Att riksståthållareembetets af Storthinget beslutade apphörande skulle lemna ytterligare anledningar till retelsemedel från samma norska Aftenblads sida och ill misstanka för den misstroende delen å svenska sidan, att norrmänren ej aktade unionsvilkoren, var att rutse. Men om man lugnt och opartiskt betänker och öfverväger förhållandena, så finner man, att då iksakten ej ens med ett enda ord omnämner, hvarno den nödvändiga eller icke nödiga tillvarelsen af nrämnde embete, var det norrmännens goda rätt att behandla den 14 i deras Grundlov på samma sätt och med samma befogenhet som dess öfriga paragraer. Och lika litet som narska Storthinget har eller an ha att befatta sig med upphäfvande af eller förindringar i de svenska grnndlagarne, lika litet ha rges ständer att sig med modifikationer och ydningar eller förb tringer, dem Storthinget må anse sig befogadt att besluta i Norges rundiov. Helt an nat är förhållandet med de fi ade rikenas konung: han har till åliggande att bevaka och bevara begge brödrafolkens rätt och bästa. Tan är den semman bindande och sammanhållande huf: udlänken dem emel lan, och honom tillkommer att tillse, det ingenderas ätt förnäfmas. Och i denna upphöjda egenskap är han både skyldig och berättigad att neka eller lemna sitt bifall till hvad Storthnget äfven i afseende på iksståthållareskapets försvinnande beslutat. Att en af riddarhusets medlemmar väckt motion om rikets ständers önskan, att svenska regeringen ms närmare utredd frågan, är en petitionsrätt, som, enligt urgammal häfd, bekräftad af våra grundlagar, Jillkommer hvarje svensk medborgare och än mer folkombuden, men hvarpå konungen kan fästa det af seende honom för godt synes — att denna enkla framtällning blifvit ur olika, ja, ur mycket stridiga synpunkter inom representationen behandlad, bör ivga unda öfverraska någon, som känner och eger erfaenhet af olika hufvudens skiljaktiga begrepp om samma sak. Tot Capita, tot sensus, är en redan af romarne erkänd sanning. På samma sätt och af samma orsak bedömdes den italienska frågan af samma sepresentation. I begge hänseenden har konungen, både på Sver2es och Norges vägnar, ensam den afhaudlande och ifgörande makten och rätten. Hvarken i svenskt eller norskt syfte är om dessa imnen något vidare att orda, mindre att tvista om, medan deras lösning lyckligtvis ej beror af någon suDan än konungen, som, man kan vara förvissad derim, till brödrafolkens gemensamma be.åtenhet kom ner att dem afgöra. Vigtigare, angelägnare, oundvikligare tör begge föl en är, att de i enskilt och allmänt hänseende benöda sig och sträfva derhän att, med åsidosättande if alla små och personliga intressen, allt görande ach låtande å ömse sidor riksgränsen, må afse berämjandet och stärkandet af föreningens id och beolkningarnes förtroende till och vänskapliga sinnesstämning för hvarandra. På detta förtroende och denna endrägt bero begge olkens trygghet och sjelfständighet. Det ligger i erarenhetens anvisning, i sakens natur, i den fyktigaste ;k på de politiska förhällandena och i de föregående idernas historiska tilldragelser bevis derpå, att smärre ater ej kunna bevara sitt oberoende på annat sätt att varmt och fast, på lif och död, sluta sig till :varandra, för att med eniga, samfälda krafter förvara sin sjelfständighet. Delade, eller lemnade åt g sjelfva ensamma, blifva de ett ltt rof åt den en starkares vinningslystnad. Dessa sanningar ha j heller undfallit författaren ) af Flyvebladet. Han or på föreningens nytta och nödvändighet och förikrar, att unionen med kärlek omfattas af norrmänen i allmänhet så mycket mer, som det norska ket vet och uppskattar att det är under unionens Ägn som dess Grundlov har blifvit sanning och erklighet, och att dess krafter i alla riktningar hafva tvecklat sig, så väl dess handel som industri, så väl materielt som andligt afseende. Men han medger tillika, med ädel öppenhet, att ;verge icke inskördat samma eller ens de måttligare rukter det af föreningen kunnat vänta eller påräkna. jock lofvar han med hoppets varma hängifvenhet tt det skall ske så snart norrmännen huunit ordna ina inre angglägenheter och förarbeten för, att inna en fullmyndig nations mognad och uppnå den öjd, hvarifrån utsigten icke begränsas af våra egna pygders fjellar.v Han slutar med den tron. vatt den svenska stats!oketen skall veta att afvakta denna tidpunkt och cke, i otålig ovilja öfver att det unga trädet icke nnu bör fullmogen frukt, förhindra det från fritt stbredande af sina rötter i den moderjord, som skall ifva det krafter att bära mogna frukter )! Denna tro Vill svenska statsklokheten, likaså litet om svenska folket, ingalunda rubba eller undergräfva. fen dertill fordras att både norska Storthinget och orrmännen med ädel och orubblig tillförsigt ansluta Iig till svenska ständernas och svenska folkets kända ich redan nära under ett halft århundrade bepröfade redliga broderlighet: dertill fordras att det unga rädet, för att i lugn kunna tillväxa och mogna, må öka och finna skygd under det gamla frihetsträdets itbildade krona, hvars rötter gå djupt i ärhundraden, ch hvars stam står reslig och fast, orubblig för alla tormar, och på hvars grenar hänga de väldiga, välända, segerrika Gustavers och Carlars svärd ). Måste etta svärd någon gång af Sveas och Nores krigaregjon begagnas, så kunna de förenade fosterbrödraolken vara vissa derom att deras frihet, oberoende ch sjelfständighet under ett gemensamt, enstämmigt ch modigt försvar, af ingen närmare eller fjermare nakt skall kunna rubbas, mindre tillintetgöras. Till detta modiga och bergfasta försvar, till denna msesidiga trygghet och belåtenhet, till detta fosterdralag med varm, trofast anslutning till hvarandra, s behof hvarje svensk och norrman bör inse och ed denna insigt dertill medverka, bidrager öfverygelsen hos begge folken att föreningen dem emeilan r lika nyttig som nödvändig. Måtte det nu ingångna nya året medföra förnyade ch förökade krafter, håg och vilja att dertill bidraga! dan är otvifvelaktigt hvarje redbar fosterlandsväns i sjelfständigt sinnad svensks och norrmans upprikoch. lifliga nyårsönskan! Sat sapienti. ) Men väl en representant inom borgareoch en inom adels-ståndet hos oss. ) Till dessa höra, företrädesvis och såsom mäktigast att befrämja och befästa föreningens bestånd, unionskonungers enahanda makt i begge rikena, den som saknas för Norges konung, nemligen veto, som skulle jemma alla kautigheter. a ) Att det har ännu en stor betydelse, ådagalägger ett bref från utlandet till förf. Måtte det i någon mån inverka på Mellersta Italiens sjelfständighet under den förestående kongressen! (Insändt.) Insändaren, som med stort intresse genomläst det Aftonbladet införda sammandrag af telegrafstyrelens berättelse och hr Hjertas motion i ämnet, tager ig deraf anledning hemställa huruvida icke, vid en Srestående omarbetning af 1856 års telegrafregleiente, stadgandet i 10 borde helt och hållet utgå vad den inrikes telegrafkorrespondensen beträffar. Jenna lyder sålunda: