lycka! — Detta förbannade barbariska namn, som jag förgäfves sökt i mitt minnes alla vinklar och vrår — ah, detta namnet! -Det är hjertstöten åt honom, den slyngeln Anselmo .. Med detta har då också Paolo, just Paolo, kastat henne i min famn; ha ha hal! — Han var mig för öfrigt detta skyldig, på min ära! Men turen skall derför icke förfela Paolo sjelf — vid nästa tillfälle. Fastän han inatt omedvetet afbetalar mig en liten del af sin skuld, skall han vid den evige Guden, jag svär det, icke för intet hafva kastat sivt öga på en skatt, som skulle varit min. En jr skatt än denna; ah, i sanning! Sanlssima madre di Dio! Denna lilla slyna, en bondtös, långt ifrån värd allt detta besvär! Också från min sida endast ett infall, ett hugskott, men som en man af mitt lynne fordrar uppfyldt... Detta lilla förhäxade stycke, att göra dylika konster och ropa på sin dygdl... En ladugårdsdygd i uppskörtad kjol och bara ben! Ha, ha, ha! En bondpigskorsett är då, för fan i våld, inte något Mantua eller Verona, som man skall behöfva månader för att bringa till kapitulation! Eljest ganska täck... obestridligt! Fast den andras purpurläppar... Himmelska madonna! O, hur skulle jag kunna glömma dem? Och när jag betänker att den narren Paolo... . Pojke, tag dig tillvara! Finns det då ingen besvärjelse för att styra en fiendtlig. kulas gång i drabbningens blyregn? Am... Kanske... Kanske dock! Abben stannade ett ögoublick, liksom ban letade efter något i mörkret. Derefter fortsatte han åter sin väg, mumlande för sig sjelf: vEdgewick — detta fördömda namn från förbistringen i Babelln :