e ftersom i senare fallet de årliga afbetalningame lång tid skulle utgöra 7,200,000 rdr, erigenom att man så godt först som si sig an med att redan de första åren i starkare progression än eljest öka anslagen så, att de, utan att öfverskrida 7,200,000 rdr om året, dock inom lika lång tid som den nämnde eller 18 år uppginge till erforderliga 120 millioner rdr. I hvad fall som helst torde ej kunna visas, att vinsten i tid, derigenom att samtliga jernvägarne blifva några få är förr färdiga i stället för att en mindre del af dem finge något förlängd byggnadstid — sedan man i årtusenden bergat sig utan jernvägar — förmår uppväga en förlust i penningar afl. 168 mill. rdr eller långt mera än hvad samma jernvägar skulle kosta. : Då det alltså ej kan nekas att det blefve billigare att bygga utan Jån än medl, lån, må ej heller den invändningen göras, att landets rörelseoch -förlagskapital skall mera förknvappas i det förra fallet än i det sednare. Tvärtom måste det i förra fallet hålla sig jemnare och öfverhufvud tillräckligare än i det sednare. I båda fallen utgå enahanda belopp för liqviderande af de jernvägseffekter och materialier, som importeras; i öfrigt måste de medel, som utan lån efter hand tagas ur rörelsen till jernvägarne, äfven återgå till rörelsen. Skyndsam omsättning gör förhållandet mindre känbart, då tillgången på det hela blifver densamma och, om. rörelsen på ett håll förlorar eller mattas, den å ett annat återvinner och lifvas. Att den i alla händelser får skatta till det stora mål, hvaraf den sjelf får mesta gagnet, lärer ej kunna undvikas, då af intet blifver intet, men den måste skatta vida mera och onödigtvis, om medlen utifrån upplånas, då rörelsekapital först häftigt inströmmar och derpå ännu häftigare utströmmar, då icke blott samma medel, som inkommit, utan derutöfver 168 mill. rdr utgå ur landet. Räknas för importen af jernvägseffekter exempelvis 331; å 37 procent (någon exaktare erfarenhetssiffra härvid ha vi ej sett uppgifven) af den antagna anläggningskostnaden, alltså 40 å 45 millioner, måste naturligtvis med lika mycket eller till 208 å 213 mill. rdr, ökas den penningesumma, som vid lån måste utgå ur landet, efter det att den, som kommit in, redan utgått. Det är verkningarne af denna flod och ebb i penningemarknaden, penningeöfverflöd och penningebrist, onaturligt störande jemnvigten i affärer, iräntefot och bankväsende, i egendomsoch varuvärden, i fordringsoch skuldförhållanden, som vi trott böra mera än som skett af vederbörande undersökas och framläggas för mer eller mindre rättrogne åhörare. Förhållandet i de länder, der hvarken materialier eller kapitaler för jernvägsbyggnader behöft tagas utifrån, manar så mycket mera till att här ej rusa fram, utan bygga med de egna besparingar, som finnas och kunna åstadkommas, hellre än att icke blott till utlandet betala stora summor för erforderliga jernvägseffekter, hvilket blifver nödvändigt, utan äfven till det lemna ännu mera af besparingarne (ja måhända ibland ej blotta afkastningen af det stående förlagskapitalet, utan äfven någon del af förvärfsmedlet sjelft). såsom hyror för dyrlegda kapitaler, hvilket alldeles icke är nödvändigt. Om ej varsamhet iakttages, måste den jernvägskris, som öfvergått andra och rikare länder, här framträda i desto fruktansvärdare skepnad, som man redan mycket är och ytterligare blifver skuldsatt utomlands, och som här det egna verkliga rörelsekapitalet är jemförelsevis mindre än i andra länder, och utom skiljemynt nästan intet klingande mynt cirkulerar. Ja såvida ej långa år skola få gälda hvad stunden brutit, är det på tiden att allvarligare än hittills öfverväga, huruvida det sangviniskt började går-an-skuldsättningssystem, hvilket för enskilde visat sig så olycksbringande, skall i statens affärer fortsättas eller afbrytas, och huruvida så dyrköpta lån och dyrköpta jernvägar kista mera än de smaka, samt mera utsuga än rikta landet, så att det med på så vis tillkomne jernvägar skall, om icke gå tillbaka, dock stå stilla eller gå långsammare och osäkrare framåt, än utan dem. Väl heter det att om lån nu göres såsom regeringen föreslagit, blifver statens utländska skuld endast 4 millioner större än vid förra riksdagens s!ut; detta är en sanning, men blott en half; den hela sanningen är, att under enahanda förutsättningar statens jernvägsskuld likväl skulle blifva 45 millioner större än vid förra riksdagens början, med afdrag af den hittills gjorda obetydliga kapitalafbetilningen; skuldskilnaden blefve alltså 45 millioner fdr, och det på endast ett par års tid. Vida vigtigare att först få utredt, innan staten utomordentligt skuldsättes, är, om sådant är för hela riket så utomordentligt fördelaktigt eller så oundgängligen nödvändigt. Detta är hvad man hittills ej kunnat visa, då man — Gudsfred! yx-kaft — i stället med fagert tal velat ådagalägga, att staten både kan låna och betala, en i första rummet obehöflig erinran och alltid obestämd, då landets förmåga intill yttersta skärfven kan beräknas på så många sätt, att den är oberäknelig, men deremot ej får tagas i anspråk när som helst, för hvad som helst, huru mycket som helst. Hvad här yttras om Jån af 120 millioner rdr gäller naturligtvis äfven och i proportion om andra belopp. Må det alltså vara nog med de 20 millioner rdr som redan äro upplånade och måste återbetalas med öfver 4ö millioner rår, eftersom det gjorda ej kan ändras, helst äfven deras åsigt, hvilka ansågo lämpligt att göra lån blott till en början, men icke sedermera, eller blott till någon del af pp as ena