med hvad som hitintills varit beståndande: på denna grund, och i brist på bättre, skulle vi med tillfredsställelse se dem vinna framgång mot yrkandet på ett återställande af de förra sakernas ordning; men sedda i och för sig, synas de oss lika oförenliga både med det menskliga samvetets rättigheter och med den katolska dogmets anda, för hvilken det skulle vara ett sjelfmord, om den, för betryggandet och upprätthållandet af sin moraliska myndighet, skulle fordra dylika offer af någon del af menskligheten eller ens af en enda individ. Huru hr de Laguerronniegres förslag bedömts i England kan man finna af följande yttrande i Times: Boccacio berättar en historia om en jude, hvilken, då han var till hälften omvänd till kristendomeny reste till Rom, för att på grund af egna iakttagelser fatta sitt beslut. Hans kristna vänner fruktade för verkan på hans sinne af de oordningar, han utan tvifvel skulle komma att der bevittna; men till deras fötundran återkom han omvänd. Han hade aldrig, sade han, sett någonting hälften så skandalöst som det romerska hofvets och regeringens missbruk, och en religion, som kunde blifva vid lif och utbreda sig under sådana auspicier, måste sannerligen vara gudomlig, ty allt hvad menniskoåtgärder kunde verka försöktes förgäfves mot henne af hennes egna ledare soch öfverbufvud. Detta är ett sätt att tolka stridigheten mellan den påfliga stolens andliga anspråk oeh timliga handlingar. För vår del-äro vi, som nu lefva i en proteståntisk tidsålder, mera böjda att omfatta den åsigt, som judens vänner hyste, och att påstå, att en styrelse, som är så omätligt djupt sjunken under andra regeringars ståndpunkt i timliga saker, och hvars andliga förtjenster ioke uthärda några sådana prof, snarare måste dömas efter hvad vi se än efter hvad vi ej se. och helt enkelt bör anses lika litet efterlängtansvärd i det ena som i det andra afseendet. De irländska katolikerna vända deremot upp och ned på frågan, och i stället att af de timliga bristerna sluta till den andliga svagheten, kasta de om frågan3. utgående nemligen från antagandet, att påfvens andliga styrelse är god, sluta de logiskt nog till, att hans verldsliga styrelse icke kan vara dålig. Föräfves ha motbevis af det mest öfvertygande slag blifvit framstälda i mängd; den ifrande andlige stridskämpen vill icke bli öfverbevisad, utan förklarar, i trots af förnuft och fakta, att Romagnas befolkning icke har någon anledning till klagomål. Den franska flygskriften, eller rättare franska regeringens manifest godkänner den ena hälften af den irländska romersk-katolska slutledningen, men förnekar den andra. Den medgifver ofelbarheten, men härleder från denna samma ofelbarhet de olyckor, som nedtrycka den romerska : staten. Regeringen är så genomusel, emedan påfveny i sin andliga fullkomlighet betraktad, är så genomgod, och som denna förening af det bästa och det sämsta måste vara i evighet, så framt ej påfven nedstiger från rangen af suverän, så föreslår den franska flygskriften ganska klokt att till minsta möjliga grad nedsätta det onda i denna usla, men nödvändiga regering, genom att gifva henne så få undersåter sm möjligt. Den utsigt, som skriften upprullar för Roms innebyggare, är sannerligen icke synnerligen lockande. De skola icke ha någon armå, ingen representation, ingen press, ingen öfverhet, Deras sysselsättning skall bestå i betraktelser, konstutöfning, bevarandet af deras minnesmärken och bön. . De skola lefva bland forntidens-askurnor och svepdukar. Då de ej bedja eller anpställa betraktelser, skola de roa sig med att ströfva omkring bland sin stads bygnader och utreda skilnaden mellan deruiner, som härstamma från feodalbaronerna, från exarkerna i Ravenna, från östgöterna eller från det romerska kejsardömet; eller att studera sina helgonlegender och vandra omkring bland några hundra förfallna kyrkor. Om detta ej. är dem nog, kunna de aspirera en rådmanseller borgmästaresyssla inom den romerska korporationen. Som å andra sidan den påfliga styrelsen ,skall underhållas genom skatt af de stora katolska makterna, kommr inbyggarne i-Rom, så länge dessa makter äro punktliga skattegifvare, att betala ringa utskylder och ha: ett lysande hof, befrielse från krig, likasom förhållandet var med inbyggarne i Delghi i det gamla Grekland, samt en styrelse, som, buru usel den än är, då den utöfvas öfver millioner menniskor, skall bli sannt faderlig, då den endast gäller tusental. I sjelfva verket förefaller det, som om denne romerska befolkning skulle blibetydligt bättre eller betydligt sämre än återstoden af menniskoslägtet, med endast en verklig ersättning för politiskt slafveri och individuel tillintetgörelse — den nemligen, att de bo på en plats, der det, så länge åtminstone som den osunda malarian tillåter, är lät: att förtjena penningar och hvarest enformigheten förljufvas af lysande skådespel och ett oaflåtligt tillströmmande af främlingar... De komma att bli offer för den öfriga menskligheten, och den öfriga menskligheten bör sannerligen göra ållt hvad den förmår, för att mildra deras öde. Dessa funderingar äro utan tvifyvel intressanta och originella, ehuru någet poetiska och fantastiska, då de komma från en stor nations regering aftonen före en europeisk kongress; men de stå efter i intresse. för den del af broschyren, hvilken afhandlar Romagnas sannolika öden och som framställer franske kejsarens åsigter rörande den-europeiska politikens svåraste frågor. . Utgående från sin egen individuella synpunkt, har han kommit till den slutsatsen, att till fromma ej blott