(Från Aftonbladets korrespondent.) Wien den 10 Januari. Efter att i mitt sednaste bref ha försökt en granskning af de österrikiska Decemberpatenten, ämnar jag nu, enligt löfte, tillägga några ord om den alltjemt tillväxande ungerska rörelsen. Österrikiska tidningar framställa denna rörelse såsom en intrig af de gammalkonservativa, hvarmed man kan slå blå dunster blott i de okunnigas ögon. Afkläder man denna framkastade misstanke dess mystiska dunkel, så bevisa historiskt ådagalagda fakta, huru ogrundad den är. Hvad förebrår man väl de s. k. gammalkonservativa? Får man sätta tro till Wienerkabinettets förespråkare, så bekymrar sig den magyariska adeln platt icke om den ungerska nationalitetens intressen, utan blott om återvinnande af sina privilegier. I sjelfva verket förhåller det sig dock dermed helt annorlunda. 1848 års författning ger ett tydligt svar derpå. Det var den den 7 Nov. 1847 sammanträdande gamla riksdagen, som tog denna författning under diskussion och den 11 April 1848 fat:ade sitt beslut. Denna af de illa anskrifna gammalkonservativa framlagda författning undertecknades derpå af erkehertig Stephan och antogs af kejsar Ferdinand I (såsom konung af Ungern Ferdinand V). Långt ifrån att åt adeln återgifva dess uteslutande rösträtt, gjorde hon alla 20 år fyllda invånare, med en ganska måttlig census och under mycket tänjbara bestämmelser, till landets valmän jemte de dittills valberättigade. Ett annat stadgande bevisar, att de gammalkonservativa icke kastade längtande blickar tillbaka på den sälla tid, då bönderna voro underkastade dagsverksskyldighet, ty det förklarades uttryckligen, att de dittills öfliga tjenstbarheterna (Robot), tionden och penningepålagorna för alltid skulle upphöra i och med lagens promulgerande. Om således österrikiska regeringen: vidare utvecklat bondhemmanens frigöring, så har hon endast gitvit verkställighet åt artikeln IX i lagarne af 1847 och 1848. Men den ungerska adeln har den förtjensten att först ha bragt ämnet å bane och frivilligt afsagt sig rättigheter, som ej längre kunde behållas. Icke heller de fordna tidernas tankegång har funnit något stöd i de ar Wienerhofvets anhängare smutskastade, genom 1848 års författning uttalade åsigterna hos det gammalkonservativa partiet, utan tvärtom blifvit eftertryckligen bekämpad. Det heter i nämnda författning (art. XVIII 1): Sina tankar eger enhvar att fritt uttala och fritt sprida medelst pressen. — Enligt samma artikel, SS 21 och 22, är beslag å en tryckt skrift endast med det förbehåll tillåtet, att ett ordentligt protokoll uppsättes samt en klar och bindande anklagelseskrift inlemnas. Dylika föreskrifter behöfva sannerligen ej frukta en jemförelse med det i Österrike rådande polisgodtycket. Icke ens det inkastet, att adelns eftergifter år 1848 aftvungos densamma genom händelsernas makt, återstår för magyarernas fiender, ty det är bevisligt, att de frisinnade stadgandena förbereddes vid den ungerska riksdagen redan 1845 och vidare genomfördes af de följande riksdagarne. Men skulle man också för ett ögonblick antaga, att det, såsom man påstår i Wien, finnes ett segt, sammanhängande , gammalkonservativt magyarparti, som med fulla segel styr kurs tillbaka mot privilegiiväsendet före 1848, så behöfde ju Österrike endast gripa till den af Kossuth i Ungern qvarlemnade drifkraften för att slå det gammalkonservativa motståndet till marken. Hela verlden vet, att Kossuth, efter det han år 1847 inträdde i riksdagen såsom representant för Pesthkomitatet, väsendtligen bidrog till detis gammalkonservativa partiets störtande. Men man vill i Österrike icke veta någonting om vare sig de gammalkonservativa, eller Kossuth, eller moderata och förståndiga män, sådana som baron Eoetves, hvilken i sin märkliga skrift redan före, krigets utbrott fäste uppmärksamheten på den österrikiska statsmaskinens svaga sidor. Man förkastar alla tre dessa grupper, emedan de utan åtskilnad försvara sitt folks rättigheter och stå på den ungerska nationalitetens botten. Jag kommer nu till det mycket omordade patentet af den 1 Sept. 1859, hvars uppenbara brister och farliga förbehåll smickrets röster förgäfves söka öfverskyla med ihåliga och salvelsefulla fraser. Sanningen är, att under det att konkordatet i November 1855 åt den romersk-katolska kyrkan inrymde en gränslös frihet i Österrike, så ställde patentet af den 1 Sept. 1859 Ungerns protestantiska kyrka under Wienerkultusministerens oaflåtliga förmynderskap och hängde allestädes på de beviljade eftergifterna vilkor och förbehåll, 7. hvilka såsom Damocles svärd sväfva öfver sinnena och gifva lagen utseende af en till-Å, fällig nådeutgjutelse, men icke af ett erkännande utaf stadigvarande, välgrundade rättigheter. Man får således icke undra på, att de 2,840,000 ungerska protestanterna vägra antaga patentet, enär de se den historiska grundsatsen af protestanternas sjelflagstiftNingsrätt i kyrkliga ämnen derigenom vare kränkt. AFA dylika, i ungrarnes nationalkänsla djupt rotade bevekelsegrunder stöter deltagandet i rådplägningarne om den nya kommunallagen på motstånd, emedan dessa rådplägningar tillkomma riksdagen. Grundläggandet af fria kommuner, som sjelfva stifta lagar för sig, anses äfven i Ungern såsom en väsendtlig reform, men man står fast vid den åsigten, att balfva mått och steg gagna till intet, samt att regeringen måste återgifva åtungrarne deras nationella sjelfständighet, deras författning, om brytningen ej skall antaga ännu större dimensioner. Dermed vare dock ingalunda sagdt att man icke äfven i Ungern önskar ett starkt Österrike, eller att man icke inom vissa gränser skulle låta en enhetsstat sig väl behaga. Men man fordrar lika rättigheter för alla nationaliteter. Skilsme:sa från Österrike eftersträfvas endast af exalterade hufvuden. En ungersk revolution har man nu mindre är ngn Knsin: att hafara Alla betänksamnia n.tnn.