedan ett verkligt behof uppstode för hvad komitån kallar beväringsinrättningens förbättrande och utveckling,, komme väl troligen Sverges ständer lika litet då, someljest, att undandraga sig här verkligt behof, en börda, ehuru tung den än må kunna blifva. På grund af hvad jag sålunda andragit vågar jag föreslå: att ständerna måtte hos Kongl. Maj:t amhålla om framläggandet för härnäst sammanträdande ständer af ett förslag om upphäfvande af nuvarande bevärings exereis och ordnande af skyldigheten att bidraga till fåderneslandets tillfälliga försvar i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad jag här föreslagit. att emellertid, och intill dess detta hinner ordnas, beväringsmanskapets nu brukliga öfningar under andra året såsom gagnlösa och i hög grad tryckaude borttagas, eller om detta ej skulle vinna bifall, att dubbel tids öfning under ett år måtte i stället:användas till undvikande af de tidsödande och kostsammma dubbla marscherna till och från mötesplatsen, samt att ou brukliga legningsrätt måtte upphäfras, och oj rätt må någon medgifvas att med penningafgift friköpa sig från beväringsskyldigheten. — 5—