des tryckande äfven för de segrande makterna, all.denstund ingen kunde derpå vinna, utan endast den .ena förlora m än den andra. Om nu ett sådant förstörelse stem, utfördt genom kaperier, uppbringningar, embargos läggande m. m., åre för att icke tala om de långvariga ngarne och IS de efter fredssluten väckta inen sällan utredbara er(1 sättningsanspråken, redan på den tiden inverkade FA eolycksbringande och hämmande på alla grenar af in.dustrien och fliten, huru förfärlig skulle icke detta fia -systems Lillimpning visa sig i närvarande tid, sedan a kaper, kouster, jordbruk och alla industriella Fe yrken på de sednaste 40 åren gjort de n förvå ni nande framsteg och hvarunder, såsom följd deraf, ls :hendelsoch sjöfartsgemenskapen nationerna emellan Id wunnit en deremot svarande ökad liflighet. T Dessa de fredliga idrotternas segrar och det ökade fn: wälstånd, som af dem i nästan alla länder framkalIb. ilats, äro allmänt erkända fakta, som också icke här Ft ibehöfva annorlunda bestyrkas, än medelst åberopande I fö af de statistiska redogörelser öfver näringar, handel, I: och sjörart, som i många länder oafbrutet utgifvas Å1, 7 En sådan lycklig förändring i staternas inre hussc ihållning har också icke kunnat undgå att tilldraga sig regeringarnes synnerliga uppmärksamhet och väeI a !ka deras lifligaste sympatier, för att i det!a hänse-Åk. ende mildra förlusterna under krigstillfällen; och år man beträdde, genom den numera af alla stater an-Åy: tagna Pariserkongressens deklaration af den 16 April I H 1856, en rättvisare och gogneligare bana, i det man I H genom nämnde deklaration gaf skydd ej mindre åt åt neutrala makters fartyg och laster, än äfven, under ft vissa förbehäll, åt de krigförande ländernas invånafir res egendom, då denna föres i neutrala fartyg. oc Men månne detta framåt tagna steg kan rätt upp4: fylla de anspråk, man i civilisationens, ja till och te med i den egna nyttans, eller fördelens namn med skäl kan framställa, eller månne det åsyftade vigtiga I n ändamålet kan anses vunnet med mindre man obe-13 tingadt antager den allmänna grundsats, att enskild I 2 man och hans egendom, ehvad denna tillhör dekrigIa förande makternes undersåter eller ej, alltid skall anvi ses oantastlig L Man må härvid tänka sig att ett krigförande land I U eger en handelsflotta af 1000 eller 10,000 fartyg, och I 3. att dess exportsamt importhandel omfattar ett värå E de af 100 eller 1000 millioner riksdaler. Under tilllämpning af 1856 års deklaration skulle ru denna ff flotta under krigstider ligga overksam, eller vara utå 7 satt för alla krigets eventualiteter; och detta lands yv inbyggare skulle tvingas att till neutrala makters skeppsrederier öfverlåta hela fraktvinsten för ombesörjandet af landets oundgängliga export och import. Ett sådant tvång, som tungt ökar bördorna af ett krig, kan ej vara i någon makts rätt förstådda intresse samt innebär en med nutidens anda oförenlig hårdbet, för att ej säga grymhet. Borttagandet af detta band på den enskiltes verksamhet framstår, äfven ur synponkten af mensklig rättvisa, såsom en billig fordran och skulle onekligen utgöra ett hedrande vittnesbörd på den högre civilisation, vårt tidehvarf tillegnat sig. På grund af dessa 1 korthet anförda skäl vågar Handelsföreningen underdånigst hemställa, det E. K. M:t, med begagnande af den delaktighet uti den blifvande euröpeiska kongressen, som är Sverge tillerkänd, täckes låta väcka, eller understödja en mö ligen från annan makt väckt framställning om följande utsträckning i de genom 1856 års Pariser-deklaration antagne grunder för den internationella handelns och sjöfartens skyddande under krigsförhållanden, nemligen: 1:o att alla kaperier må afskaffas; K2:o att alla nationers handelsfartyg med innnehafvande laster, äfven om de tillhöra de krigförande maikternas undersåter, må fritt och obehindradt få navigera, endast med den inskränkning: a) att de icke få medföra krigsförn idenheter; samt b) att de icke äro destinerade till hamnar, som. äro förklarade i blockadtillstånd och de fakto blockerras; och 3:0 att stenkol, som numera utgör en nödvändighetsvara för de flesta länders industriella verssamhet, må förklaras ej tillhöra klassen af krigsförnödenheter. Göteborgs Handelsförening, såsorn representerande en oändligt ringa del af de i denna fråga intresserade nationers handelsflottor, skulle icke vågat, med hopp att vinna nödigt afseende, göra denna underdåniga framställning. om Handelsföreningen icke hade sig bekant, att samma fråga på många utländska handelsp.atser är föremål för lifliga önskningar och underdåniga petitioner hos de respektive regeringarne. Men om genom mångas förenade bemödanden det skulle lyckas att, vid den blifvande kongressen, åt detta imne vinnauppmärksamhet och en gynsam lösning, har det synts Handelsföreningen, som en stämma derom äfven borde höras från Sverge, som vid mäånget föregående tillfälle talat och kämpat för rättvisans och en sansad frihets grundsatser. Med djupaste ge. a Till Redaktionen af Aftonbladet. Då jag af norska tidningar inhemtat, att ett ganska väsentligt missförstånd gjort sig i Norge gällande i afseende på syftemålet och omfattningen af den motion jag vid riksdagen väckt, i anledning af norska Storthingets beslut om afskaftande af ståthällaree obetet i Norge, anbåller jag att genom tit. aktade tidning få följande min förklaring offentliggjord. Jag får således förklara, att min afsigt aldrig på det aflägsnaste varit att kränka Norges sjelfständighet celler bestrida rättigheten hos dess representanter att uti ifrågavarande ämne fatta det beslut de må anse för Norge värdigast och nyttigast; men då min och troligen flertalets af mina landsmän öfvertygelse är, i motsats till den i Norge sednast yttrade och, som jag antager, der rådande, att det unionella fördraget mellan Sverge och Norge förutsätter. att frågan om riksstätbällareembetets upphörande bör behandlas såsom eu unionel fråga, d. v.s. en sådan, som rörer de båda rikena gemensamt — en åsigt. hvars riktighet jemväl varit erkänd både af statsrådet Stans i hans skrift Norges konstitutionella Reto och ändåuttryckligare af de norska ledamöterna i uniopskomitn — har jag ansatt det vara min både rätt och pligt säsom svensk represeutant att begära, det en uwiredning at det svatsrättsliga förhållandet härutinnan mätte ega rum och svenska representationen delgifvas, innan norska Storthingets beslut varder af Sverges och Norges gemensamme konung pröfvadt och godkändt. För min del förmår jag icke inse, att en sådan petition kan innebära något slags förnärmande för Norge eller kunna leda till nåot annat, än att saken ställes på klar fot, hvilket väl måtte vara en ömsesidig fördel både för Sverge och Norge. Om en sådan utredning skulle föra till den slutföljd, att frågan icke är af unionel beskaffenhet eller innefattar ett hufvudvilkor för det är 1814 slutade föreningsfördraget mellan de båda rikena, så måste naturl:gtvis jag och det talrika antal svenska meilborgare, som på detta uppfattit fördraget, antagas hafva hafi orätt, hvarmed vi då måste låta oss nöjas. Om åter utredningen skulle komma att klarligen ådagalägga,