kandidat skall lemna honom någon lättnad i tjenstgöring. ee Om förändringar uti bovärlngsinrättningen. (Motion af Per Mattsson.) Skyldigheten att med lif och blod försvara det dyra fosterlandets frihet är en i Sverge sedan urminnes tider erkänd sanning, och mera än en gång har Sverges allmoge gått man ur huse för att värna denna frihet, vare sig mot utländska inkräktare eller inhemska förtryckare. I äldsta tider, innan man ännu hade strängt fattat begreppet om ett ordnadt försvarsverk, utgjordes denna skyldighet, den numera så kallade beväringsskyldigheten, frivilligt, allt efter behof och särskilta omständigheter i farans stund. Sedermera kommo utskrifningarne i bruk, Men slutligen fann Sverges allmoge, att de stora rubbfhingar i många hänseenden, som. de tillfälliga utskrifningarne medförde, vore alltför svåra att uthärda, och att detta sätt att bidraga till fosterlandets värn borde vika för något annat; det var då som roteringen infördes i stället för de fordna utskrifningarne, dem jordegaren försäkrades att slippa. ; Det var sålunda ett ingalunda rättmätigt företag, då i sednare tider landtvärnet af en enväldig och förvillad konung uppbådades till finska kriget, och denna åtgärd egde sitt enda försvar i konungens envåldsmakt och farans behof. Då emellertid en konstitutionell författning efter konungens störtande införts och fred blifvit sluten, var svenska folket i sin fulla rätt att öfver ämnet besluta och att afkasta alla ytterligare bördor för beväringsskyldigheten, än den i stället derför införda roteringen, helst Sverge i indelningsverket och i öfrigt genom anslag åt armån, i förhållande till landets storlek och resurser, rikligen bidrog till vapenmaktens bestånd. Men icke desto mindre och med den fosterlandskärlek, som alltid utmärkt svensken, tvekade ej 1812 års ständer att, utöfver hvad redan förut existerade, till härsmakten bidraga med ännu en ny börda, den nu först så kallade beväringspligten. Ändamålet med denna är alldeles detsamma som med utskrifningarne, nemligen att i farans stund erhålla en högst betydlig förstärkning i krigsstyrkan, dock att beväringspligten afser ännu ett nytt ändamål, det, att i stället för utskrifningarnes .sammanrafsad och oöfvade hopar lemna ett öfvadt och disciplineradt manskap, en fördel, som svenska folket i beväringspligten dyrt köper med de årliga öfningarne, ehuru det redan förut genom roteringen friköpt. sig från ytterligare tunga i och för fäderneslandets så väl ständiga som tillfälliga försvar. Jag vill dock ej ett ögonblick klandra 1812 års ständer för den nya börda de sålunda pålagt Sverges allmoge, ty för det heliga ändamålet, fosterlandets försvar, uppoffrar svensken gerna hvad han offra kan. Men jag tror mig ega rätt att fordra, att denna börda icke göres tyngre än ändamålet kräfver; att styrelsen gör allt hvad göras kan, för att den måtte vara ändamålsenligt ordnad, att, om det nuvarande sättet finnes vara tyngre än behöfligt och mindre gagnerikt än önskligt är, det mätte kastas åsido och ett bättre sätt, der sådant sig erbjuder, sättas i stället, samt att slutligen det mätte så anordnas, att ej fullgörandet af denna skyldighet snart sagdt uteslutande drabbar den fattige, och hon ej så tungt som hittills trycker landets modernäring, jordbruket. fä Jag vill derföre tillse, i hvad mån sådant iakttagits i den nuvarande anordningen af beväringsskyldigheten och i det förslag, som blifvit afgifvet af den komit, som sedan sednaste riksmöte varit i och för denna fråga nedsatt. Ingen lärer bestrida, att det för landets idoghet i allmänhet och särskildt för jordbruket utgör en högst tryckande börda att under den tid af året, som genom dagarnes längd och årstidens mildhet bäst lämar sig för arbete och isynnerhet för arbete under fr himmel, landets mest arbetsföra ungdom drages från sin vanliga verksamhet, och att jordbrukaren, nu sedan tvenne klasser af de beväringsskyldiga årligen till exercis uppbådas, drygt får vidkännas denna börda, just under hela den för honom brådaste tiden, tordes icke vara för någon af eder, mina ståndsbröder, obekant. Så t. ex. i min hemort måste vi under en sommar, som räcker endast fyra månader, sakna en högst betydande del af våra bästa arbetare, hvarigenom arbetslönerna stiga till den oerhördaste grad, många arbeten måste lemnas ogjorda och de betänkligaste rubbningar i en mängd hänseenden inträffa och efterlemna svåra följder, som vi sedan under hela året måste lida af. Men detta svåra offer skulle vi dock gerna hembära det älskade fäderneslandet, om vi visste det vara nödvändigt eller ens till ändamålet tjenande; men likasom man numera äflas att inprägla hos oss den sanningen, att ingen göres till soldat på ett års öfning om 14 dagar, likaså torde det ej dröja innan man börjar att öfvertyga oss om den likaså ovedersägliga otillräckligheten af tvenne års dylika öfningar, och lyckliga vi, om vi, såvida man får fortgå på den började banan, ej snart nog få upplefva den stund, då man finner de fem åren otillräckliga! Och jag fruktar att man derutinnan ej har orätt. Det är ej så man danas till krigare, långt mindre lärer att älska sitt vapen. Med redan vaknad insigt derom, att hans arbete i hemmet är oundgängligen nödvändigt, anträder beväringsynglingen med motvilja tåget till mötesplatsen. Ofta fordras veckors marsch för bortoch hemvägen. Under denna marsch lärer han sig i lyckligaste fall — ingenting; sednaste tider har genom många sorgliga tilldragelser alstrat den erfarenhet att han lärer något långt sämre, att vår väluppföstrade och hedersamma ungdom under dessa marscher omdanats till okynniga sällar, som ej skytt att låta sig komma till last upprörande våldsbragder mot värnlösa qvinnor och mot hemfrid. Vid mötesplatsen skall ynglingen på tvenne gånger fjorton dagar under ett för honom oftast främmande befäl och under yttersta ansträngningar lära attföra och att älska ett för honom dittills helt och hållet främmande vapen. Resultatet häraf lärer ej blifva svårt att förutse, Jag. fruktar sålunda, att det närvarande sättet för fullgörandet af skyldigheten att bidraga till landets tillfälliga försvar icke kan anses motsvara aändamålet, och vill nu gå att framlägga ett förslag härutinnan, som jag hoppas skall vara både ändamålsenligare och mindre betungande. Att jag här endast kan lemna ett högst flyktigt förslag, med åsidolemnande af alla detaljer, ligger i sakens natur. Efter min tanke borde, såsom förhållandet är i Schweiz, vapenöfningarne börja redan i folkskolan Vid hvarje sådan borde anställas en af underbefalet vid regementet i orten, hvars aflönande skulle i för hållande till nuvarande umgälder vara en obetydlighet. Honom skulle åligga attåviss timma på dagen meddela den spädaste ungdomen undervisning i fri stående gymnastik, emedan i barnaåren kroppen är mest smidig ooh läraktig, för de något äldre i marsnhor OCh rTÖFSIGER FAR fan de Äldcte dann tt Tr Nr RN VA pet on Rå KN