och att man, för att få en förnuftsenlig orga nisation af norska regeringen, måste angripe ett stadgande, hvilket var upptaget i grund: lagen på grund af de svenska kommissarier nas förslag om att det i vissa fall ej skull kunna göras någon skilnad mellan norsk och svensk, just den kinkiga och obehagliga sidan af saken, Ingen norrman betviflar nationalförsamlingens statsrättsliga befogenhet att fatta beslutet; men just de stasmän, som ansett beslutet mest nödvändigt, ba säkerligen med bekymther motsett de följder, som det var fara värdt att det i den närmaste framtiden skulle medföra i afseende på förhållandet till Sverge; och det är ej något tvifvel underunderkastadt, att blott ganska få af de upplyste fosterlandsvänner, som nu röstat för beslutet, skulle ha gifvit sitt ja dertill, derest icke af dess innehåll hade varit iydligt, att dess ändamål icke var ståthållarskapets upphäfvande derföre att det kunde beklädas af en svensk, utan ministerens ombildning till en organism, hvarigenom den kunde blifva i stånd att motsvara tidens oafvisliga kraf, med hvilken ombildning ståtbållarembetets bibehållande va: oförenligt. Man misstager. sig mycket i Sverge, om man tror att föreningen. ej är älskad af norska folket och att detta bevisas genom Norges outtröttröttliga och, enligt svenskarnes förmenande, ofta konsiderationslösa sträfvanden till att ordna sina egna inre angelägenheter utan att synnerligen se utom sitt lands gränser. Norska folket gör i känsla och tanke ingen skilnad mellan sin sjelfständighet och fria författning å ena sidan samt föreningen med Sverge å den andra. Norska folket vet och erkänner, att det är i skygd af unionens värn som både dess grundlag biifvit sanning och verklighet och som dess krefter ha utvecklat sig i alla riktningar, dess handel och industri; dess materiella såväl som andliga väl har förkofrats. Sverge kan hittills icke ha baft sådana frukter af föreningen. Sverge skall ej finna, att föreningen bär de frukter, som det hade hoppats att den skulle lemna, förrän norska folket — sedan det bunnit fullborda ordnandet af alla de smärre, men likväl icke mindre vigtiga angelägenheterna inom sitt eget hus, hvilka äro nödiga för utvecklingen af nationens materiella och andliga lif — såsom resultat af dessa förarbeten vinner en fullmyndig nations mogenhet och hinner upp till den höjd, hvarifrån usigten ej skymmes af våra egna bygders fjellryggar. Svenska statsklokheten skall veta att afvakta denna tid och ej, med otåligt missnöje öfver att det unga trädet ännu icke bär mogen frukt, hindra det från att fritt utbreda sina rötter i den moderliga jord, som skall gifva det krafter till att framdeles skänka mogna frukter.