STeOCEHOLM der 28 Dec På riddarhuset har.i dag egt rum en liflig diskussion med anledning af br Dalmans motion om wredande f det statsrättsliga törhålandet i fråga om riksstå-hållarecembetet i Norge. Mot nämnde motion uppträdde friherre A. C. Raab, som ansåg sjelfva saken vara af föga eller ingen vigt samt ansåg allt, som kunde tjena till utsående af split och oenighet, bi undvikas af hvar och en, som önskar en ? ning i broderlig sämja; samt hr Stjernsvärd, som i flera föredrag uttalade sig emot motiones såsom olämplig och obehörig samt åsyftande ett intrång på norska folkets rätt att sjelf ordna sina angelägenheter just samma tid, då man varmt uttalar sig för italienarnes rätt att sjelfva bestämma öfver sitt öde. Motionären fästade uppmärksamheten derpå, att han icke cnom sin motion ve at uttala någon bestämd men i afseende på riksståthållarembetet eller föreslå något slags direkt ingripande i denna sak från svenska representationens sida, utan endast velat begära en utredning af det staträttliga förhållandet, hvilket väl borde anses af omständigheterna påkalladt. Flera talare uppträdde till understödjande af motionen, bland dessa främste ledamoten i konungens konselj, justitiestatsministern friherre de Geer, som förklarade sig anse en statsrättslig utredning af den invecklade fiågan behöflig samt önskligt för regeringen att 1 afseende å densamma inhemta ständernas tanka, hvarföre han icke kunde motsätta sig motionens grundlagsenliga behandling, utan blott uttrycka den önskan, att dermed måtte förfaras -, med all den varsamhet, som det grannlaga ämnet påkallade. Icke för att lösa frågan, såsom hr excellensen yttrade, utan för att bidräga att ställa henne på sin rätta ståndpunkt, lemnade hb. excellens derefter en redogörelse för den förändrade norska Grundlovens samt de unionella dokumenternas tillkomst och den uppfattning af dem, som från olika håll och vid olika tillfällen gjort sig gällande — en framställning, af hvilken han ansåg följa, att det åtminstone med allt skäl kan sättas i fråga, huruvida icke de bestämmelser i Norges Grundlov, hvilka hafva afseende på föreningen, och bland dem äfven den ifrågavarande 14 8, böra anses såsom fördragsenliga öfverenskommelser mellar Sverge och Norge, äfven fastän de icke blifvit i riksakten upptagna och att de således icke kunna ensidigt ändras utan båda de kontraherande parternas samtycke, en åsigt till stöd för hvilken h. exc. åberopade yttranden såväl i Stangs. Norges Konstitutionelle Ret, som af de norska medlemmarne i unionskomiten, i hvilka sednare yttranden ståthållareskapets upphäfva: de betraktas såsom en eftergift från svensk sida, som skulle påkalla motsvarande eftergifter af notrmännen. Alltså, och ehuru b. ex. såsom enskild person ej skulle motsätta sig norrmännens anspråk att få ståthållareembetet afskaffadt oc ej kunde annat än högakta och gilla ett ädelt fölks önskan att blifva befriadt från intrång af.annan stat i sin inre styrelse, så fann ban sig dock såsom konungens rådgifvare pligtig att tillse, det ej någon Sverges rätt eftergifves utan med Sverges samtycke, hvarföre han också ansåg en utredning af det statsrättsliga förhållandet önskvärd och nödvändig. Motionären påpekade,såsom tillägg till den af justitiestatsministern gjorda utredningen, den omständighet, att uti ingressen till Riksakten uttryckligen åberopas, att Sverges rikets ständer erkänt och med sitt enstämmiga samtycke bekräftat vissa med afseende på de nya konstitutionella förhållanden, som genom föreningen mellan Sverge och Norge uppkommit, i rorska grundlagen införda stadganden; och menade motionären, att, då det ifrågavarande stadgandet utgör eft vigtigt föremål för missnöje från norsk sida, det icke vore billigt att detsamma ensidigt undanröjdes, utan att de ömsesidiga -anledningarne till klagomål rörande de unionella förbållandena i ett sammanhang tagas i betraktande. Så väl justitiestatsministern som hr Dalman uppfatta le saken från den, såsom oss synes riktiga synpunkt, att icke ringaste hinder ur rättslig synpunkt möter för norrska representationen att fatta det beslut, som nyligen blifvit nästan enhälligt fattadt af Storthinget, men att det deremot tillhör Norges konung att gifva eller vägra sanktion åt beslutet, samt att han såsom unionskonung och högsta målsman äfven för svenska staten icke torde kunna göra detta utan svenska folkrepresentationens hörande. De öfriga talare, som uppträdde för motionen, grefve Anckarsvärd, br Brakel, grefve af Ugglas och hr R. T. Cederschiöld, bidrogo deremot föga till sakens utredande, utan dels ansågo svenska riksdagen ega något slags rätt att protestera mot sjelfva norska Stortbingets beslut, dels gåfvo luft åt känslor af missbelåtenhet-och ovilja mot norrmännens uppfattting och behandling af unionsfrågorna. Särdeles ohållbart var br Cederschiölds påståen de, att hvarken Storthinget eller konungen skulle ha någon rätt att godkänna någon väsentligare förändring 1 norska grundlagen. Ty om både Stortbinget beslutar och konungen såsom laglig och nyttig gillar en grundlagsförändring, hvem skall då såsom tertius interveniens. kunna uppstå och säga, att denna förändring är principiell och sålunda olaglig. Det lärer väl icke finnas högre auktoritet än folkrepresentation och konung tillsammans. Helt annat är det på vigtiga grunder gjorde påståendet, att vissa stadganden i norska Grandloven äro af fördragsmässig natur. Inoml presteståndet har i dag af prosten; Almqvist blifvit väckt och af ståndet gillad.