venhet, förtroende och kärlek, likasom ho tillhör honom genom historiens och fördra gens rätt, så kunde denna provins knappt be traktas såsom en olägenhet för den heliga sto len. Fakta bevisa, att förhållandet ej är så dant. Alltsedan 18153 års fördrag har denn del af Kyfkostaten i icke midre än 20 äå fått dragas medrösterrikisk ockupation. Öster rike var redan i Romagnan, medan Frankri kes fanor ännu kändeskönjäs på Alperna Denna makts återtåg medförde legatens afres ochden påfliga myndighetens omstörtning. Uta Östetrike kan denna myndigbet icke åter upp rättas eller vidmakthållas. Allt detta ligge tyvärr i öppen dag. Toch med detsamma man gåfve påfven åte de romagnolska provinserna, tillförde man ho nom icke vördnadsfullåa, undergifna och trogn: undersåter, . hvilka vore villiga att böja sig under hans hand. Man skulle endast gifv: honom fiender till hansmakt, hvilka äro be slutna att sätta sig upp emot honom, och den endast våldet vore i stånd att hålla i tygeln Hvad skulle kyrkan vinna derpå? Hon vor nödsakad att betrakta de upproriska under såtarne såsom otrogna söner och exkommuni cera dem honmåste bestraffa! För att för blifva suverän måste hon försaka sitt vackrast namn, namnet af en mor! Detta vill icke hon, detta vilja icke biskoparne och katolikerna. En besittning, som skulle köpas. medelst sådana upppoffringar, vore en olycka och ingen seger. För de några hundra tusen undersåter, som den återgåfve åt påfvens verldsliga makt, skulle den tillfoga hans andliga myndighet en skada; som Guds beskydd och Europas klokhet skola afvända från honom. k VILL Men detta är ej allt. Antagom det omöjliga fallet, att kyrkan ej fruktade denna skada, samt att påfven icke ryggade tillbaka för denna ytrerlighet, antagom, att man vore ense om att återlemna Romagnan åt den påfliga regeringen: huru skall detta försiggå? Skall det ske på öfvertalandets och de goda rådens väg? Detta sätt är uttömdt. Fransmännens kejsare. som alltid har försvarat den hel. stolens rättigheter, uppbjöd hela sitt moraliska inflytande, för att lugna sinnena i Centralitalien och försona befolkningen med hennes förra regeringar. Det lyckades honom ej, och hans inflytande strandade mot en omöjlighet. Blott ett medel återstår följaktligen: våld. Endast våld kan återföra Romagnan i den ställning, fom fördragen och historien beredt henne. Kan man använda våld? Och om det sker, hvem skall få verkställigheten i uppdrag? Är det Frankrike? Är det Österrike? Att vilja genom väpnad mellankomst tvinga italienarne att underkasta sig, vore det mest olycksbringande, som kunde företagas för de förra regeringarne och isynnerhet för den hel. faderns regering. De restaurationer, som genom främmande våld företagits, ha aldrig varit lyckliga. De ha städse medfört straffet för sitt upphof. Om ett välde påtvingas ett land af utländningar, gå blir det nästan alltid störtadt af vreden. Det är väl sannt, att Frankrike fört Pius IX tillbaka till Rom. Det är redan en olycka för kyrkan, ätt man måst skrida till denna ytterlighet, och man inser detta af nödvändigheten att låta ockupationen genom våra armåer fortfara. Det bör tilläggas, att Rom befinner sig i en undantåagsställning, som bestämmer dess öde. Dess förflutna storhet anvisar Rom den bestämmelse, som det sedan påfvedömets återställande uppfyller. Det kan ej undandraga sig densamma, dess öde är bestämdt. Det är civilisationens, historiens, ja Guds egen dom. Men är det, som är nödvändigt för Rom, möjligt för de öfriga städerna i de romerska staterna? Vi tro det ej, ty obehörigheten af denna mellankomst, hvilken redan är så stor för katolicismens hufvudstad, vore ännu mycket betänkligare, om man måste besätta hvarje stad inom Legationerna. Detta vore den påfliga myndighetens moraliska undergång. I stället för att herrska genom en rättighet, som medför en frivillig vördnad, skulle påfven bli nödsakad att herrska genom våld. Låtom oss gå ännu längre och fråga, hvem som skulle få i uppdrag att verkställa denna tvungna restauration. Skulle det bli Frankrikel? Skulle det bli Österrike? Frankrike! Det kan ej. En katolsk nation skulle ej vilja gå in på att tillfoga katolicismens moraliska makt en så svår stöt, En frisinnad nation kan omöjligen tvinga folken att fördraga regeringar, dem deras vilja visar från sig. De katoliker, som eftersträfva en dylik seger för kyrkan, synas oss vara lika farliga för henne som de rojalister voro för monarkien, hvilka drömde om den gamla legitimitetens återställande medelst en ny invasion. Frankrike är ej vant att tvinga folken, Då det blandat sig i deras angelägenheter, har det skett för att befria dem, och ej för att underkufva dem. Under Ludvig XVI gingo vi till Amerika för att vara den nya verlden behjelplig vid eröfringen af dess nationalitet. Belgien och Donaufurstendömena ha: oss att tacka för sin politiska tillvaro. Och kejsarriket skall minst af alla blifva dessa ädla traditioner otroget. I Italien är Frankrike mer än annorstädes förpligtadt att upprätthålla sin liberala politik. Frankrike har sorgfälligt undvikit att uppmuntra och erkänna mellersta Italiens faktiska regeringar. Det har uttömt alla diplomatiska försök att försona herrskarne med befolkningarne. Men det kan och för icke glömma, att dessa regeringar uppstått samma dag Österrike aftågat. De ha uppspirat ur en rättmätig reaktion mot främmande välde och ur ett ädelt nationelt närmande till Frankrike, som nyss förut räddat halföns oberoende. 1 Ralaona såsom i Modera. 1 Parma och i